Medan veckorna går

 

Egentligen har jag inte så mycket att klaga över. Alls. Särskilt inte då det gäller skidåkningsdelen. Tillbringade fyra dagar av sportlovet med sönerna i Åre. Perfekt upplägg med en liten lägenhet alldeles intill VM-8an. Grabbarna tog sovmorgon medan jag hängde i liftkön redan kvart över åtta. Sedan åt vi frukost tillsammans och åkte överallt i hela systemet till klockan var närmare fem. Gick och handlade, käkade middag och stupade i säng. Jag gnodde på så pass att jag hann med 80 åk och mer än 31 000 fallhöjdsmeter på fyra dagar - ibland är statistik kul.

Sista kvällen gick vi på Broken för att lyxa till det lite. Hmmm. Personalen och miljön var precis lika trevlig som vanligt. Men maten. Nja, varken god eller rolig. Tyvärr. Aldrig mer dit i högsäsong, om vi säger så.

Helgen därpå var jag på en supertrevlig 50-årsmiddag på lördagen och på söndagen var det skidåkning med klubben i Bydalen. Barnen vi har kvar är inte alltid så intresserade av att träna och lära nytt, så jag tog med två på en rejäl utmaning. Och tappade bort dem!! Tur de hittade tillbaka själva....

Womens Freeridehelgen var det ett strålande väder överallt, verkar det som. Åtminstone norrut. Och det blev ju en toppenhelg det med, fastän jag var hemma. Slalom i Åkersjön, sparktur på sjön, isnätsupptagning, fjöstjänst, nästan två mil längdåkning, busstädning och skotertur innan det blev söndagskväll.

Och veckorna annars från måndag till fredag? Mest jobb,jobb, bussfix och möten. Faktiskt. Nästan ingen motion och knappt en promenad ens.

Womens Freeride 2015

Bild lånad från Womens Freeride Camp 2015

Det blir inget camp för mig i år. Det får inte plats. Varken tidsmässigt eller ekonomiskt. Det känns rätt vemodigt. Särskilt när jag tänker på vad fjolårets camp betytt för mig. Av glädje, teknik, självförtroende och skidlycka. Men i år funkar det alltså inte. Trasig bil, jobb som väntat och lagt sig på hög, bussreseproduktion som ligger efter och en massa oförutsedda utgifter.

Därför kommer jag, som lovade stå först i kön för att få vara med även i år, inte vara på plats när ett gäng tjejer åter samlas i Kittelfjäll för att umgås, utmana sig själva, kanske lära sig något nytt, men framförallt  - åka skidor och ha attan så kul i massor av natursnö!!

När jag tänker tillbaka är nog fjolårets camp den enskilt utvalda episod som gjort störst skillnad skidåkningsmässigt för mig. Utan camp - inga nya lössnöskidor som vi redan haft så mycket kul med. Utan camp - inte självförtroendet att hänga på killarna i skogen nu på sportlovet. Utan camp - inte tekniken att forcera högar av lös snö, som förut åsamkat mig så stora bekymmer.

Återstår bara att önska ett STORT GRATTIS till tjejerna som gjort det kloka valet att vara på plats i år. Ni har verkligen något att se fram emot, jag lovar!!!

Och så kan jag ju inte låta bli att hoppas att jag för egen del, någon fler gång i mitt återstående skidåkarliv, återigen får tillfälle att vara med på ett sådant läger.......