5 januari 2013

Vart går gränsen?

Det är svårt att veta. Två fall på lika många dagar och ett åldrande som eskalerat på bara något år. Månad? Vecka? Dagar!! "Att bli mamma till sin mamma" borde jag kanske ha läst, även om detta är annorlunda. Men ändå. Vad är bäst, hur ska vi tänka, förhålla oss? När överväger vård- och omsorgsbehovet tryggheten att få bo hemma? När funkar det helt enkelt inte längre för att få leva ett värdigt liv?

Jag har alltid valt barn före äldre då det kommer till omsorg, idéell såväl som professionell. Men ibland ges inget val. Som nu. Och det gör det hela om möjligt ännu svårare och samvetskvalen om möjligt än större.

4 kommentarer:

  1. Hemtjänst och trygghetslarm till att börja med? Varför känner du av samvetet? Och hur resonerar maken din?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hemtjänst - check - så många gånger det bara går per dygn. Trygghetslarm - check, men demensen verkar ha tvärslagit till ännu mera, så jag vet inte om hon klarar av att använda det ens. Svärfar ser inte (vill inte se) hur illa ställt det är (båda är 89 år!) och sonen, min sambo, ja han ser, förstår och sliter nog ännu ondare och står samtidigt än mer handfallen än jag.

      Vi bor på samma gård, de har alltid hjälpt oss och nu när de behöver vår hjälp, finns inte tiden, platsen, viljan att införliva detta i våra liv. Där har du det dåliga samvetet. Att inte räcka till, att inte ge tillbaka, att vara en egoist. Så.

      Radera
  2. Jag förstår hur situationen ser ut. Det är väldigt sorgligt. Men försök att inte jämföra den hjälp förhållandevis pigga pensionärer kan ge sin barnbarnsfamilj med demensvård - det tyngsta mänskliga av allt. Ingen säger att det är enkelt. Men kan svärfar flytta med till ett demensboende - om han vill? Den rätten ska finnas nu. Och så komma hem till sig och andas och vila ut ibland? Huset finns ju kvar... Hoppas ni hittar en väg.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Sorgligt är ordet. Men vi jobbar vidare på en lösning.

      Radera