22 juli 2013

En magisk kväll


Jag är nyfrälst - i nyckelharpa och av Åsa Jinders texter!

Varje sommar ordnar kommunen musikunderhållning vid tre tillfällen, med lokala förmågor före fikat i pausen och därefter någon mera känd artist utifrån. Eftersom jag nästan alltid jobbar kväll, hinner jag sällan åka på något, men nu när det var på hemmaplan hade jag planerat så att jag skulle kunna hjälpa till och jobba. Men det behövdes inte, så jag tog cykeln och åkte ner i alla fall. Inte för att jag trodde att jag skulle tycka att det var såååå bra, utan mer för att bidra till byalagets förtjänst.

I första halvlek spelade Offerdals eget spelmanslag. Spelorten till ära hade man valt att framföra sådant som traktens spelemän skrivit, dvs våra grannar på var sida. Den ene är väl runt 85 och den andre är ca 35 och riksspeleman. Oj så fina låtar de skrivit, väldigt olika, men bra på var sitt vis. När Sanna och Erika spelade så blev jag nästan tårögd. Deras egenskrivna texter och musik, särskilt på svenska, känns i varje ton. Däremellan uppträdde Trollkarlen Trixy, som kopplade humor till trolleri och magi på ett lättsamt sätt. Allt hölls ihop av kommunens egen kultursamordnare, revyräv, före detta radiopratare och min kollega i vissa arbetsuppgifter - Mats. Mycket proffsigt på alla sätt.

I pausen ryckte jag in och hämtade fika allteftersom det tog slut. ( Det var mer än 200 personer på plats - rekord i en liten by som vår!!) Innan hade vi hämtat alla stolar från serveringen också, jag förstod det inte då, men jag ryckte faktiskt stolen av självaste huvudpersonen - kände ju inte igen henne......

Sedan skulle vi då få lyssna till "Jinderskan" ackompanjerad på gitarr av Jonas Otter (som jag i efterhand lyckats lista ut måste vara hennes man....)  Först tyckte jag nog att hon uttalade sig så att man fick en känsla av att hon var lite dryg av sig. Säger man till ett gäng lantisar, nästan på skarpen, att vara tysta så är vi det. Fast oss Offerdalingar kommer hon nog kanske ändå aldrig att förstå sig på och i synnerhet inte männen. Det skulle väl aldrig falla dem in att spontant ge bifall åt en hyllning till kvinnan. Eller?

Men när hon sedan började "på riktigt", då spelade, sjöng och pratade hon rakt in i våra hjärtan. Mest om kärleken. Till barnen, mannen, föräldrar, förebilder, nyckelharpan och musiken. Jag kom på mig själv med tårarna sakta trillandes utför kinderna, men jag gjorde ingen ansats att torka dem. Det var som att förtrollningen kunde brytas då. Jag ville vara kvar där i magin, ögonblicket. I det vackraste.

Med en cykel som fått punktering gick jag hemåt i den kalla, men ännu ganska ljusa sommarnatten och kapslade in allt detta vackra, sköra, magiska. Nu finns det bevarat i mitt inre, att plocka fram vid behov i mörkare tider.

2 kommentarer:

  1. Åh, jag älskar Åsa Jinder och hennes musik. Skulle gärna vilja se henne live. Lyckost dig. Förstår att det måste varit magiskt.

    SvaraRadera
  2. Ja, den konserten kommer jag att bära med mig länge, länge....

    SvaraRadera