Dansveckobesök i Malung

De där dansdagarna i Malung… Jo – det är utan tvekan något bland det roligaste jag gjort i sommar. Av kategorin hysteriskt tokfnissande och skratt dygnets alla vakna timmar.

Vi blev till sist sju tjejer/brudar/tanter som åkte iväg för att fira klart byns 40-åring sedan januari. Det var ju först och främst en present till henne. Vi hade hittat ett litet vandrarhem i Siknäs, ca 3,5 mil från Malung. Visserligen lite längre ifrån händelsernas centrum, men löjligt billigt, så vi som är vana att köra såg det inte som något problem.

Vandrarhemmet var jättefint och hade egen brygga i Dalälven, där vi drack kaffe och smidde planer (inte alltid helt seriösa, ska tilläggas) så att skrattsalvorna ekade ända bort till de förskrämda barnfamiljerna vid gungorna. På gångavstånd fanns även en liten tjärn, perfekt att ta ett morgondopp i (för övrigt det enda för min del denna sommar). Gänget som reste tillsammans var mer bekanta än goda vänner sedan länge – men det funkade så fantastiskt bra. Alla tillsammans, hela tiden och inga krusiduller. Kanon!

Så till själva dansandet……. – Först blev vi helt förskräckta. Jag var nog beredd att vända och åka hem. Direkt. Det var ett åmande och gnussande och stilar som vi absolut inte kände oss bekväma med. Sedan buggade ALLA precis varje snabb låt. Jamen – jisses – vad gjorde vi där?? Efter en stunds gruvande så var det bara att ta i från tårna och bjuda upp, tala om att ”nej, tyvärr jag buggar inte” och förklara att gnuss INTE förekommer i de jämtländska urskogar v i kommer ifrån. Det gick hur bra som helst! Sedan kom nästa klurighet – vi är ju vana att en uppbjudning innebär 2 danser – men här körde de flesta 4! Bara att fråga och förhöra sig så gick det utan fadäser.

Men så blir jag uppbjuden av en trevlig mas – och jag hinner inte förklara att jag inte kan bugga – han bara kör. Och jag med!! Hur kul som helst. Man borde ha lite mer Pippi Långstrump i sig – ”Det har jag aldrig gjort, så det klarar jag säkert”. Visserligen har jag gått några kurser för sisådär 25 år sedan, men jag har aldrig buggat på dans. Folk är så duktiga och har sådana krav. Men här var det annorlunda – nästan alla jag dansade med gjorde det efter sin egen bästa förmåga och för att det är kul! Utan prestige, utan prestationskrav. Så himla kul att jag nog buggade mer än jag foxade resten av de två kvällarna – efter min förmåga och nivå. Det var liksom bara att säga till att ”jag är nybörjare” så anpassade kavaljererna turerna därefter.

Men visst hände det att det inte funkade ändå: - Vi konstaterade att göteborgare klarar vi inte att följa, jag fnittrade hysteriskt när jag absolut inte klarade av att följa en som hade väldigt mycket konstiga turer för sig i foxen och sedan stolt förklarade att ”det där är mitt eget, det har jag kommit på själv” – Nähä, det menar du inte!! Jag kommer även ihåg grabben i träskor som förkunnade att han minsann tävlat i bugg, men nu hade han druckit alkohol – och sedan glatt slängde omkring mig som en vante över hela dansgolvet. Och han som på grund av sin CP-skada inte klarade att dansa fox, men buggade med kvällens grymmaste hastighet. Och sist men inte minst – bland alla dessa människor lyckas bjuda upp någon som känner en enda människa i Östersund – och det är min kompis, och därefter bli uppbjuden av en som varit och fiskat i Jämtland, och det visade sig vara i sjön där jag bor. Att jag dessutom sprang på några ”gamla” dalakompisar gjorde ju inte saken sämre. Många kanonroliga minnen blev det.

Behöver jag tala om att vi redan bokat till nästa år??? Fastän turbon gick på den ena bilen så det blev en massa krångel för några på hemvägen och fastän det går åt värdefulla semesterdagar som kunde ha spenderats med övriga familjen. Så kul var det!!!