14 augusti 2015

Störst av allt är.....

Jag har varit på det vackraste av bröllop. Ni ska få se bilder - jag lovar -  som inte alls gör rättvisa för känslosvallet och skönheten däri.
Sonen har börjat på körskola för AM-kortet.
Jag har jobbat och jobbat och inte orkat ta mig iväg på dans, fastän jag var sugen.
Några dagar igen har jag varit ledig. Fråga mig bara inte vad jag gjort. Minns inte.
Korna mår bra i buan och tänk - snart ska vi redan gå hem igen.
Sommaren har äntligen kommit.
Så mycket att skriva om och ändå.

Idag är det enda jag vill berätta endast detta:

Det kom in tre personer på jobbet, caféet hade hunnit stänga och de var lite besvikna över detta, så jag försökte hitta något alternativ som har öppet lite längre fram på kvällskvisten. Letade och fann, pratade och ritade på karta - så där som man gör när man jobbar här. Under tiden hann den unga kvinnan i sällskapet hitta de naturliga hudvårdsprodukterna från ett lokalt företag. Vi pratade om det och hon tipsade om naturligt smink från Dalarna - och det hela slutar med att hon köper en provpåse själv. Ungefär där visar det sig att i resesällskapet ingår hennes pappa, som köper en annan av produkterna (som hon lämpligtvis fick tillfälle att prova....) till henne. Ja, detta var bakgrunden. Men det som händer i mig där och då har jag aldrig varit med om förut.

Jag ser en kopia av en känsla, en relation. Den unga kvinna och hennes pappa fick mig att tänka på min egen pappa, som nu till hösten varit borta från oss i 10 år. Och där och då kände jag att dessa två - de har idag exakt det vi hade då, när han  fanns här på jorden. Något som inte går att ta på. Kärlek och omtanke. Givmildhet och tacksamhet. Glädje och vänskap. Allt det som jag visserligen känner för mina barn idag - men på det där speciella pappa-dotter sättet, som jag har haft förmånen att uppleva.

Trots att jag fortfarande tänker på honom så gott som varje dag, var det länge sedan jag fällde tårar över att han inte finns här bredvid mig längre. Men nu, att så nära bli påmind om vad jag haft och upplevt, det kunde varken hjärtat eller tårkanalerna stå emot. Och även om det är tårar av saknad, så lovar jag att det främst var tårar av tacksamhet. Tacksamhet över att jag en gång fått vara en del av den varmaste och kärleksfullaste pappa-dotter relation man kan föreställa sig.

1 kommentar:

  1. Jag förstår vad du menar men jag måste erkänna att jag ganska ofta fäller en tår när jag tänker på min pappa som nu snart varit borta i 12 år men då är jag alltid själv. Kram kram Linda

    SvaraRadera