Ett kraschat modem, en Tallinnresa, några hektiska arbetsdagar, en familjeträff med 4-6:an och en våravslutning på fritids senare sitter jag här igen.
"De' e' mycke nu", som någon sa. Fast jag tror att det är det varje vår, just före skolavslutning och säsongsstart. (De sammanfaller ju alltid så opraktiskt de där två!) Men tack vare någon slags självbevarelsedrift förtränger jag det lika fullt från år till år.
Överlevnad, tror jag det kallas.
Annars då?
Jodå, har fått en nyck att jag ska börja "träna" igen. Saknar min forna kondition något alldeles oerhört. Gjorde ett tappert försök i tisdags, när killarnas fotbollsträning var inställd, men de ändå ville se på matchen som var i stället. Sprang max en kilometer, trodde jag skulle dö där mitt på elljusspåret. Fick varva ner med lugnt promenadtempo i 4 km sedan. Okej, jag är inte 25 och lättränad längre. Men att det skulle vara så tufft efter "bara" 13 års vila???
Sedan körde jag soppatorsk med nya bilen - bara sådär, så vet jag hur det går till också!
H lyckades ju lura in mig på Facebook. Har kikat lite ikväll - verkar kul, men kan nog bli rätt tidskrävande - har redan dykt upp en mängd "gamla" bekanta. Har dock lovat mig själv att inte ge upp bloggen i vilket fall.
Sist men inte minst har våra franska studenter anlänt. En av killarna är så söt att jag skulle kunna sätta honom i bokhyllan! Hade jag haft en dotter i rätt ålder hade hon fått tvångspraktisera på byrån de här dagarna.
Märkligt det där, hur jag alltid varit svag för smågrabbar - det är bara det att urvalet är så mycket större nu när jag inte är så ung själv längre... Minns att pappa en gång sa:
-"Det måste vara ett ålderstecken när man tycker att alla unga jäntor är så fina."Jo, pappa: - Jag erkänner! Jag håller nog på att bli till åren - för nu ser jag gulliga grabbar överallt och kallar dem för små ända upp i 20-års åldern.
Vilken tur att jag fått mig två alldeles egna små charmörer att ödsla mycket kärlek på!