Mil i bil

I helgen har jag mest åkt omkring. Till Skärvången för att äta äkta schweizisk ostfondue, till Alsen för att köpa choklad, till Gräftåvallen för att hämta äpplen och umgås med C, till Föllinge för att skjutsa sonen på kalas, till Rönnöfors för att höstplantera på graven, till Kaxås på marknad, till Ede och hälsa på svärmor. Puh!

Men det blev tolv kilo äppelmos också och soffhäng framför "Så mycket bättre" med värmländsk äppelmust - lördagslyx!

Barnen har skollov, sambon jobbar och även jag. Fast i morgon och på onsdag har jag tagit ledigt trots att tiden för det egentligen inte finns. Ska prova utföra ett litet fotouppdrag (återkommer med bildbevis om det blir bra....) och sedan ska grabbarna ekiperas. Den här veckan lär nog passera i raketfart även den.

Du missar väl inte tåget?

Lika lite som jag hinner reflektera över vad och hur jag skriver numera, lika lite kommer jag mig för att läsa - böcker, artiklar, bloggar, betraktelser, texter. Framförallt inte på djupet, med eftertanke och känsla.

Men ibland snubblar jag i hastigheten över ett guldkorn som får mig att hejda mig mitt i ögnandet över skärmen. Stanna upp och reflektera, ge mig tid att låta texten sjunka in. Läsa om och begrunda. Ta till mig.

Som den här.

Sa jag att jag alltid haft ett särskilt förhållande till järnvägen? Alltifrån barndomsvännens fascinerande modelljärnväg, via perrongerna i Schweiz där älskande möts och skiljs än idag, rälsbussvisslans rop i öde bygder, det taktfasta dunket mot rälsen och 70-talets banvallar som får bära skulden för mina morbröders förkortade liv.

Romantik och vemod, förväntan och faror - som livet självt.

En ängel gick förbi

För exakt 20 dagar sedan skrev jag om honom. Jag hade haft det lite tuffare än vanligt den där dagen. När jag kom för att hämta alstren jag beställt (alldeles för sent egentligen, men inte desto mindre färdiga i tid) berättade han att han varit sjuk i veckan och ställt in den planerade och efterlängtade resan till barn och barnbarn i Umeå. Och kanske (alltid lika omtänksam) skulle vi undvika den sedvanliga kramen för smittorisken. Men jag bedyrade att jag hellre blev smittad än att gå miste om en av hans kramar, särskilt efter en sådan dag.

Nu får jag bära med mig den stunden för alltid. För han jag kände som spelemannen, krukmakaren och möjligen den vänligaste man jag någonsin mött, ja, en av dessa änglar på jorden - har lämnat oss för att fortsätta sin himmelska gärning där han förmodligen alltid hört hemma. Aldrig kunde jag väl tro att det skulle bli sista gången vi träffades. Tomrummet och saknaden är ofantlig, obeskrivlig, ofattbar. Naturligtvis allra mest och främst för familjen, många varma tankar till dem, men även för alla oss andra. I hela bygden.

Sov i ro allra finaste O.

Fjortis nummer två

Idag har vi firat fjortonåringen i huset. Sedvanlig start med tårta på säng, sedan  tog jag en långpromenad i solen med jycken eftersom gårdagens utlovade blev en kort dito med korna i stället. Landade på hantverksdag och fikade med äldste sonen som cyklade dit. Handlade ost, korv och armband bl a. Hemma igen gjordes ett nytt försök att dra upp båten (den större) vilket återigen slutade med att vi fick ge upp.

Helgen avslutar jag med en lång skön bastu efter dansnatt i Föling (tredje året) och diverse pyssel hemmavid. Tänk - jag tycker det är söndag mest för jämnan nuförtiden.....

Snö och stolthet

Första snön har landat (fnissade lite för mig själv när jag insåg att jag tagit exakt samma bild som 10-talet andra bloggare, facebookare, twittrare). Lika efterlängtad varje år. Yngste sonen har varit på Prao den här veckan och trivts ypperligt. Vi skulle baka en tårta till sista dagen hade han bestämt. Modern klev upp i ottan och vispade ihop en sockerkaka - men!! Det som aldrig - jag menar verkligen a l d r i g - hänt tidigare, hände nu. Sockerkakan fick stå kvar två timmar i ugnen ( ja jag blev sen till jobbet) men ändå formligen rann den ur formen när jag tog ut den. Vi misstänker lite smått att ugnen håller på att vilja säga upp sig.

Det stoppade dock inte tårtplaneraren, så det fick bli köpta bottnar i princesstårtan med vitt lock, till vilken han själv tagit ut företagets logo till dekoration. Det blev uppskattat av de genomtrevliga medarbetarna - och ägarna. Vid hämtningen blev jag informerad om att han skött sig exemplariskt och när jag sedan fick läsa omdömet från handledaren blev jag alldeles varm. Vi kom överens med sonen att han hade all rätt att vara stolt över sig själv. Så skönt för alla inblandade att han en gång fick lyckas och prestera bra utan att det jämnt måste föregås av slit, bråk och ledsamheter. Länge leve praktikern!!

Gyllene oktoberkvällar

Hösten har varit magisk. Varm och skön målar solen landskapet gyllene nästan varje kväll. Sjön ligger spegelblank och bjuder in till kajakturer som det inte finns tid till innan mörkret faller. Men snart blir det ändring. Kvicksilvret har krupit under nollan och imorgon spås det snö. Styrelsemöte i skidklubben och nya dubbdäcken väntar på att monteras. Det känns att det börjar bli dags nu.

Välkommen vinter!

"Rejunion"

För drygt tjugo år sedan avslutade jag min anställning på Z-resors gruppavdelning, som tre år tidigare tagit mig till Jämtland och Östersund. I helgen hade vi (ett urval av dem som någon gång jobbat på resebyrån) återträff - för enkelhetens skull i Sundsvall, så alla som numera är spridda över hela Sverige skulle ha ungefär lika långt att resa. Resebyrån själv är sedan ett antal år nedlagd och uppköpt av en stor kedja. Några av oss hade inte setts på 18 år, några andra hade aldrig tidigare mötts, andra håller än idag kontakten lite mer kontinuerligt. Tyvärr var manfallet i sista stund stort, men vi som kom njöt av varandras sällskap och hade en fantastiskt rolig eftermiddag och kväll.  

På programmet stod sightseeing på Norra berget, studiebesök på Visitors center, bubbel i fängelsehåla, sköna samtal i Knausts bar, nostalgitripp bland foton och diverse profilprylar, god mat och samvaro på den moderna restaurangen Udda Tapas innan kvällen avslutades med karaoke och spontandans på ett av stans vattenhål.

Sömn är överskattat, även om det idag känns att jag skulle behövt någon timma till, men så mycket som vi skrattade var det värt all trötthet idag. Känner mig priviligierad - igen!

Investering eller ren och skär leksak?

Det började ramla delar ur min lilla "älskling".  Jag lämnade ju in den till doktorn igen och fick besked i veckan - lagningen skulle gå på 2 500 kr. Efter tre sömnlösa nätter, en djupanalys av ekonomin och mycket velande fram och tillbaka tog jag till slut beslutet att köpa en ny kamera. Nu blir det till att snåla på allt annat - tur vi har potatis så vi mer än klarar oss och skidor får vi åka på desamma som ifjol. För den var ruskigt, ruskigt dyr att köpa, men alldeles, alldeles helt nödvändig.

När jag ändå hade "spenderbyxorna" på blev det ett nytt objektiv också. Vad tycks om de första testbilderna? Tror ni det blir några bättre bilder? Överst motiv från jobbet på dagtid med ordinarie objektiv och nederst motiv från halvmörkret på kvällen härhemma med det nya objektivet.

Själv är jag supernöjd, men väl medveten om att jag har massor att lära - igen!!!