1 juni 2018

Vankelmod och lyckotårar

Jag borde väl vara glad? Två fina killar som tar studenten. Två killar som i 12 respektive 14 år alltid gått till skolan och presterat och levererat sitt bästa utifrån sin förmåga. Två bröder som bryr sig om varandra och sina vänner, även om det inte alltid ser ut så. De har klarat en milstolpe i livet. Resten ligger framför dem som en öppen bok.

Och där någonstans fastnar min glädje och festyra. Jag försöker träget svälja bort oroskänslorna som stiger från magen: -Vad händer nu? -Hur ska det gå? - Kommer de att få jobb? - Kommer de att bo kvar eller flytta? Så många frågor och så få svar. Jag vill ju att de ska stå på egna ben och flyga, flyga högt, men har vi gett dem grunden till det? Har vi curlat för mycket? Bundit dem till oss och gården för ofta?

Framtiden lär ge oss svar, så jag borde bara släppa dessa funderingar nu och koncentrera mig på att fixa studentplakat, förbereda tårtor, stryka skjortor och ordna med allt annat som hör studentfirningar till. Men det är svårt.

Tills jag får ett sms från en bekant, hos vilken yngste sonen nyss haft ett ärende. Spontant skickar hon ett meddelande där hon beskriver hur hon upplevde mötet med honom. Ord som träffar rätt i mammahjärtat, ord som får mig att inse att någonstans på vägen har vi ändå gjort ett och annat precis som man ska. Och även om båda killarna kanske kommer få gå på krokiga stigar innan de hittar rätt i jobb- och boendedjungeln, så är de trygga, ärliga människor, som uppskattas även av andra än deras föräldrar. Precis likt Emil Lönnebergas mamma kommer jag för alltid att spara de vackra orden i mitt hjärta.

De bråkiga fjärilarna i magen tar tårarna med sig, och på vägen ut ur min kropp förvandlas de till lyckotårar. Mammas finaste grabbar - det kommer att bli så bra! Även detta.....

26 maj 2018

En vecka går fort




Dagarna springer förbi. Själv springer jag inte alls. Först två veckor av segaste förkylningen, sedan en vecka med stress och trötthet. Det blir inte något sprunget då direkt. Idag vaknade jag dessutom med huvudvärk. Värsta sorten. Mådde rent illa. Tror aldrig det hänt förut. Tog mest hela dagen innan jag var tillbaka på banan igen. Hoppas på en bättre dag i morgon.

I övrigt har veckan fyllts av kvällsjobb med provförberedelser och möten med och för sonen - träffat Sius på AF och gjort långbesök hos tandis. 1,40 behövdes det för bedövning och lagning av en tand för stackaren. Vi var dödströtta båda två efteråt.

Men i torsdags kväll fick jag ändå tid till lite roligare saker. Hade fått uppdrag att fota granntjejen som skulle på studentbal. Mina egna gick inte - en fick inte möjlighet eftersom särskolan inte har någon studentförening, och en vägrade helt sonika även denna studenttillställning. Fick även en glimt även av andra finklädda ungdomar och bilar, så det var kul.

19 maj 2018

Fredagskväll

Mannen kröp till sängs först, sedan sönerna en efter en. Så nu sitter jag här helt allena och myser. Även om jag kliver upp först om morgnarna verkar jag vara den minst trötta. Just idag i alla fall. Kanske inte har så fysiskt ansträngande jobb, eller så tankade jag helt enkelt supermycket energi ikväll när grannarna helt apropå kom över på en kaffe.

Storsonen var på mösspåtagningsbal igår kväll, ledig idag och har bokat in sig på att få följa med till Östersund på Springmeet imorgon. Den yngre vägrar kategoriskt att vara med på baler eller annat studentskoj. Hoppas han tänker infinna sig på själva avslutningsdagen..... Annars har han fullt upp med att bygga om bilar till A-traktorer och planera för renoveringen av farfars och farmors hus. Härliga tankar, planer och visioner.

Själv är jag efter två veckors mer eller mindre intensiv förkylning lite fundersam på om jag ska haka på klubbens familjeträning imorgon, eller satsa på att röja inom- och utomhus härhemma? Samma träningseffekt, skulle jag kunna tänka mig. Kombinerat med lite bussjobb kanske det senare blir bäst ändå.

14 maj 2018

Studentförberedelser

Det är inte alla dagar det går precis som man tänkt sig..... 
Åker till stan på århundradets varmaste majdag för att shoppa studentkostym till F. Efter ett trist besök på Dressman - ointresserad och närapå nedlåtande personal som när man inte har rätt storlek eller färg talar man om att det inte finns någons annanstans i stan heller och "ska du ha en kostym på torsdag får det nog bli den här svarta, typ". Men modern är luttrad och gav sig inte, fick så mycket hjälp vi kunde få och hängde undan "den svarta" till i morgon bitti. Sedan släpar hon sonen dit hon själv velat gå från början: - Zerosix, stan's absolut mest serviceminded personal och snyggaste, modernaste, ungdomligaste kläderna. Anledningen till att vi inte hamnade där direkt var helt enkelt att sonen hade sett "rätt" blåfärg på kostymen i skylten på D.... 
Väl på 06 får vi bästa servicen och en supersnygg outfit inhandlas - grabben påminner minst om Zelmerlöv när han får på sig ljusrosa skjorta och gråblå kostym i perfekt passform. Bild kommer vid första bästa fototillfälle.
Nu är modern, trött, hungrig och törstig. En Loka och ett skoinköp senare är mat fokus no 1. Bara det att det nu gått så långt att tanten inte orkar med köer, mycket folk och trängsel. Så i stället för att satsa på Vezzo - ett säkert kort i matväg - blir det pizzerian lite längre bort på samma gata. Tjejen i kassan är supertrevlig och gullig och till mammans stora glädje finns det Chevresallad med rödbetor på menyn. Men, säg den glädje som varar för evigt - den välmente kocken hade definitivt inte samma tankegångar då det gäller rödbetor till chèvre som undertecknad. Inlagda rödbetor till isbergssallad, getost och valnötter. Kreativt - javisst! Men inte särskilt lyckat - om du frågar mig. Nu är tanten i stort behov av kaffe - och inget sådant där halvljummet, gammalt pizzeriakaffe som stått på värmning halva dagen, så nu chansas det inte mera utan Espresso House får stå för räddningen för att hålla chauffören vaken hela hemresan.
Hemma igen blir det klädprovning och som på en ingivelse tar mamman fram kostymen som inköptes för fyra år sedan. Den som var alldeles för liten för ca två år sedan, innan sonen blev uttagen till Special Olympics och på nytt började träna några gånger i veckan. - Nu passade den igen!!! Så det hade räckt med att köpa nya byxor till den gamla kavajen. AAArghhhh!! 
Men, jag får väl hålla med sonen - den blå passar honom ännu bättre.....

Startar om

Efter sju svåra sorger med malwareatacker på Facebook, avsaknad av skrivtid och insikt att nu har jag några års "hål" i dagboksskriveriet, så hyser jag en förhoppning och ambition att skrämma liv i den här gamla bloggen igen. Får väl se hur länge det håller......