Alla dessa "borden"....

Tänk - nu har jag varit ledig i 4,5 veckor och vet egentligen inte alls vad tiden går åt till. Återstår 3,5 veckor av "sommarlovet" och paniken börjar krypa sig på. Städningen, bakningen, hus- och växthusfix och lagning - allt är kvar! Vad har jag egentligen gjort då? Ja, läst förstås - hela tiden och kanske t o m alldeles för mycket. Som sagt, vandringen i Höga Kusten inklusive förberedelser och lite efterjobb (läs inköps- och kompletteringsresor till Östersund), totalt 9 (!!) dagars reparation av gärdesgård i buan blev det (OK, vi har inte jobbat heldagar, men ändå, tiden försvinner liksom bara), en guidning på Ansätten, lite cykling, promenader, någon joggingsväng och flytt av djur till sommarbeten. Det var allt. Och en massa matlagning som vanligt och faktiskt en hel del bakning - men allt är redan uppätet, så den där tanken att jag skulle baka, frysa ner och spara, den finns ju fortfarande kvar.

Idag är det grått och lite halvregningt. Klev upp i tid med ambitionen att storstäda och kanske baka litegranna. Fixa pappersgörat för bussen som jag skjutit på sedan mars då Coronan blev ett faktum, skriva lite mail till elever och föräldrar som jag inte kommer träffa till hösten......Snart har halva dagen gått och jag har kommit så långt som till att googla torkrecept inför en önskad fjällvandring, bakat frukostfrallor och läst tidningen (noggrant) via nätet. Det går ju för himla bra det här!!!

Semestersommar

Sommaren som följer på den ovanliga våren blir en enda lång skön vila från tusen och åter tusen arbetsuppgifter i vanliga fall. Jag har hittills hunnit med fyra fantastiska vandringsdagar i Höga Kusten, en veckas jobb med att laga gärdesgård, läst fyra böcker och är inne på den femte och lite allmänt småfix.

Ofta tycker jag att jag inget hinner och funderar på var tiden tar vägen, men så sätter jag mig ner och summerar och plötsligt förstår jag. Som idag till exempel: Klev upp halv sju, skjutsade sambon till Östersund för jobb, förbi Ica Maxi och storhandlade, tillbaka hem, frukost, hängde en tvätt, plockade ur och i diskmaskinen, släppte ut hönorna, varnade de plantor som fortfarande lever i växthuset efter veckans kalla nätter, väckte sonen, fixade matsäck, packade oss iväg till buan där vi hann jobba i ungefär 2 timmar, hem, duscha, åka till stan och hämta ut sonens nya bil, hämta grejor på Swedol, handla lite kläder till sonen som är "utan", hälsa på kompisar en halvtimma, hämta upp sambon igen, äta middag på restaurant, hem igen. Kollat annonser på begagnade tält, pratat i telefon med bästa fjällkompisen, redigerat bilder, joggat 3 km med hunden.

Och så kan ja inte förstå varför jag inte får något gjort.....

År 2020, kommer vi nog minnas som "Coronaåret"

Jodå, men har ju läst om Digerdöden, Pesten och Spanska sjukan - och nu får vi uppleva : Corona! Jag hade nog aldrig trott att jag skulle få vara med om något liknande i min livstid. Visst - Aids, Svininfluensan, Fågelinfluensan och Ebola har ju passerat, men det kom ju liksom aldrig nära. Jag reagerade och blev orolig - men längre kom det ju inte förrän det liksom kvävdes i sin linda. Förutom Aids då, men det känns ju kanske inte så riskfyllt för min egen del.

Men, så kom Coronaviruset, folk insjuknar i Covid-19 och dör. Länder försöker på olika vis att stoppa spridningen och "plana ut kurvan. Norge stängde ner helt och verkar ha lyckats hålla nere dödstalen. Sverige kör en annan taktik - håller öppet, försöker få folk att tänka själva. Funkar sådär, kanske. Åtminstone har vi väldigt många fler dödsfall. Facit, vad som egentligen var bäst lär det ju ta många år innan vi får.

I båda länderna tar småföretag, besöksnäring, eventföretag, andra tjänsteföretag och nu även andra producerande företag storstryk. Allt fler av mina vänner och bekanta som inte arbetar inom offentlig sektor blir varslade, får jobba minskad arbetstid och går en osäker framtid till mötes. Företag - små som stora - går i konkurs på löpande band.

Med bussresebolaget gick vi på en rejäl smäll och gjorde en förlust på ca 40-50 000 på en av våra operaresor, när norska staten gick in och över en natt förbjöd sammankomster med fler än 100 personer. Därefter har vi ställt in resor på löpande band - den här våren som skulle bli vår bästa hittills. Jag hade t o m funderat på att inte söka mig till någon fortsättning i skolan till hösten för att helhjärtat satsa på bussresorna, för att så småningom investera i en ny buss. Nu har vi ställt in allt fram till och med november och har förstås ingen inkomst från bussen under samma tidsperiod heller.

Tur i oturen då att vi har andra ben att stå på. Jordbruket, skogen, verkstaden som är under uppbyggnad - och jag fortsätter såklart i skolans värld, om jag nu bara får....

Allt detta gör att Larsa tidvis klättrar på väggarna. Nu har det ju tinat så att han kan börja jobba i grusgropen igen. Då går det lite bättre. Själv drabbades jag av den där känslan man får första dagen på semestern - sååå mycket tid. Jag hinner. Ma ñana. Har tagit hur lång tid med återbetalningarna som helst, är fortfarande inte riktigt klar. Har vickat en hel del  och lagt ner otaliga timmar på planering för de stackars timmar jag undervisar. Men nu börjar jag snart vara "klar". Inser då plötsligt att det kommer bli en väldigt lång sommar. Börjar kolla annonser för sommarvik. Eller, kanske ändå inte?

Som tur är blev vi med hund igen för några veckor sedan (det kräver sin egen historia) och idag tog vi en långpromenad. Så befriande att bara vara, gå och tänka i några timmar. Har nog inte varit så ledig på - ja någonsin, kanske? Plötslig infinner sig känslan att jag kanske ska unna mig den här sommaren. Landa. Odla. Fjällvandra (med hunden). Tänka. Skriva. För när (om är inget alternativ) vi kommit ut på andra sidan Corona kommer vi stå beredda med bussen och det kommer bli mer än någonsin att göra med att hitta resmål, anpassa och tillmötesgå all uppdämd reslust.