20 maj 2016

När människor möts

Hon heter Maria.
Hon har suttit där i över ett år nu, av och till.

Från början lämnade jag, halvt skamsen en slant lite nu och då. Skamsen för att jag har dessa slantar över och att någon måste be om dem för sitt uppehälle. Tycker samtidigt att det är svårt - vad gör hemländerna för att ta hand om dessa sina egna landsmän som inte klarar sig?

Å andra sidan - flera asylsökande kommer hit av liknande skäl som Maria och hennes man och deras två barn. Som asylsökande får man tak över huvudet och de grundläggande behoven tillfredsställda. Barnen får gå i skola. Inget av detta gäller en EU-migrant, så vitt jag förstått.

Men Maria och hennes man har haft "tur". Någon som sett, förstått och förbarmat sig och hjälpt dem hitta husrum och"arbete" i form av bärplockning etc. Maria förklarar för mig att hon vill jobba, "inte sitta ICA" säger hon och över hennes varma, glittrande ögon och leende ansikte drar en obekväm sky av uppgivenhet, sorg och - skam???

För, jo, Maria har lärt sig svenska och jag, som så många andra, har börjat prata med henne. Hon är inte längre "tiggaren på ICA" - hon är Maria - tjejen med det varma leendet, mamman, en glad vän som alltid skiner som en sol när jag stannar och växlar några ord - oavsett om jag den gången har några lösa slantar att avvara eller ej.

För några helger sedan erbjöd jag mig att hämta henne och barnen för en dag på "Nilssons lekland". Jag har ingen lust att erbjuda svartjobb mot betalning, det går emot min ideologiska övertygelse. Men i stället för en slant i koppen, tänkte jag att en dag med lek och skoj för barnen och serverad middag kan vara värt lika mycket - om inte mer.... Tyvärr fick hon förhinder då, men jag hoppas det ges ett nytt tillfälle.

Hon har en dröm om att köpa en "padda" till dottern som ska få börja skolan till hösten, så att hon skulle kunna träna svenska, språk, läsa och skriva. Sist vi pratade om det fattades det en del pengar. Mer än jag kunde bidra med just då. Jag har glömt fråga hur det gått.....

Häromdagen när vi sågs, sitter hon med några väl slitna läseböcker. Sådana där man hade förr i tiden när man började första klass.

- Inte skratta, inte skratta!! Säger hon när jag sätter mig på huk och frågar vad hon läser.
- Vi ska träna läsa svenska säger hon sedan och ler.
- Men så jättebra, säger jag!
Tillsammans tittar vi på bilderna i boken. Maria börjar läsa med allvarlig röst:
- Orm, sol, ros.
Så kommer hon till en bild med en liten Mickel på och läser med fast stämma:
- Röv!
Jag börjar fnittra lite och rättar: - Nej inte röv - räv!
- Rääääv??? säger Maria och tittar på mig som nickar uppmuntrande men inte kan dölja mitt flin.
- Vad du skratta? undrar hon och lägger pannan i djupa veck.
- Det här är en röv, ler jag stort och klappar henne i baken.

Tillsammans skrattar vi gott åt räven som blev en röv.

När jag går vidare funderar jag länge över hur orättvist och olika ett liv kan te sig, när vi människor i grund och botten är så lika. Ett skratt, en varm kram, mat på bordet och tak över huvudet är vad vi behöver. Självklart för många - men långt ifrån alla. Och vem bestämde att jag får vara den priviligierade och Maria inte......

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar