14 juli 2014

Tokeri och livsnjuteri

Tiden, den tiden som bara springer förbi och kvar står jag och undrar vart den tog vägen....

Fråga mig inte vad jag gör, för det kan jag inte svara på. Jo, jag jobbar litegranna, hjälper folk med visumhandlingar och allt det där vardagliga som laga mat och tvätta och se till hönorna - det förstås. Men annat?? Fastän kvällarna har varit som hämtade ur en romantisk naturfilm  har det inte blivit någon mer paddeltur. I stället har jag bakat. Två sockerkakor åt gången, bullar av en liter och myntachokladkakor som inte alls blev lika goda som det recept jag sist använde. Och nästan allt har vi ätit upp.

Far i huset, båda sönerna och en dräng har jobbat dygnet runt med höbärgningen - Höanna, som man säger här. Jag har servat med mat och slåtterfika (därav bakningen). Däremellan har jag lojt lutat mig tillbaka och läst ut Fredrik Backmans " En man som heter Ove". Jag gillar den lika mycket som "Mormor hälsar och säger förlåt"  - så mycket kärlek,vemod och för all del - ett och annat skratt.

En sväng på Traktorslalom och en sväng till grannbyn för lite shopping till sonen. Efter första dagens slåtter blommade hans allergi upp något alldeles hemskt. Själv är han övertygad om att han mår bättre med magnetsmycken på, så eftersom han tappat även det tredje armbandet blev det till att åka och köpa ett fjärde. Det blev ett halsband med kors också - han fick aldrig något till konfirmationen, men nu passade det bra.

Och så helgens stora händelse. Grymt peppad av ZtorZillen tog jag mig an en träningsutmaning - jag menar en dag i veckan borde väl även jag fixa?  (Observera - detta var min alldeles egna fria tolkning av utmaningen.........) Sagt och gjort, vid tiotiden började vädret anta normal temperatur, så jag snörde på mig gympadojjorna och i linne och shorts tog jag hunden i kopplet och begav mig för att jogga runt den ordinarie hundpromenaden. Medvetet tog jag inte på några strumpor, eftersom jag då med de nya sulorna i skorna har en tendens att få bakkappans kant rätt på hälen, med åtföljande stor risk för skoskav. Jag hade däremot liksom inte räknat med att kanten där sulan slutar mot insidan av foten skulle vara så vass när man joggar i stället för att gå......... Resultatet? En blåsa på vänster insida och en sprucken blåsa på höger insida av respektive fot. Snyggt jobbat! Men. Jag joggade faktiskt hela vägen runt de 4 kilometrarna! Inte så illa för en som knappt sprungit på 17 år!

3 kommentarer:

  1. Inte en lugn stund ;)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jodå - med boken på bänken i solen var det riktigt lugnt :D

      Radera
    2. Jag instämmer - vart tar tiden vägen? Men, du ser ju ut att ha massor på gång hela tiden, så jag förstår att du tycker att det går fort.
      Här spöregnar det idag, men det är så skööönt.
      Må så gott och kram!

      Radera