Som den springer förbi den här sommaren 2019. Inget badväder ännu - om du är badkruka som jag - men fina, soliga dagar och egentligen alldeles perfekt temperatur om man inte gillar värme.
Jag har varit ledig sedan midsommar - och ingenting har jag fått gjort. Bussresor, ideella uppdrag och mängder av sömn har tagit plats för andra, semesteraktiga roligheter. Jo, lite har vi hunnit - fars i Föling och en konsert och ett åttioårskalas. Men dito 50-års tackade vi nej till. Orken fanns inte.
Kajaken har jag inte hunnit lufta, liksom motorcykeln. En ligger i båthuset, den andra står i snickarboden (!) Jag har visst en vecka kvar av obokad tid, så kanske? Men. Det var visst några utbetalningar som skulle göras för TK, några bilder som kommunen behöver, LOK-stöd som inte är registrerat för skidklubben..... och - ja, huset är ju fortfarande ostädat.
Men kossorna är på sommarbete och jag har påbörjat bok nr 5 sedan skolan slutade, så det är dumt att klaga. Önskar bara att vi någon gång kunde få ett normalt liv, med tid över för varandra, odling och en pysslig trädgård. Grilla och dricka i vin i goda vänners sällskap. Göra en utflykt, sitta i båten på sjön. Utan att känna stress och dåligt samvete.
Vi kompenserar dock uteblivet semestermode med getmese och getost på det överblivna tunnbrödet sedan i julas, goda middagar och sovmorgnar. Motionen lyser med sin frånvaro, extrakilona lägger sig tillrätta, men ändå: - någon cykeltur på nya stigar har det blivit, en röjning av farstun och fortfarande ambitioner om storstädning. Och innan skolan börjar ska vi ha hunnit med ytterligare några bussresor, förhoppningsvis en sommardans, höskördsfika, lite Yra och någon utomhusmiddag till.
23 juli 2019
30 juni 2019
Ett år senare
Studenten tog de, grabbsen. Med plakat och flakåkning. Mamman tappade bort minneskortet, hamnade på lokaltidningens film när hon sprang runt med kameran i högsta hugg iförd folkdräkt. Inga kalas, ingen uppståndelse. Vi åt middag på ett hotell på Frösön tillsammans med sambons kusin och med utsikt över fjällen. Sedan återgick storsonen till skidlägret. (Alla hans skidkompisar kom till utspringet och tog emot honom - vilket minne!!!) Lillebror stannade på sta'n med kompisar och kom hem frampå småtimmarna. Lugnt som alltid.
En vecka senare åkte vi till kusinerna och grattade dem till deras student och där blev det middag för alla fyra studenter och träff med närmaste släkten. Mysigt!
Lillebror fick jobb direkt och har fortsatt på samma ställe. Han bor hemma och hjälper flitigt pappan med allehanda ting. Storsonen gick arbetslös på papperet, men jobbade varje dag hemma på gården till december, när han fick jobb på ortens skidanläggning. Där stod han i liften och lärde sig successivt andra uppgifter fram till maj. Nu har AF hittat en väg så att han kan jobba hemma på gården med lön till skidsäsongen startar igen - för som det verkar är han välkommen tillbaka till anläggningen ett år till. Naturligtvis bor även han hemma, då det inte finns några alternativa LSS boenden som känns "rätt" för just honom i dagsläget. Även om han skulle kunna bo någon annanstans eftersom han till allas stora glädje och lättnad klarade körkortet i mars!!
Jag känner mig ibland som hemhjälpen och faktiskt emellanåt lite ensam. För de tre handlar allt om jobb, maskiner, byggen och gård. Jag önskar vi kunde umgås emellanåt, som familj....
Men, den stora överskuggande händelsen som gjort att inget är eller blivit som vi kanske tänkt är ändå: Branden. Lördagen den 22 december kommer för alltid vara fast etsat i våra minnen.
Så här skrev jag i ett inlägg på Facebook en vecka senare:
"Här kommer ett inlägg för att begränsa frågor och eventuella rykten på "byn" samt en vädjan:
En vecka har gått. En vecka sedan katastrofen var ett faktum. Du som inte redan vet - verkstadsbranden förra lördagen - det var Larsas verkstad, som hela familjen fick bevittna när den brann ner till grunden. Att se sitt livsverk - 35 år med slit och investeringar för att så småningom kunna "ha det lite bra" vara puts väck på 1, 5 timma - det sätter spår.
Verkstaden var inte bara Larsas livsverk och arbetsplats för honom och "drängen". Det var bussgarage, värmecentral för hela gården, samlingsplats för ungdomarna i byn vissa kvällar, förråd, hobbyrum, vallabod - listan kan göras mycket längre. Hjärtat på gården.
Men vi hade tur - rådiga brandmän från Offerdal, vindstilla och något jag närmast skulle vilja beskriva som änglavakt, begränsade skadorna - vi kunde ha mist allt - inklusive varandra.
Lägg därtill en osjälvisk rörmokare, grannar som ställer upp i ur och skur och vi kommer långsamt tillbaka till vardagen - om än en helt annan vardag än vad vi är vana - och att vi fortfarande är sjukt trötta.
Vi har träffat Försäkringsbolaget en första gång. Visst - allt kommer vi inte få ersättning för och det kommer ta lång tid och krävas mycket arbete innan vi är på ruta 0 igen. MEN! Vi HAR försäkring!!
Och till er som hört av er med omtanke, värme och kramar - tack! Det värmer. Mycket!
Flera av er har undrat "-Om ni kan hjälpa till med något". Och ja - det finns faktiskt ett som vi inte har en färdig lösning på:
- Vår afghanska grannfamiljs bil stod här på reparation. De har ännu inte fått besked om de blir tillbakaskickade eller får stanna. För att kunna bo i Landön hade de köpt en bil, som krånglade emellanåt och Larsa försökte hjälpa dem med. Den brann upp. De hade bara trafikförsäkring och vår försäkring visade sig inte gälla andras egendom. Bilen kostade 13 000 kr.
Har du någon idé om hur man på något sätt skulle kunna hjälpa dem? Hör av dig! Fonder att söka? Insamling? Vi är beredda att lägga pengar till dem som mist det enda de hade, men kanske finns det andra sätt??
Anneli & Larsa "
En vecka senare åkte vi till kusinerna och grattade dem till deras student och där blev det middag för alla fyra studenter och träff med närmaste släkten. Mysigt!
Lillebror fick jobb direkt och har fortsatt på samma ställe. Han bor hemma och hjälper flitigt pappan med allehanda ting. Storsonen gick arbetslös på papperet, men jobbade varje dag hemma på gården till december, när han fick jobb på ortens skidanläggning. Där stod han i liften och lärde sig successivt andra uppgifter fram till maj. Nu har AF hittat en väg så att han kan jobba hemma på gården med lön till skidsäsongen startar igen - för som det verkar är han välkommen tillbaka till anläggningen ett år till. Naturligtvis bor även han hemma, då det inte finns några alternativa LSS boenden som känns "rätt" för just honom i dagsläget. Även om han skulle kunna bo någon annanstans eftersom han till allas stora glädje och lättnad klarade körkortet i mars!!
Jag känner mig ibland som hemhjälpen och faktiskt emellanåt lite ensam. För de tre handlar allt om jobb, maskiner, byggen och gård. Jag önskar vi kunde umgås emellanåt, som familj....
Men, den stora överskuggande händelsen som gjort att inget är eller blivit som vi kanske tänkt är ändå: Branden. Lördagen den 22 december kommer för alltid vara fast etsat i våra minnen.
Så här skrev jag i ett inlägg på Facebook en vecka senare:
"Här kommer ett inlägg för att begränsa frågor och eventuella rykten på "byn" samt en vädjan:
En vecka har gått. En vecka sedan katastrofen var ett faktum. Du som inte redan vet - verkstadsbranden förra lördagen - det var Larsas verkstad, som hela familjen fick bevittna när den brann ner till grunden. Att se sitt livsverk - 35 år med slit och investeringar för att så småningom kunna "ha det lite bra" vara puts väck på 1, 5 timma - det sätter spår.
Verkstaden var inte bara Larsas livsverk och arbetsplats för honom och "drängen". Det var bussgarage, värmecentral för hela gården, samlingsplats för ungdomarna i byn vissa kvällar, förråd, hobbyrum, vallabod - listan kan göras mycket längre. Hjärtat på gården.
Men vi hade tur - rådiga brandmän från Offerdal, vindstilla och något jag närmast skulle vilja beskriva som änglavakt, begränsade skadorna - vi kunde ha mist allt - inklusive varandra.
Lägg därtill en osjälvisk rörmokare, grannar som ställer upp i ur och skur och vi kommer långsamt tillbaka till vardagen - om än en helt annan vardag än vad vi är vana - och att vi fortfarande är sjukt trötta.
Vi har träffat Försäkringsbolaget en första gång. Visst - allt kommer vi inte få ersättning för och det kommer ta lång tid och krävas mycket arbete innan vi är på ruta 0 igen. MEN! Vi HAR försäkring!!
Och till er som hört av er med omtanke, värme och kramar - tack! Det värmer. Mycket!
Flera av er har undrat "-Om ni kan hjälpa till med något". Och ja - det finns faktiskt ett som vi inte har en färdig lösning på:
- Vår afghanska grannfamiljs bil stod här på reparation. De har ännu inte fått besked om de blir tillbakaskickade eller får stanna. För att kunna bo i Landön hade de köpt en bil, som krånglade emellanåt och Larsa försökte hjälpa dem med. Den brann upp. De hade bara trafikförsäkring och vår försäkring visade sig inte gälla andras egendom. Bilen kostade 13 000 kr.
Har du någon idé om hur man på något sätt skulle kunna hjälpa dem? Hör av dig! Fonder att söka? Insamling? Vi är beredda att lägga pengar till dem som mist det enda de hade, men kanske finns det andra sätt??
Anneli & Larsa "
När det gäller jobbet med att återuppbygga verkstaden och våra kontakter med försäkringsbolaget kan jag väl bara säga så här: - Det tar längre tid och är betydligt mer arbetskrävande, frustrerande och omständigt än vi någonsin kunnat tänka oss. När det gäller vänners och bekantas vilja till att hjälpa är jag bara helt stum. Några timmar efter att jag skrivit inlägget fixade en bekant en insamling som på mindre än 5 timmar slog i taket och vi kunde dagen efter bära pengarna till de afghanska grannarna. Stor lättnad för både dem och oss.
Men i övrigt påverkas hela vårt liv av omställningen att inte ha en verkstad och bussgarage på gården. Vi jobbar jämt och är konstant trötta. När går det över?
Och som att det inte vore nog - bussen är ju till åren och före branden fanns väl en liten tanke om att byta till en nyare, men då vi fortfarande inget vet om ersättningsgraden på verkstaden är det inte längre möjligt. Som grädde på moset går täkttillståndet på grusgropen ut vid årsskiftet. Vi har sökt nytt, länsstyrelsen var positiv, men en annan enhet hittade en nyupptäckt älggrop (det finns väl bara en sisådär 4-500 i området) och kräver en arkeologisk utgrävning à 70 000 kr innan de kan gå vidare med tillståndet. Dessutom var moränen på en av höjderna så speciell, så det var ändå tveksamt om vi skulle kunna få ett förnyat tillstånd.
