Med den här takten tynar bloggen sakta men säkert bort..... Andra sociala media har tagit över, men jag saknar min dagbok. Att kunna läsa, minnas och ibland kontrollera. Hur många år har vi firat midsommardagen tillsammans i byfamiljen? När gick jag min första midsommarnattsvandring? Och alla andra bloggande fina människor jag lärde känna genom mitt och deras skrivande. Hur vi utbytte tankar glädjeämnen och våndor.
Så i torsdags befann jag mig i Marsliden och där kom hon gående på vägen - "Kreativatanten" livs levande, full av energi, lika fräsch och vacker som försommargrönskan och bäckarna på fjället och allt annat än en "tant". Det var som att vi alltid känt varandra. På fem minuter avhandlade vi "allt" - hur livet behandlat oss sedan sist, trädgårdsstatus, barnen - ja, det viktigaste kort och gott. Och vi skulle nog vilja träffas mera, på riktigt över en kaffe och prata ännu lite till. Åtminstone jag.....
Dessa möten med människor som betyder så mycket. Jag samlar på dem. Lägger dem som byggstenar i de stadiga väggar jag bygger kring mig och mitt liv. Varje byggsten är lika värdefull men samtidigt unik. Ingen har samma uppgift eller betydelse för hur bygget fortskrider. Och aldrig att jag skulle kunna byta ut eller plocka bort någon enda liten sten, för då vore ju jag inte längre jag. Men det kan hända att jag någon gång flyttar runt stenarna så att de hamnar på nya eller andra ställen i livets bygge.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar