Skulle bara.....

När vi fått i oss lite mat och jag gjort fjöset skulle jag bara ut med hunden på en sparktur innan vi tänkt oss avsluta dagen med en skön bastu. Åkte först till grannen och lämnade tillbaka en ungsform från nyårsafton. Mötte sönerna där som varit och åkt madrass i Ekran. Bestämde mig för att vända redan där, men fick låna en pannlampa för att åka en liten sväng åt andra hållet i stället, så att hunden fick sig en lite längre tur.

Det skulle jag inte ha gjort.

Åt andra hållet finns det en stor utförsbacke. Jättekul när det går undan! Bara det att jag höll hunden i ena handen, det var blixtföre, lite grus på vägen och hur mycket jag än bromsade lyckades jag inte hålla emot när ena meden skar och sparken brakade rätt in i vägräcket. Jag flög över sparken och landade på hakan/kinden. Aj! Det första jag hann tänka var - "Sitter tänderna kvar?" Det gjorde de, men ett hål i läppen medförde lite blodbad, sparken blev till kaffeved (bästa sparken också - eländes!!!) och hunden försvann till skogs. Nåväl, när jag samlat ihop mig, pannlampan och resterna av sparken lyckades jag ropa på hunden som kom tillbaka. Sedan var det bara att ta sig hem, be om hjälp med infrysningen av brödet och avstyra bastumyset.

Väl hemma fick jag i nämnd ordning:

- skäll för att jag kört så omdömeslöst
- en uppmaning om  att hjälpa till med några inställningar på Skype
- bli utskrattad för hur jag såg ut
- lyssna till lite beklagan över att bästa sparken var kvaddad
- en förfrågan om jag hade ont och hur jag egentligen mådde och behövde jag åka och få läppen ihoptejpad tro?

Lite omtumlad blev jag allt, men idag känns det bättre. Har fått tips om att få skadorna dokumenterade ifall att jag skulle få några men senare. Låter ju som en god idé. Ja, så kan det gå - "När huvudet är dumt får kroppen lida".