Just det senare har varit anledning till ett något frostigt förhållningssätt mellan de två s k vuxna härhemma. Jag ser det inte som självklart att det alltid i första hand är jag som ska följa med till sjukhus o dyl. Senast det begav sig, sa jag i god tid till att jag inte kunde förrän en viss tid. Och ändå förväntas jag släppa allt när det är dags, utan att överenskommelsen varit sådan tidigare. Vi kan väl säga att det rått vapenvila med citronvarning efter den händelsen, till för några dagar sedan då isen återigen smält och fredsavtalet undertecknats.
Så nu sitter jag här igen. På akuten. Med svärfar. Hela dagen. Peggen hade åkt ur i natt, men är nu åter isatt. Tur tekniken finns, så liiiite av mitt egna akutjobb kunnat lösas på plats. Det går ju. Det mesta.
Men mest av allt känner jag bara en stor övertygelse om att vården verkligen inte vore ett yrke för mig. Klarar inte ens lukten. Typ. All heder åt denna fantastiska personal!
Det låter tokigt att du alltid ska vara beredd att skarva i. Men vars och ens familjesituation är unik, så jag predikar inte. Mönstret känns dock igen hos många, skulle jag tro. Hoppas det blir lugnt sedan och att svärfar får komma hem och tuffa på i det lilla lugna igen. Eller, det var visst inte hans stil nä..;-)
SvaraRaderaAntar att jag får skylla mig mest själv som curlat lite väl
SvaraRadera