Tidigare i mitt liv konstaterade jag att om jag någon gång har ett behov av att få lite smicker, komplimanger eller i övrigt en kick för mitt ego, så ska jag åka till Italien.
Detta var kort efter att jag som vanligt utan smink, förhoppningsvis med borstat hår och iförd gympadojjor, jeans och goretexjacka, flanerande på Roms gator bland trådsmala, små, eleganta italienskor i högklackade pumps, långt glänsande hår och korta figursydda jackor, blev ikappsprungen av en liten italiensk charmör, som när han till slut förstod att jag inte begrep så mycket italienska, på bruten engelska med emfas utbrast:
-"I have never seen such beautiful blue eyes in my whole life!"
Nu 15 år senare, får jag exakt samma kick när det kommer in några äldre herrar (och då menar jag 65 och 70+ )på Turistbyrån och referar till mig som "flickan". Jovisst, kraven minskar i takt även med min stigande ålder, men det är ju trots allt både billigare och enklare än att åka till Italien!
Men en sak kan jag inte låta bli att fundera över; -Varför måste svenska män bli pensionärer först innan de låter omvärlden ta del av sina charmörsegenskaper? Eller är det bara så att jag är ohjälpligt svag för trygga, grånade 75-åringar?
Visst känner jag en hel massa fantastiskt charmiga små och större killar, och jo, jag har en vän, yngre t o m, som med smicker och "smör" mellan varven blåser upp mitt ego till oanade höjder. - Men det är liksom en helt annan historia...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar