27 april 2020

År 2020, kommer vi nog minnas som "Coronaåret"

Jodå, men har ju läst om Digerdöden, Pesten och Spanska sjukan - och nu får vi uppleva : Corona! Jag hade nog aldrig trott att jag skulle få vara med om något liknande i min livstid. Visst - Aids, Svininfluensan, Fågelinfluensan och Ebola har ju passerat, men det kom ju liksom aldrig nära. Jag reagerade och blev orolig - men längre kom det ju inte förrän det liksom kvävdes i sin linda. Förutom Aids då, men det känns ju kanske inte så riskfyllt för min egen del.

Men, så kom Coronaviruset, folk insjuknar i Covid-19 och dör. Länder försöker på olika vis att stoppa spridningen och "plana ut kurvan. Norge stängde ner helt och verkar ha lyckats hålla nere dödstalen. Sverige kör en annan taktik - håller öppet, försöker få folk att tänka själva. Funkar sådär, kanske. Åtminstone har vi väldigt många fler dödsfall. Facit, vad som egentligen var bäst lär det ju ta många år innan vi får.

I båda länderna tar småföretag, besöksnäring, eventföretag, andra tjänsteföretag och nu även andra producerande företag storstryk. Allt fler av mina vänner och bekanta som inte arbetar inom offentlig sektor blir varslade, får jobba minskad arbetstid och går en osäker framtid till mötes. Företag - små som stora - går i konkurs på löpande band.

Med bussresebolaget gick vi på en rejäl smäll och gjorde en förlust på ca 40-50 000 på en av våra operaresor, när norska staten gick in och över en natt förbjöd sammankomster med fler än 100 personer. Därefter har vi ställt in resor på löpande band - den här våren som skulle bli vår bästa hittills. Jag hade t o m funderat på att inte söka mig till någon fortsättning i skolan till hösten för att helhjärtat satsa på bussresorna, för att så småningom investera i en ny buss. Nu har vi ställt in allt fram till och med november och har förstås ingen inkomst från bussen under samma tidsperiod heller.

Tur i oturen då att vi har andra ben att stå på. Jordbruket, skogen, verkstaden som är under uppbyggnad - och jag fortsätter såklart i skolans värld, om jag nu bara får....

Allt detta gör att Larsa tidvis klättrar på väggarna. Nu har det ju tinat så att han kan börja jobba i grusgropen igen. Då går det lite bättre. Själv drabbades jag av den där känslan man får första dagen på semestern - sååå mycket tid. Jag hinner. Ma ñana. Har tagit hur lång tid med återbetalningarna som helst, är fortfarande inte riktigt klar. Har vickat en hel del  och lagt ner otaliga timmar på planering för de stackars timmar jag undervisar. Men nu börjar jag snart vara "klar". Inser då plötsligt att det kommer bli en väldigt lång sommar. Börjar kolla annonser för sommarvik. Eller, kanske ändå inte?

Som tur är blev vi med hund igen för några veckor sedan (det kräver sin egen historia) och idag tog vi en långpromenad. Så befriande att bara vara, gå och tänka i några timmar. Har nog inte varit så ledig på - ja någonsin, kanske? Plötslig infinner sig känslan att jag kanske ska unna mig den här sommaren. Landa. Odla. Fjällvandra (med hunden). Tänka. Skriva. För när (om är inget alternativ) vi kommit ut på andra sidan Corona kommer vi stå beredda med bussen och det kommer bli mer än någonsin att göra med att hitta resmål, anpassa och tillmötesgå all uppdämd reslust.