17 september 2008

En dag på sjukhuset

Idag var det så dags, dagen då Felix skulle genomgå Magnetkameraröntgen och kromosomtest. Det har känts lite pirrigt för såväl honom som oss andra, särskilt som han varit orolig för att "ligga inne i kameran". Inte har det hjälpt att vi talat om att han kommer att sova då, nej då ville han bestämt vara vaken för att se hur det såg ut. Det ansåg nu varken vi eller röntgenpersonalen vara något alternativ - att en aktiv 11-åring ska klara av att ligga blickstilla i 60 minuter är ju inte att räkna med överhuvud taget.

Nu gick det hela förvånansvärt smärtfritt, mycket tack vare fantastisk och förstående personal. Eftersom han skulle sövas åkte vi in på fastande mage ( ja han då - jag hade minsann tryckt i mig frukost!). Väl på dagbarnvården blev vi mottagna av suveräna syster Helene. Hon förklarade, visade, tog fram bilder och berättade. Felix körde som vanligt total "split vision", hade koll på teckningarna på väggarna, böcker och leksaker runt om i rummet, men jag såg att han tog in precis varenda liten stavelse hon sa. Sedan fick vi lite tid att gå till lekavdelningen, där det lägligt nog stod en MR kamera i miniformat som vi kunde testköra. Vi hade pratat om det fanns ett behov av att ge Felix något lugnande när de skulle sätta kanylen, men han ville absolut inte ha någon medicin i "rumpan", så vi valde bort det. Och tänk så smidigt det gick alltihopa - han och jag hittade två kasperdockor som fick prata lite med varandra. En var den där svarta favoritkossan som nu stigit ner från himmelen efter att ha skickats till slakt av oss, och nu jobbade den på sjukhuset med att prata och trösta barnen som om dit. Felix var helt uppslukad av konversationen, och hela kanylsättningen gick på nolltid.

Nolltid gick det även på att somna när de sövde honom senare - desto längre tid tog det att vakna.... När vi äntligen kunde lämna sjukhuset raglade han ungefär som pappas gråhundar när de varit inne på djursjukhuset och blivit sövda - gissa om det såg ynkligt ut? Men nu är vi i alla fall hemma igen och allt har gått bra! Varm om hjärtat blev jag när Eric var så intresserad av vad Felix gjort ochhur det gått till, och när han kröp till sängs erkände han att det var skönt att Felix var hemma igen, för han hade faktiskt varit lite orolig....

Medan Felix låg i kameran passade jag på attt ta mig en promenad bort till Jamtli och äta lite lunch. Hade då turen att träffa på en gammal god vän och några jobbkollegor, så det blev ett riktigt trevligt avbrott på dagen. Jag är ju inte så där överdriver förtjust i sjukhus, om man säger så.
Nu har LG varit förbi och gett mig gliringar igen om att jag börjat skriva "dagbok";
-"Är det inte sådant som fjortisar håller på med?"
Må så vara,men så länge det är kul, fortsätter jag att skriva. Kunde inte låta bli att vara lite kaxig tillbaka;
-"Skratta lagom du, när jag en gång sriver en bok och tjänar pengar på det!"

Drömmar måste man ju ha - vissa kanske man kan uppfylla, andra inte. Själv är han ju väldigt nöjd över alla projekt han har (realistiska och mindre realistiska) och klagar på att jag aldrig har några planer eller projekt att realisera. Så nu blir "Kossan som åkte till himmelen och kom tillbaka som barnens tröst på sjukhuset", (kanske lite väl långt, men väldigt tydligt! ) arbetsnamnet på en barnbok att skrivas någon gång i en avlägsen framtid! (Kanske.......?)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar