Premiärladdar

Här är alldeles tyst och stilla. Alla har gått och lagt sig, utom jag. Just nu snöar det, men Smhi har lovat sol till morgondagen. Då vill F åka på fisketävling. Eftersom LG har busskörning, hoppas vi på annat sällskap, för vi är lite sugna även på skoterpremiär för säsongen. Men just nu vet jag varken var isborren eller resten av grejorna ligger (måste ju erkänna att fiske inte är mitt största intresse...). Lika bra att följa övriga familjens goda exempel - jag letar nog bättre efter en god natts sömn.

Vi gör så gott vi kan

Prästen har varit hit på hembesök inför begravningen. En ung präst. En kille som tävlat alpint, jagar och gillar hundar. Påminde lite om Jesus själv, faktiskt, med sitt skägg och sina halvlånga mörka lockar.

Det var farmor, som grät mest hela tiden, LG, som vanligt något obekväm i nya situationer, farfar, med fokus någon annanstans, och så - jag. Vilket gäng. Men vår kloke präst tog telefonnumret till E:s änglalika vän. Det känns bra. Trots att vi känt varandra i nästan 20 år, vet jag väldigt lite om människan E. En maka(e)lös faster, en plikttrogen dotter. Närmre än så kommer kanske inte två så olika personer?

I predikan på tacksägelsegudstjänsten pratade samme präst om fastan. Att öva sig i att tänka lite mer på andra än sig själv. Att göra det, inte för vad andra ska tycka om mig, utan av kärlek. Även om jag åkt hem från fjällen över dagen för att följa med svärfar till kyrkan, fick jag genast dåligt samvete. Fjällvistelsen var ju för mig. Bara. Nästan....

Men nu, så här i efterhand tänker jag att det var av kärlek till mina närmaste som jag flydde fältet ett tag. Utan det avbrottet hade mycket varit ännu svårare. Att var stark, kunna trösta svärmor och samtidigt försöka hjälpa LG.

Vi lyckades nog ändå beskriva för prästen vem E var. Vår bild och min bild av henne. Bilden som barnens faster. Pusselbiten med människan utanför hemgården, vännen och kompisen, den vet jag att hennes goda vän kan ge.

I vår trygga bubbla

Näh, det är inte ofta saker och ting blir som man tänkt.Ingen städning här hemma, ingen tur på längdskidorna. I stället blev det storröjning i köket hos svärföräldrarna. Nu är det åtminstone fint hos dem och man kan öppna kylskåpet utan att få flyktkänslor.

Men vi hann äta en stor, vårlig frukost och jag grottade ner mig lite i sportlovsromanen, modell kiosklitteratur, som jag somnade ifrån alla kvällarna till fjälls. Verklighetsflykt och en tillfällig form av lobotomi för att stilla tankarna.

Tankarna som oroar och maler när vi lyssnar och tittar och försöker ta in allt om katastrofeländet i Japan. Om människornas ojämnlika kamp i Libyen. Om det hotande inbördeskriget i Bahrain. Så mycket sorg och ondska. Så svårt att förhålla sig till. Kommer vi att vara lika givmilda i insamlingarna nu som när de svenska turisterna drabbades av tsunamin i Thailand? Kan något hindra att det fruktansvärda eskalerar genom kärnkraftverken? Kommer envåldshärskare och diktatorer att besegras? Demokrati - kan det någonsin bli alla människors rättighet? Så många frågor - men svaren, vart hittar vi dem?

En bra dag till

Det blev ju en toppendag med massor av solsken! Och Gulaschsoppan till lunch var så populär att den inte ens hann komma med på bild.

Kvällen har ägnats åt Melodifestivalen och en överengagerad tonåring. Till hans stora lycka "vann rätt låt". Själv var jag som vanligt mest förtjust i mellanakterna. "Häxan Surtant" och Ola Salo - vad mer kan man begära?

Hoppas på moln i morgon, för här behöver verkligen röjas....Men, en liten längdtur bör vi väl i alla fall hinna med?

Samlar ihop lovet

Landade med gubben i soffan igår. Tack och lov var TV:n tillfälligt ur funktion, så han var pratbar en stund. Det där med att prata är väl inte hans bästa gren, annars. I helgen har han lejt bort körningen. Han behöver också vila. Försökte få med honom till backen idag, men,men....

På mig själv syns det tydligen hur gott dagarna till fjälls gjort. I alla fall av kommentarerna på jobbet att döma. Tänka sig, att känslor kan sitta även utanpå?

Idag skiner solen inte lika stort som häromdagen, när vi fick ägna tid åt allmänna hushållsgöromål och besök med båda grabbsen hos frissan. Men det blir en dag med slalomskidorna på, åtminstone en stund i alla fall. De två åk jag hann med på träningskvällen var säsongens absolut bästa. Vilket före!! Hoppas det hållt i sig tills idag.

Och hönorna mår bra. Nu får vi 4 ägg varje dag - så värdefulla gåvor från de små liven. Kanske man skulle ha gjort en sockerkaka till kaffet ikväll?

Några dagar senare

En stuga med utsikt, utefika, träffat en massa vänner och bekanta, fjällen med en portion solsken och kalasföre i backarna gör underverk.
Vi är tillbaka och vi har mått så bra, så bra och nu orkar vi allt.
Ett tag igen.

Sportlov

Vi åker på Sportlov. Grabbsen och jag. LG har busskörning, så han hinner inte följa med. Vi blir borta några dagar, ska mysa i en stuga, åka skidor och andas fjälluft och bara ladda våra batterier.

Se'n kommer vi tillbaka, förhoppningsvis lite mindre slitna...

På spåret

Emellanåt känns allt som vanligt och jag undrar lite när det ska gå upp för mig, att det inte är så. Men att leva fullt ut, varje minut, har blivit ännu viktigare.

Tack mina fina kollegor som lockade med mig på promenaden till Vinterparken. Mitt på blanka onsdagen vimlade där av skidåkande och promenerande vårvinternjutare. Hela dagis som grillade korv. Mammor med barnvagnar och långfärdsskridskor på fötterna. Och faktiskt, två töltande islandshästar. Vinterglädje!

Stannade till på gamla jobbet på hemvägen. Saknar det lite. Huset. Atmosfären. Några av arbetsuppgifterna, men mest vännerna och stämningen. Fick dessutom ett superfint halsband som goaste J gjort själv. Vänskapslycka!

Skidtjejerna tog guld. Underhållningsvärdet på grabbarnas konversation vid middagsbordet i en klass för sig. Hemtjänsten tittar till de äldre så att vi lugnt kan åka till fjälls några dagar på sportlovet. Värdefullt!

En dag med många positiva känslor, så befriande från sorgen och förlusten.