Två kalas, ett bröllop och en begravning.

Just nu sitter jag på ett tåg till Linköping, där min farbror ska begravas. Han var den av pappas syskon som levde längst. Nu finns det ingen kvar. Visserligen sa jag till min kusin när hon åkte från Landön för bra precis en månad sedan ”att vi får inte låta det dröja lika länge till nästa gång vi ses”, men jag hade ju hellre sett att vi fått anledning att träffas av något annat skäl. Men resan ger mig lite egen tid, som jag väljer att lägga på lite  uppdatering här på bloggen.

Jag har känt mig som värsta Dalaexpressen den här sommaren. Först besöket i Malung, några veckor senare ett 50-årskalas i Mora och den gångna helgen ett 100-årskalas i Insjön. Mycket roliga och trevliga tillställningar alla tre!

Sean var det ju det där bröllopet i Vallbo, som vi trodde ”bara” skulle innehålla en vigsel, men som ju närmare det kom utökades till både mottagning, middag och tårta och blev en superkul tillställning med nya bekantskaper. Jag hade fått förfrågan om att fota – det är ju alltid lite som det är. Är ju långt ifrån proffs och behöver gott om tid – något som de som inte alltid finns i brudparets planering. Nu åkte vi ner till ”Fjällkajakstranden” vid Ottsjön – igen – och vädret var nästan lite för bra. Jag smällde i vanlig ordning nog av några hundra bilder och är nöjd med några. Typ.

När vi väl insett att det blev middag och hela ”köret” var vi liksom redan på plats. Ingen hade förberett något bus, tal eller annat spex. Så jag satte brudparets tre söner på att författa frågor till ”räck upp en sko”. Det blev riktigt kul – enkelt! Sedan höll brudens far tal, brudgummens kompis och brudparets nya kompisar. Och vi som var de enda som representerade släkten – ja vi bestod av sönerna, sambon som hellre dör än ställer sig upp och pratar inför folk och hans kusin som sa likadant – åsså jag då. Snabbt som ögat författades ett tal under hämtningen av de glömda tårtorna. Med tanke på hur oförberett det var, måste jag säga att det blev rätt bra ändå. Hyfsat roligt och faktiskt uppskattat av såväl brudpar, deras söner och övriga gäster.

50-årskalaset i Mora hölls på ångbåten Engelbrekt. En väldigt vacker båt och maten som serverades ombord var det godaste jag ätit på länge. Hädanefter ska jag låta långkoka allt kött i minst 12 timmar – bara jag kommer ihåg det. Temat var ”Skepp o’hoj” så värdinnan var klädd till matros och värden som pirat. Själv hade jag iklätt mig något som påminde om Pirates of the Carribean’s pirattjejers utstyrsel och sambon hade hittat en slips med Wasa King på. Men det blev så varmt ombord att jag fick lov byta kläder efter halva tiden, för att överhuvudtaget överleva. Till det här kalaset hade jag dessutom faktiskt förberett ett tal. Lite surt då, när en tidigare talare hade använt sig av samma idé – ord på jubilarens namn. Men på något vis lyckades jag svänga till även det så att det inte blev helt en trist upprepning.

Vädret den kvällen var helt magiskt. Jag tror aldrig jag njutit så mycket av en båttur som just denna. Inte minst på grund av att sambon var med och allt, precis allt var hur mysigt som helst. Ja – faktiskt – hela kvällen var magisk! Nu vet jag ju att det inte går, men just detta skulle jag gärna vilja uppleva någon gång i repris. Möjligen med undantag av taxifärden hem – visserligen skrattade vi oss halvt fördärvade, men det var den mest surrealistiska upplevelse jag varit med om, när taxichaffisen stänger av taxametern och ”kidnappar” oss för en sightseeingtur runt Orsa mitt i mörka natten, trots att de som bokat taxin efter oss ringer gång på gång och undrar var hen är. Bäst av allt: Kommentaren när de roade, men förbryllade stockholmarna klivit av: -”Yess, där tog vi poäng till Orsa igen!!” Fast jag skulle nog kunna säga att det var precis motsatsen som skett…..

Så i helgen avslutades kalassommaren med ett välplanerat och efter konstens alla regler levererat dubbelkalas. Först mottagning hemma hos jubilarerna i deras trädgård, med femkamp för att lära känna bordsgrannarna och underhållning av två mycket begåvade ångermanländskor ”Duo Söstra mi”. Temat denna gång var ”du är en stjärna”, vilket gav utrymme för fri tolkning – jag tog Offerdals ”nya” - en av de tre folkdräkter jag numera förfogar över, medannågon annan kom i chic klänning, fimstjärnehatt och dito glasögon och någon tredje i paljettskjorta och glammiga skinnjeans. Här var gott om vänner från förr. Många som jag inte sett på 25 år. Kul! Sedan förflyttade sig alla till Insjöns Hotell. Där bjöds det grymt god mat i en buffet, tårta förstås och massor av tal – hur många som helst faktiskt. En bejublad sketch och underhållning av jubilarernas döttrar gav den allra största behållningen innan bandet Four-on-the-floor äntrade scenen och alla kastade sig ut på dansgolvet och tokdansade tills det var dags att göra kväll. Galet kul!! Och trivsamt som attan att sova kvar och få tillfälle att prata med alla gamla godingar till frukosten dagen efter. Men det ska erkännas att jag somnade som en stock när jag kommit hem på söndagskvällen – att själv köra 90 mil på två dagar med kalas däremellan, nja det är nog lite över min förmåga nuförtiden.