Skriva, skrev, skrivit

Jag har tappat det. Helt.

Jag tror jag vet, varför det blivit så här.
- Bortförklaringar?
Kanske.

Samtidigt så.....
Det ÄR mycket nu. Faktiskt. Mer än på länge, fastän jag trodde det skulle bli mindre när svärföräldrarna också gått bort och båda grabbarna börjat gymnasiet.
Hinner inte. Orkar inte. Saknar den där rätta gnistan, liksom.

Fördelen, när jag inte skriver, är att jag läser.
Senaste favoriten av Elin Olofsson hade jag rent svårt att släppa. (Snygg är den ju också!!) Levde mig in så till den grad att jag började titta efter karaktärerna i boken i bygden.
Fastän jag vet att de inte finns.

Och ändå är livet just nu fullt av roliga, intressanta skeenden och händelser.
Hela tiden!!!

Det är inte det.

Det är bara en pusselbit som fattas.
Som får mig att känna som om något vissnat, dött en smula.
Långt där inuti.

Kallt!!

Det har varit svinaktigt kallt i omgångar i snart två veckors tid nu. Inställda skidturer.  Protesterande bilar ( jobbar hemifrån för andra gången på två veckor eftersom bilen bara VÄGRAR att starta - trots motorvärmare och allt som hör till). Inställda danskvällar - vem vill bli stående på skogen med en bil som lagt av kl 02.00 på natten, då det inte är nödvändigt? Ja ,kort sagt - mycket som inte gått eller går att göra.

Men jag har kompenserat!

- Eldat i kakleugnen
- Legat under filt i soffan
- Läst böcker
- Druckit baljor med kaffe spetsat med kardemumma och varm mjölk

Men nu börjar jag känna mig rätt nöjd på den sortens aktiviteter. Och när vi ikväll för andra gången får ställa in upptakten för den alpina klubben som legat i dvala i två år, då känns det minst sagt trist.

Som grädde på moset rev vi ut flispannan i november, då den efter några år med konstgjord andning bestämde sig för att strejka på riktigt. Hela december var rekordvarm fram till de allra sista dagarna - ändå kommer vi ha en elräkning på tre-fyra gånger det normala frö den perioden. Rörmokaren har inte hunnit förbi ännu - kan ju bara tänka vilka summor januari månads elräkning kommer att landa på, nu när temperaturen pendlat mellan -18 och -36. Känns som att det hjälper föga att vi kompensationseldar i kakelugnen och vedpannan i svärfars hus. Huvva! Hoppas han har tid snart!!

För om det dröjer lite till så står vi snart utan ved också......

En grå dag

...kan bli en riktigt glad dag!

Vaknade med bara två dagar kvar på semestern. Det är ganska ovanligt för att vara mig, men just nu känns det faktiskt bara "sådär" att börja jobba igen. Det kommer väl ikapp - knappt någon semester i somras, extra jobb med bussbolaget på många lediga stunder, en sambo som varit överhopad med jobb - ja kort sagt, det har varit mycket. Även om det mesta bara är roligt så känns det till slut att kropp och själ behöver vila.

Tittade ut och allt var verkligen - grått!! Saknar snön och ljuset den ger så det nästan gör ont.... Lyckades ta mig samman för att göra fjöset. Killarna hade ett gäng kompisar här och skulle ut för att leta lite snö att köra skoter på - jo det finns lite mer uppåt myrarna, men långt ifrån de mängder vi brukar ha. Så jag tog skidorna i bilen och åkte upp mot elljuspåret, varifrån alla långspår också utgår. Dit hade nog varenda skidåkare i halva Jämtland hittat, för parkeringen var mer än överfull. Såg ett hål - tänkte att det borde gå - och fast satt jag! En hjälpsam av de andra skidåkarna hoppade kvickt framför bilen och försökte skjuta på - men den "hängde" liksom fast med framhjulen rejält nedgrävda. Orkar inte bry mig, tänkte jag - tackade, förklarade att sönerna på sin skotertur var försedda med spadar och om det inte hjälpte, fick vi väl hämta traktorn och hoppades innerligt att bilen jag parkerat in inte skulle vara på hemväg före mig.

Drog iväg två sms till vardera son och gav mig sedan ut på 14 km spåret - kändes tyngre än de två gångerna tidigare, men liksom kul ändå. Funderade lite på hur jag skulle lösa det hela medan jag harvade på i det grå. Men så - med ca 4 km kvar kommer hela gänget - 7 ungdomar på fem skotrar. De stannar direkt och jag förklarar att jag sitter fast med bilen, om de kunde åka ner och gräva fram den? Utan ens en motfråga tar de bilnyckeln och drar iväg. Innan jag hunnit ner till parkeringen kommer de emot mig och berättar att bilen är bärgad! Kan man bli gladare???