Så här står vi. Med utgifter upp över öronen och snart kvarstår endast min sextioprocentiga anställning som tyskafröken som säker framtida intäkt (åtminstone ett år till). Vi leker struts, jobbar som tokar med det som finns idag och skjuter problemen på framtiden. "Det löser sig", "vi kommer nog på något", "man vet aldrig" upprepas som ett mantra medan tid och tankar är febrilt upptagna med just det - lösningar.
Och som påföljd uteblir motionen (inte minst sedan hunden gick och tvärdog i november) och så blir jag ännu tröttare. Sover och sover, väljer bort kuliga kvällsaktiviteter och slutar alltsomoftast i soffan med en bok. Har bara hållit fast vid skidträningen av yngsta gruppen och turerna till Ansätten.
Men. Det blir bättre, va? Vi bestämmer det, tycker jag!!
Men i övrigt påverkas hela vårt liv av omställningen att inte ha en verkstad och bussgarage på gården. Vi jobbar jämt och är konstant trötta. När går det över?
Och som att det inte vore nog - bussen är ju till åren och före branden fanns väl en liten tanke om att byta till en nyare, men då vi fortfarande inget vet om ersättningsgraden på verkstaden är det inte längre möjligt. Som grädde på moset går täkttillståndet på grusgropen ut vid årsskiftet. Vi har sökt nytt, länsstyrelsen var positiv, men en annan enhet hittade en nyupptäckt älggrop (det finns väl bara en sisådär 4-500 i området) och kräver en arkeologisk utgrävning à 70 000 kr innan de kan gå vidare med tillståndet. Dessutom var moränen på en av höjderna så speciell, så det var ändå tveksamt om vi skulle kunna få ett förnyat tillstånd.
Så här står vi. Med utgifter upp över öronen och snart kvarstår endast min sextioprocentiga anställning som tyskafröken som säker framtida intäkt (åtminstone ett år till). Vi leker struts, jobbar som tokar med det som finns idag och skjuter problemen på framtiden. "Det löser sig", "vi kommer nog på något", "man vet aldrig" upprepas som ett mantra medan tid och tankar är febrilt upptagna med just det - lösningar.
Och som påföljd uteblir motionen (inte minst sedan hunden gick och tvärdog i november) och så blir jag ännu tröttare. Sover och sover, väljer bort kuliga kvällsaktiviteter och slutar alltsomoftast i soffan med en bok. Har bara hållit fast vid skidträningen av yngsta gruppen och turerna till Ansätten.
Men. Det blir bättre, va? Vi bestämmer det, tycker jag!!
Det här bloggeriet
Med den här takten tynar bloggen sakta men säkert bort..... Andra sociala media har tagit över, men jag saknar min dagbok. Att kunna läsa, minnas och ibland kontrollera. Hur många år har vi firat midsommardagen tillsammans i byfamiljen? När gick jag min första midsommarnattsvandring? Och alla andra bloggande fina människor jag lärde känna genom mitt och deras skrivande. Hur vi utbytte tankar glädjeämnen och våndor.
Så i torsdags befann jag mig i Marsliden och där kom hon gående på vägen - "Kreativatanten" livs levande, full av energi, lika fräsch och vacker som försommargrönskan och bäckarna på fjället och allt annat än en "tant". Det var som att vi alltid känt varandra. På fem minuter avhandlade vi "allt" - hur livet behandlat oss sedan sist, trädgårdsstatus, barnen - ja, det viktigaste kort och gott. Och vi skulle nog vilja träffas mera, på riktigt över en kaffe och prata ännu lite till. Åtminstone jag.....
Dessa möten med människor som betyder så mycket. Jag samlar på dem. Lägger dem som byggstenar i de stadiga väggar jag bygger kring mig och mitt liv. Varje byggsten är lika värdefull men samtidigt unik. Ingen har samma uppgift eller betydelse för hur bygget fortskrider. Och aldrig att jag skulle kunna byta ut eller plocka bort någon enda liten sten, för då vore ju jag inte längre jag. Men det kan hända att jag någon gång flyttar runt stenarna så att de hamnar på nya eller andra ställen i livets bygge.
