Karriären som fotbollsmorsa.
Noga räknat bara en säsong.
Efter vår stora diskussion häromdagen kom först ett sms och sedan låg en lapp på kudden i min säng. Budskapet var tydligt:
Till mamma. Jag vill sluta på fotbollen. EKan inte låta bli att fundera varför dessa våra söner ärver allt från pappan? Dyslexi, inget vidare idrottsintresse, motortokiga och - en oemotståndlig förmåga att charma mig.
Men, men. Egentligen sörjer jag ju inte fotbollen i sig, men just det faktum att inte någon idrott passar eller lockar de två. (OK, de åker ju faktiskt skidor - än. Så länge det inte är tävlingar, andra än Special Olympics.) Jag sörjer att de inte kommer att få uppleva alla fina stunder, all kamratskap jag själv fick i både skid- och orienteringsklubben.
Men det kanske bara är mina behov? Nu fick jag ju plötsligt lite tid över, så det kanske är dags att leta fram kompassen och orienteringsskorna igen....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar