Alla dessa "borden"....

Tänk - nu har jag varit ledig i 4,5 veckor och vet egentligen inte alls vad tiden går åt till. Återstår 3,5 veckor av "sommarlovet" och paniken börjar krypa sig på. Städningen, bakningen, hus- och växthusfix och lagning - allt är kvar! Vad har jag egentligen gjort då? Ja, läst förstås - hela tiden och kanske t o m alldeles för mycket. Som sagt, vandringen i Höga Kusten inklusive förberedelser och lite efterjobb (läs inköps- och kompletteringsresor till Östersund), totalt 9 (!!) dagars reparation av gärdesgård i buan blev det (OK, vi har inte jobbat heldagar, men ändå, tiden försvinner liksom bara), en guidning på Ansätten, lite cykling, promenader, någon joggingsväng och flytt av djur till sommarbeten. Det var allt. Och en massa matlagning som vanligt och faktiskt en hel del bakning - men allt är redan uppätet, så den där tanken att jag skulle baka, frysa ner och spara, den finns ju fortfarande kvar.

Idag är det grått och lite halvregningt. Klev upp i tid med ambitionen att storstäda och kanske baka litegranna. Fixa pappersgörat för bussen som jag skjutit på sedan mars då Coronan blev ett faktum, skriva lite mail till elever och föräldrar som jag inte kommer träffa till hösten......Snart har halva dagen gått och jag har kommit så långt som till att googla torkrecept inför en önskad fjällvandring, bakat frukostfrallor och läst tidningen (noggrant) via nätet. Det går ju för himla bra det här!!!

Semestersommar

Sommaren som följer på den ovanliga våren blir en enda lång skön vila från tusen och åter tusen arbetsuppgifter i vanliga fall. Jag har hittills hunnit med fyra fantastiska vandringsdagar i Höga Kusten, en veckas jobb med att laga gärdesgård, läst fyra böcker och är inne på den femte och lite allmänt småfix.

Ofta tycker jag att jag inget hinner och funderar på var tiden tar vägen, men så sätter jag mig ner och summerar och plötsligt förstår jag. Som idag till exempel: Klev upp halv sju, skjutsade sambon till Östersund för jobb, förbi Ica Maxi och storhandlade, tillbaka hem, frukost, hängde en tvätt, plockade ur och i diskmaskinen, släppte ut hönorna, varnade de plantor som fortfarande lever i växthuset efter veckans kalla nätter, väckte sonen, fixade matsäck, packade oss iväg till buan där vi hann jobba i ungefär 2 timmar, hem, duscha, åka till stan och hämta ut sonens nya bil, hämta grejor på Swedol, handla lite kläder till sonen som är "utan", hälsa på kompisar en halvtimma, hämta upp sambon igen, äta middag på restaurant, hem igen. Kollat annonser på begagnade tält, pratat i telefon med bästa fjällkompisen, redigerat bilder, joggat 3 km med hunden.

Och så kan ja inte förstå varför jag inte får något gjort.....

År 2020, kommer vi nog minnas som "Coronaåret"

Jodå, men har ju läst om Digerdöden, Pesten och Spanska sjukan - och nu får vi uppleva : Corona! Jag hade nog aldrig trott att jag skulle få vara med om något liknande i min livstid. Visst - Aids, Svininfluensan, Fågelinfluensan och Ebola har ju passerat, men det kom ju liksom aldrig nära. Jag reagerade och blev orolig - men längre kom det ju inte förrän det liksom kvävdes i sin linda. Förutom Aids då, men det känns ju kanske inte så riskfyllt för min egen del.

Men, så kom Coronaviruset, folk insjuknar i Covid-19 och dör. Länder försöker på olika vis att stoppa spridningen och "plana ut kurvan. Norge stängde ner helt och verkar ha lyckats hålla nere dödstalen. Sverige kör en annan taktik - håller öppet, försöker få folk att tänka själva. Funkar sådär, kanske. Åtminstone har vi väldigt många fler dödsfall. Facit, vad som egentligen var bäst lär det ju ta många år innan vi får.

I båda länderna tar småföretag, besöksnäring, eventföretag, andra tjänsteföretag och nu även andra producerande företag storstryk. Allt fler av mina vänner och bekanta som inte arbetar inom offentlig sektor blir varslade, får jobba minskad arbetstid och går en osäker framtid till mötes. Företag - små som stora - går i konkurs på löpande band.

Med bussresebolaget gick vi på en rejäl smäll och gjorde en förlust på ca 40-50 000 på en av våra operaresor, när norska staten gick in och över en natt förbjöd sammankomster med fler än 100 personer. Därefter har vi ställt in resor på löpande band - den här våren som skulle bli vår bästa hittills. Jag hade t o m funderat på att inte söka mig till någon fortsättning i skolan till hösten för att helhjärtat satsa på bussresorna, för att så småningom investera i en ny buss. Nu har vi ställt in allt fram till och med november och har förstås ingen inkomst från bussen under samma tidsperiod heller.

Tur i oturen då att vi har andra ben att stå på. Jordbruket, skogen, verkstaden som är under uppbyggnad - och jag fortsätter såklart i skolans värld, om jag nu bara får....

Allt detta gör att Larsa tidvis klättrar på väggarna. Nu har det ju tinat så att han kan börja jobba i grusgropen igen. Då går det lite bättre. Själv drabbades jag av den där känslan man får första dagen på semestern - sååå mycket tid. Jag hinner. Ma ñana. Har tagit hur lång tid med återbetalningarna som helst, är fortfarande inte riktigt klar. Har vickat en hel del  och lagt ner otaliga timmar på planering för de stackars timmar jag undervisar. Men nu börjar jag snart vara "klar". Inser då plötsligt att det kommer bli en väldigt lång sommar. Börjar kolla annonser för sommarvik. Eller, kanske ändå inte?

Som tur är blev vi med hund igen för några veckor sedan (det kräver sin egen historia) och idag tog vi en långpromenad. Så befriande att bara vara, gå och tänka i några timmar. Har nog inte varit så ledig på - ja någonsin, kanske? Plötslig infinner sig känslan att jag kanske ska unna mig den här sommaren. Landa. Odla. Fjällvandra (med hunden). Tänka. Skriva. För när (om är inget alternativ) vi kommit ut på andra sidan Corona kommer vi stå beredda med bussen och det kommer bli mer än någonsin att göra med att hitta resmål, anpassa och tillmötesgå all uppdämd reslust.

Sommar 2019

Som den springer förbi den här sommaren 2019. Inget badväder ännu - om du är badkruka som jag - men fina, soliga dagar och egentligen alldeles perfekt temperatur om man inte gillar värme.

Jag har varit ledig sedan midsommar - och ingenting har jag fått gjort. Bussresor, ideella uppdrag och mängder av sömn har tagit plats för andra, semesteraktiga roligheter.  Jo, lite har vi hunnit - fars i Föling och en konsert och ett åttioårskalas. Men dito 50-års tackade vi nej till. Orken fanns inte.

Kajaken har jag inte hunnit lufta, liksom motorcykeln. En ligger i båthuset, den andra står i snickarboden (!) Jag har visst en vecka kvar av obokad tid, så kanske? Men. Det var visst några utbetalningar som skulle göras för TK, några bilder som kommunen behöver, LOK-stöd som inte är registrerat för skidklubben..... och - ja, huset är ju fortfarande ostädat.

Men kossorna är på sommarbete och jag har påbörjat bok nr 5 sedan skolan slutade, så det är dumt att klaga. Önskar bara att vi någon gång kunde få ett normalt liv, med tid över för varandra, odling och en pysslig trädgård. Grilla och dricka i vin i goda vänners sällskap. Göra en utflykt, sitta i båten på sjön. Utan att känna stress och dåligt samvete.

Vi kompenserar dock uteblivet semestermode med getmese och getost på det överblivna tunnbrödet sedan i julas, goda middagar och sovmorgnar. Motionen lyser med sin frånvaro, extrakilona lägger sig tillrätta, men ändå: - någon cykeltur på nya stigar har det blivit, en röjning av farstun och fortfarande ambitioner om storstädning. Och innan skolan börjar ska vi ha hunnit med ytterligare några bussresor, förhoppningsvis en sommardans, höskördsfika, lite Yra och någon utomhusmiddag till.

Ett år senare

Studenten tog de, grabbsen. Med plakat och flakåkning. Mamman tappade bort minneskortet, hamnade på lokaltidningens film när hon sprang runt med kameran i högsta hugg iförd folkdräkt. Inga kalas, ingen uppståndelse. Vi åt middag på ett hotell på Frösön tillsammans med sambons kusin och med utsikt över fjällen. Sedan återgick storsonen till skidlägret. (Alla hans skidkompisar kom till utspringet och tog emot honom - vilket minne!!!) Lillebror stannade på sta'n med kompisar och kom hem frampå småtimmarna. Lugnt som alltid.

En vecka senare åkte vi till kusinerna och grattade dem till deras student och där blev det middag för alla fyra studenter och träff med närmaste släkten. Mysigt!

Lillebror fick jobb direkt och har fortsatt på samma ställe. Han bor hemma och hjälper flitigt pappan med allehanda ting. Storsonen gick arbetslös på papperet, men jobbade varje dag hemma på gården till december, när han fick jobb på ortens skidanläggning. Där stod han i liften och lärde sig successivt andra uppgifter fram till maj. Nu har AF hittat en väg så att han kan jobba hemma på gården med lön till skidsäsongen startar igen - för som det verkar är han välkommen tillbaka till anläggningen ett år till. Naturligtvis bor även han hemma, då det inte finns några alternativa LSS boenden som känns "rätt" för just honom i dagsläget. Även om han skulle kunna bo någon annanstans eftersom han till allas stora glädje och lättnad klarade körkortet i mars!!

Jag känner mig ibland som hemhjälpen och faktiskt emellanåt lite ensam. För de tre handlar allt om jobb, maskiner, byggen och gård. Jag önskar vi kunde umgås emellanåt, som familj....

Men, den stora överskuggande händelsen som gjort att inget är eller blivit som vi kanske tänkt är ändå:  Branden. Lördagen den 22 december kommer för alltid vara fast etsat i våra minnen.

Så här skrev jag i ett inlägg på Facebook en vecka senare:

"Här kommer ett inlägg för att begränsa frågor och eventuella rykten på "byn" samt en vädjan: 

En vecka har gått. En vecka sedan katastrofen var ett faktum. Du som inte redan vet - verkstadsbranden förra lördagen - det var Larsas verkstad, som hela familjen fick bevittna när den brann ner till grunden. Att se sitt livsverk - 35 år med slit och investeringar för att så småningom kunna "ha det lite bra" vara puts väck på 1, 5 timma - det sätter spår.

Verkstaden var inte bara Larsas livsverk och arbetsplats för honom och "drängen". Det var bussgarage, värmecentral för hela gården, samlingsplats för ungdomarna i byn vissa kvällar, förråd, hobbyrum, vallabod - listan kan göras mycket längre. Hjärtat på gården.

Men vi hade tur - rådiga brandmän från Offerdal, vindstilla och något jag närmast skulle vilja beskriva som änglavakt, begränsade skadorna - vi kunde ha mist allt - inklusive varandra.

Lägg därtill en osjälvisk rörmokare, grannar som ställer upp i ur och skur och vi kommer långsamt tillbaka till vardagen - om än en helt annan vardag än vad vi är vana - och att vi fortfarande är sjukt trötta.

Vi har träffat Försäkringsbolaget en första gång. Visst - allt kommer vi inte få ersättning för och det kommer ta lång tid och krävas mycket arbete innan vi är på ruta 0 igen. MEN! Vi HAR försäkring!!

Och till er som hört av er med omtanke, värme och kramar - tack! Det värmer. Mycket!

Flera av er har undrat "-Om ni kan hjälpa till med något". Och ja - det finns faktiskt ett som vi inte har en färdig lösning på:

- Vår afghanska grannfamiljs bil stod här på reparation. De har ännu inte fått besked om de blir tillbakaskickade eller får stanna. För att kunna bo i Landön hade de köpt en bil, som krånglade emellanåt och Larsa försökte hjälpa dem med. Den brann upp. De hade bara trafikförsäkring och vår försäkring visade sig inte gälla andras egendom. Bilen kostade 13 000 kr.