Så i torsdags befann jag mig i Marsliden och där kom hon gående på vägen - "Kreativatanten" livs levande, full av energi, lika fräsch och vacker som försommargrönskan och bäckarna på fjället och allt annat än en "tant". Det var som att vi alltid känt varandra. På fem minuter avhandlade vi "allt" - hur livet behandlat oss sedan sist, trädgårdsstatus, barnen - ja, det viktigaste kort och gott. Och vi skulle nog vilja träffas mera, på riktigt över en kaffe och prata ännu lite till. Åtminstone jag.....
Dessa möten med människor som betyder så mycket. Jag samlar på dem. Lägger dem som byggstenar i de stadiga väggar jag bygger kring mig och mitt liv. Varje byggsten är lika värdefull men samtidigt unik. Ingen har samma uppgift eller betydelse för hur bygget fortskrider. Och aldrig att jag skulle kunna byta ut eller plocka bort någon enda liten sten, för då vore ju jag inte längre jag. Men det kan hända att jag någon gång flyttar runt stenarna så att de hamnar på nya eller andra ställen i livets bygge.
1 juni 2018
Vankelmod och lyckotårar
Jag borde väl vara glad? Två fina killar som tar studenten. Två killar som i 12 respektive 14 år alltid gått till skolan och presterat och levererat sitt bästa utifrån sin förmåga. Två bröder som bryr sig om varandra och sina vänner, även om det inte alltid ser ut så. De har klarat en milstolpe i livet. Resten ligger framför dem som en öppen bok.
Och där någonstans fastnar min glädje och festyra. Jag försöker träget svälja bort oroskänslorna som stiger från magen: -Vad händer nu? -Hur ska det gå? - Kommer de att få jobb? - Kommer de att bo kvar eller flytta? Så många frågor och så få svar. Jag vill ju att de ska stå på egna ben och flyga, flyga högt, men har vi gett dem grunden till det? Har vi curlat för mycket? Bundit dem till oss och gården för ofta?
Framtiden lär ge oss svar, så jag borde bara släppa dessa funderingar nu och koncentrera mig på att fixa studentplakat, förbereda tårtor, stryka skjortor och ordna med allt annat som hör studentfirningar till. Men det är svårt.
Tills jag får ett sms från en bekant, hos vilken yngste sonen nyss haft ett ärende. Spontant skickar hon ett meddelande där hon beskriver hur hon upplevde mötet med honom. Ord som träffar rätt i mammahjärtat, ord som får mig att inse att någonstans på vägen har vi ändå gjort ett och annat precis som man ska. Och även om båda killarna kanske kommer få gå på krokiga stigar innan de hittar rätt i jobb- och boendedjungeln, så är de trygga, ärliga människor, som uppskattas även av andra än deras föräldrar. Precis likt Emil Lönnebergas mamma kommer jag för alltid att spara de vackra orden i mitt hjärta.
De bråkiga fjärilarna i magen tar tårarna med sig, och på vägen ut ur min kropp förvandlas de till lyckotårar. Mammas finaste grabbar - det kommer att bli så bra! Även detta.....
Och där någonstans fastnar min glädje och festyra. Jag försöker träget svälja bort oroskänslorna som stiger från magen: -Vad händer nu? -Hur ska det gå? - Kommer de att få jobb? - Kommer de att bo kvar eller flytta? Så många frågor och så få svar. Jag vill ju att de ska stå på egna ben och flyga, flyga högt, men har vi gett dem grunden till det? Har vi curlat för mycket? Bundit dem till oss och gården för ofta?
Framtiden lär ge oss svar, så jag borde bara släppa dessa funderingar nu och koncentrera mig på att fixa studentplakat, förbereda tårtor, stryka skjortor och ordna med allt annat som hör studentfirningar till. Men det är svårt.
Tills jag får ett sms från en bekant, hos vilken yngste sonen nyss haft ett ärende. Spontant skickar hon ett meddelande där hon beskriver hur hon upplevde mötet med honom. Ord som träffar rätt i mammahjärtat, ord som får mig att inse att någonstans på vägen har vi ändå gjort ett och annat precis som man ska. Och även om båda killarna kanske kommer få gå på krokiga stigar innan de hittar rätt i jobb- och boendedjungeln, så är de trygga, ärliga människor, som uppskattas även av andra än deras föräldrar. Precis likt Emil Lönnebergas mamma kommer jag för alltid att spara de vackra orden i mitt hjärta.
De bråkiga fjärilarna i magen tar tårarna med sig, och på vägen ut ur min kropp förvandlas de till lyckotårar. Mammas finaste grabbar - det kommer att bli så bra! Även detta.....
26 maj 2018
En vecka går fort
Dagarna springer förbi. Själv springer jag inte alls. Först två veckor av segaste förkylningen, sedan en vecka med stress och trötthet. Det blir inte något sprunget då direkt. Idag vaknade jag dessutom med huvudvärk. Värsta sorten. Mådde rent illa. Tror aldrig det hänt förut. Tog mest hela dagen innan jag var tillbaka på banan igen. Hoppas på en bättre dag i morgon.
I övrigt har veckan fyllts av kvällsjobb med provförberedelser och möten med och för sonen - träffat Sius på AF och gjort långbesök hos tandis. 1,40 behövdes det för bedövning och lagning av en tand för stackaren. Vi var dödströtta båda två efteråt.
Men i torsdags kväll fick jag ändå tid till lite roligare saker. Hade fått uppdrag att fota granntjejen som skulle på studentbal. Mina egna gick inte - en fick inte möjlighet eftersom särskolan inte har någon studentförening, och en vägrade helt sonika även denna studenttillställning. Fick även en glimt även av andra finklädda ungdomar och bilar, så det var kul.
19 maj 2018
Fredagskväll
Mannen kröp till sängs först, sedan sönerna en efter en. Så nu sitter jag här helt allena och myser. Även om jag kliver upp först om morgnarna verkar jag vara den minst trötta. Just idag i alla fall. Kanske inte har så fysiskt ansträngande jobb, eller så tankade jag helt enkelt supermycket energi ikväll när grannarna helt apropå kom över på en kaffe.
Storsonen var på mösspåtagningsbal igår kväll, ledig idag och har bokat in sig på att få följa med till Östersund på Springmeet imorgon. Den yngre vägrar kategoriskt att vara med på baler eller annat studentskoj. Hoppas han tänker infinna sig på själva avslutningsdagen..... Annars har han fullt upp med att bygga om bilar till A-traktorer och planera för renoveringen av farfars och farmors hus. Härliga tankar, planer och visioner.
Själv är jag efter två veckors mer eller mindre intensiv förkylning lite fundersam på om jag ska haka på klubbens familjeträning imorgon, eller satsa på att röja inom- och utomhus härhemma? Samma träningseffekt, skulle jag kunna tänka mig. Kombinerat med lite bussjobb kanske det senare blir bäst ändå.
Storsonen var på mösspåtagningsbal igår kväll, ledig idag och har bokat in sig på att få följa med till Östersund på Springmeet imorgon. Den yngre vägrar kategoriskt att vara med på baler eller annat studentskoj. Hoppas han tänker infinna sig på själva avslutningsdagen..... Annars har han fullt upp med att bygga om bilar till A-traktorer och planera för renoveringen av farfars och farmors hus. Härliga tankar, planer och visioner.
Själv är jag efter två veckors mer eller mindre intensiv förkylning lite fundersam på om jag ska haka på klubbens familjeträning imorgon, eller satsa på att röja inom- och utomhus härhemma? Samma träningseffekt, skulle jag kunna tänka mig. Kombinerat med lite bussjobb kanske det senare blir bäst ändå.
14 maj 2018
Studentförberedelser
Det är inte alla dagar det går precis som man tänkt sig.....