Så jag bjuder in hela gänget väl valda delar av Landöns Slednecks, numera a k a Bärgarkåren, på fika. Det bjuds mjukstut och Vaniljbullar och Tinas risgrynsplättar och alla äter glatt och tacksamt med god aptit - och jag är så lycklig över dessa fina och hjälpsamma ungdomar jag har förmånen att få ha omkring mig!!

Nytt år - igen!!

2015 blev året med rekordfå inlägg i bloggen, fastän det hänt massor. Kanske förklarar en del - ekvationen måste ju gå ihop i slutänden. Jag har en känsla av att tiden går bara fortare och fortare - eller kan det vara jag som blir långsammare och långsammare? Eller blir det hela tiden mer och fler nya fenomen som pockar på vår uppmärksamhet och stjäl lite i kanten av den där tiden som är oss alla lika fördelad?

Jag vet inte. Men tröttare och mindre effektiv känner jag mig i alla fall.

Och hela tiden världssamvetet som tynger mer för varje dag och de små meningsskiljaktigheterna här hemma i familjen som tär så oändligt mycket mer på energin än förr i tiden. Som att summan av allt tålamod jag någonsin blivit tilldelad liksom håller på att sina.

Men det är väl bara att rycka upp sig och GÖRA något åt det hela - för det kommer ju ingen att göra åt mig. En plan, en strategi för vad jag ska lägga min tid på kanske kan vara något?

Annars hade vi en bra nyårsafton och en lat nyårsdag - ungefär som sig bör.

Jul, jul - älskade, jobbiga jul.

Jo, jag älskar verkligen julen. Men just därför blir förväntningarna och känslorna så mycket större än jag någonsin orkar med.

Första julaftonen utan några släktingar mer än oss själva att fira med. Lättsamt - javisst! Minimalt med stök, inga tider att passa, inga krav på att allt "måste vara klart". Men ändå.

Jag har dragit ner på kakorna, maten och  julklappsinköpen - helt enkelt för att tiden och pengarna inte finns och med allt som händer i världen känns det ändå inte vettigt. Just när det gäller julklapparna köper jag ändå "bara" sådant som behövs, eller skulle blivit köpt i alla fall - nya kläder, telefonladdare som gått sönder o s v. Sambon har en annan syn på det där. Ungefär som i reklamen. Han köper många OCH dyra klappar...

Och så sitter jag där - igen - vemodig, lite ledsen över att julen inte blir som när jag var liten. En enda stor familjefest, när man umgås och gör något tillsammans. I stället blir fokus på klappöppning och en TV som står på. Ännu efter mer än 20 år kan jag inte förstå att våra två skilda julvärldar inte går att synka. Åtminstone liiite bättre?

Och vi har det ju ändå så otroligt bra - det är inte det! Nej, bara den där känslan. Att det viktigaste saknas. Juldepression? Möjligen.

Det håller i sig in på juldagen. Stormen Staffan rullar in med isblanka vägar i släptåg. Ställer in julottefärden, ställer in juldagsdansen som skulle bli premiär för sonen. Läser bok - heela dagen. Spelar Skip.Bo på kvällen med sönerna och då, där - äntligen -  smyger den sig på. Julefriden i själen!

Och idag kommer sambons kusin med familj på besök. Det reder upp sig med julkänslorna. I elfte timman. Som vanligt. Tror jag ber om att få hoppa över självaste julafton nästa år......

Vill sig inte riktigt

T o m ladugårdstomten ser ut att deppa över vädret, med två dagar till julafton.

Vila sig i form, har man ju hört talas om. Tror det är det jag håller på med nu. Tills snön kommer.... Har inte rört mig en millimeter på flera veckor. Orkar inte, hinner inte - har ingen lust!

Sitter hellre i soffan och tjurar över skitvädret och det enda som verkar lindra tungsinnet är att äta. Och jag äter - allt jag kan hitta i skåpen. Ostkrokar, grönkålschips, pepparkakor, ädelost och Tinas praliner blandas friskt med hjortrongrottor och mjukstut. Kan inget annat, vill inget annat - om inte klimatet ändrar tillbaka sig snabbt och snön, den älskade snön, får ligga kvar på marken i stället för att regnas bort och förvandlas till denna eländiga is.

Som en obstinat liten unge proklamerar jag att:

-"Nu sitter jag här och tröstäter tills vädret blir bättre" varvid yngste sonen konstaterar
-"Mamma, det är nog risk att du kommer att bli väääldigt tjock den här vintern".

Hoppas bara att han inte får rätt - av flera anledningar.....

Lite julkänslor ändå

Årets tomtetur fick vi dra till skogs på riktigt för att hitta lite stämning och framförallt snö. Men säg den lycka som varar beständigt? Knappt hade vi hunnit få i oss lite glögg och lussebullar (jodå - mördarbröden gick åt - tacksamt!) förrän regnet formligen sköljde ner över oss. Alla blev blöta, tomtarna frös och pepparkakorna lagom kladdiga. Sedan regnade det konstant i 4 timmar. Vägarna blev till isgator igen och jag hade inga förhoppningar om att något som ens liknade vitt skulle finnas kvar på gården, men, men - helt grönt är det faktiskt inte.

Hur som - innan regnet kom var alla glada, kanske främst byns tre sextonåringar  - de hade alla klarat skoterkortet på förmiddagen, så nu körde de själva till eftermiddagens aktivitet. Kul att vi kan samla ca 30 personer från 1 till 53 år på en fika mitt i skogen en gång om året. Och visst är det är rackarns trivsamt med marschaller, eld, tomtar och mysfaktor som heter duga, där mitt under storgranarna.

Annars har jag långsamt fortsatt med julförberedelserna. Två kaksorter bakade. Tre julklappar inhandlade. Grabbarna har hämtat gran och inköpslistan för julmaten är skriven. Ska jobba en dag till, men sedan så ska jag njuta av sömn, choklad, skinka och bra böcker i en heeel vecka. Hoppas få till någon skidåkning och en och annan hundpromenad också, för motionerandet har helt blivit åsidosatt de senaste jobb- och mötesintensiva veckorna.

En helg då inte mycket gick som det var tänkt.....

Foto: Stefan Nolervik (stal den från hans blogg med en hoper fler fantastiska bilder och berättelser http://blogg.mittmedia.se/nolervik/)

Ibland hade det nog varit klokast att bara stanna i  sängen - heeela dagen. Så har de senaste tre dagarna i alla fall känts. Började ju fint med den där brottningsmatchen med rundbalen i fredags. Sedan skulle jag åka de nya skidspåren i Åkersjön för att Gps:a dem - hårt och isigt i kombination med ivrig hund är ju inte det allra enklaste första gången på säsongen i rejält branta backar. Plogade så tårna krampade - men det tog som ingenting. Tyckte ju i o f s att pjäxorna kändes lite stora - och mycket riktigt - jag hade lyckas ta sonens. Fick bli till att åka skoter på bönpallen de övriga slingorna.

Sedan snabbt hem, fixa middag och fjös i blixtens tempo, duscha , byta om och i bilen igen för de åtta milen till en skrattfest som hette duga på teater och julmusik i Valsjöbyn. Mysigt att få umgås med grannmamman på tu man hand igen! Enda malören då - att jag spontant och högt utropade "Grillom" när aktörerna nämnde en bilresa i Ångermanland mellan Sollefteå och Örnsköldsvik - inge pinsamt alls, eller??

En lördag som tillbringades till hälften i sängen - kände mig som en klubbad säl- sedan fjös och plock och förberedelser för lite julfeeling. Men inte kändes det direkt som att jag kom någon vart med juligheten inte. En bussreseproduktionsdiskussion som resulterade att topplocket brann och jag inte bara tänkte att "jag skulle vilja kasta något hårt i väggen" utan faktiskt gjorde det också. Vilken tur att föremålet för min frustration hunnit gå ut....... Därpå en hyfsad promenad med hunden för att lugna sinnet - och dela ut tackkort som legat i en hög sedan i somras. Med lite mat i magen och en tupplur i soffan på det var ordningen så småningom återställd.

Så söndag - Lucia, och visst -jag kunde väl baka lite saffransbullar! Hade visserligen bara torrjäst hemma, men sedan när var det ett problem? Fråga mig inte hur jag gjorde, men så misslyckat har aldrig ett bak blivit - stenhård deg, spädde ut, mixtrade och ändrade. Bakade ut bullarna som i o f s blev jättefina, men ätbara? Nej. Knappast -hårda på utsidan och ogräddade inuti. Som någon klok person i min omgivning konstaterade - "Ahaa - du bakade skådebröd!" Fast känner jag äldste sonen rätt lär han nog klämma i sig dem i alla fall.

Så glad var jag därför när jag ändå hann svänga iväg till Änge och den supermysiga julmarknaden som företagarföreningen ordnat där. Och så fick jag både se och höra länets och "vår" skönsjungande och bedårande Lucia - världens finaste Ida - med dito följe. Men några egna bilder blev det förstås inte - för minneskortet till kameran hade jag ju lyckats åka ifrån hemma. Men ändå. Hemma kom ljusstakarna äntligen upp i fönstren och då måste jag ju erkänna att det genast känns lite bättre....