Åker till stan på århundradets varmaste majdag för att shoppa studentkostym till F. Efter ett trist besök på Dressman - ointresserad och närapå nedlåtande personal som när man inte har rätt storlek eller färg talar man om att det inte finns någons annanstans i stan heller och "ska du ha en kostym på torsdag får det nog bli den här svarta, typ". Men modern är luttrad och gav sig inte, fick så mycket hjälp vi kunde få och hängde undan "den svarta" till i morgon bitti. Sedan släpar hon sonen dit hon själv velat gå från början: - Zerosix, stan's absolut mest serviceminded personal och snyggaste, modernaste, ungdomligaste kläderna. Anledningen till att vi inte hamnade där direkt var helt enkelt att sonen hade sett "rätt" blåfärg på kostymen i skylten på D....
Väl på 06 får vi bästa servicen och en supersnygg outfit inhandlas - grabben påminner minst om Zelmerlöv när han får på sig ljusrosa skjorta och gråblå kostym i perfekt passform. Bild kommer vid första bästa fototillfälle.
Åker till stan på århundradets varmaste majdag för att shoppa studentkostym till F. Efter ett trist besök på Dressman - ointresserad och närapå nedlåtande personal som när man inte har rätt storlek eller färg talar man om att det inte finns någons annanstans i stan heller och "ska du ha en kostym på torsdag får det nog bli den här svarta, typ". Men modern är luttrad och gav sig inte, fick så mycket hjälp vi kunde få och hängde undan "den svarta" till i morgon bitti. Sedan släpar hon sonen dit hon själv velat gå från början: - Zerosix, stan's absolut mest serviceminded personal och snyggaste, modernaste, ungdomligaste kläderna. Anledningen till att vi inte hamnade där direkt var helt enkelt att sonen hade sett "rätt" blåfärg på kostymen i skylten på D....
Väl på 06 får vi bästa servicen och en supersnygg outfit inhandlas - grabben påminner minst om Zelmerlöv när han får på sig ljusrosa skjorta och gråblå kostym i perfekt passform. Bild kommer vid första bästa fototillfälle.
Nu är modern, trött, hungrig och törstig. En Loka och ett skoinköp senare är mat fokus no 1. Bara det att det nu gått så långt att tanten inte orkar med köer, mycket folk och trängsel. Så i stället för att satsa på Vezzo - ett säkert kort i matväg - blir det pizzerian lite längre bort på samma gata. Tjejen i kassan är supertrevlig och gullig och till mammans stora glädje finns det Chevresallad med rödbetor på menyn. Men, säg den glädje som varar för evigt - den välmente kocken hade definitivt inte samma tankegångar då det gäller rödbetor till chèvre som undertecknad. Inlagda rödbetor till isbergssallad, getost och valnötter. Kreativt - javisst! Men inte särskilt lyckat - om du frågar mig. Nu är tanten i stort behov av kaffe - och inget sådant där halvljummet, gammalt pizzeriakaffe som stått på värmning halva dagen, så nu chansas det inte mera utan Espresso House får stå för räddningen för att hålla chauffören vaken hela hemresan.
Hemma igen blir det klädprovning och som på en ingivelse tar mamman fram kostymen som inköptes för fyra år sedan. Den som var alldeles för liten för ca två år sedan, innan sonen blev uttagen till Special Olympics och på nytt började träna några gånger i veckan. - Nu passade den igen!!! Så det hade räckt med att köpa nya byxor till den gamla kavajen. AAArghhhh!!
Men, jag får väl hålla med sonen - den blå passar honom ännu bättre.....
Startar om
Efter sju svåra sorger med malwareatacker på Facebook, avsaknad av skrivtid och insikt att nu har jag några års "hål" i dagboksskriveriet, så hyser jag en förhoppning och ambition att skrämma liv i den här gamla bloggen igen. Får väl se hur länge det håller......
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)