Har du någon idé om hur man på något sätt skulle kunna hjälpa dem? Hör av dig! Fonder att söka? Insamling? Vi är beredda att lägga pengar till dem som mist det enda de hade, men kanske finns det andra sätt??

Anneli & Larsa "

När det gäller jobbet med att återuppbygga verkstaden och våra kontakter med försäkringsbolaget kan jag väl bara säga så här: - Det tar längre tid och är betydligt mer arbetskrävande, frustrerande och omständigt än vi någonsin kunnat tänka oss. När det gäller vänners och bekantas vilja till att hjälpa är jag bara helt stum. Några timmar efter att jag skrivit inlägget fixade en bekant en insamling som på mindre än 5 timmar slog i taket och vi kunde dagen efter bära pengarna till de afghanska grannarna. Stor lättnad för både dem och oss.

Men i övrigt påverkas hela vårt liv av omställningen att inte ha en verkstad och bussgarage på gården.  Vi jobbar jämt och är konstant trötta. När går det över?

Och som att det inte vore nog - bussen är ju till åren och före branden fanns väl en liten tanke om att byta till en nyare, men då vi fortfarande inget vet om ersättningsgraden på verkstaden är det inte längre möjligt. Som grädde på moset går täkttillståndet på grusgropen ut vid årsskiftet. Vi har sökt nytt, länsstyrelsen var positiv, men en annan enhet hittade en nyupptäckt älggrop (det finns väl bara en sisådär 4-500 i området) och kräver en arkeologisk utgrävning à 70 000 kr innan de kan gå vidare med tillståndet. Dessutom var moränen på en av höjderna så speciell, så det var ändå tveksamt om vi skulle kunna få ett förnyat tillstånd.

Så här står vi. Med utgifter upp över öronen och snart kvarstår endast min sextioprocentiga anställning som tyskafröken som säker framtida intäkt (åtminstone ett år till). Vi leker struts, jobbar som tokar med det som finns idag och skjuter problemen på framtiden. "Det löser sig", "vi kommer nog på något", "man vet aldrig" upprepas som ett mantra medan tid och tankar är febrilt upptagna med just det - lösningar.

Och som påföljd uteblir motionen (inte minst sedan hunden gick och tvärdog i november) och så blir jag ännu tröttare. Sover och sover, väljer bort kuliga kvällsaktiviteter och slutar alltsomoftast i soffan med en bok. Har bara hållit fast vid skidträningen av yngsta gruppen och turerna till Ansätten.

Men. Det blir bättre, va? Vi bestämmer det, tycker jag!!

Det här bloggeriet

Med den här takten tynar bloggen sakta men säkert bort..... Andra sociala media har tagit över, men jag saknar min dagbok. Att kunna läsa, minnas och ibland kontrollera. Hur många år har vi firat midsommardagen tillsammans i byfamiljen? När gick jag min första midsommarnattsvandring? Och alla andra bloggande fina människor jag lärde känna genom mitt och deras skrivande. Hur vi utbytte tankar glädjeämnen och våndor.

Så i torsdags befann jag mig i Marsliden och där kom hon gående på vägen - "Kreativatanten" livs levande, full av energi, lika fräsch och vacker som försommargrönskan och bäckarna på fjället och allt annat än en "tant". Det var som att vi alltid känt varandra. På fem minuter avhandlade vi "allt" -  hur livet behandlat oss sedan sist, trädgårdsstatus, barnen - ja, det viktigaste kort och gott. Och vi skulle nog vilja träffas mera, på riktigt över en kaffe och prata ännu lite till. Åtminstone jag.....

Dessa möten med människor som betyder så mycket. Jag samlar på dem. Lägger dem som byggstenar i de stadiga väggar jag bygger kring mig och mitt liv. Varje byggsten är lika värdefull men samtidigt unik. Ingen har samma uppgift eller betydelse för hur bygget fortskrider. Och aldrig att jag skulle kunna byta ut eller plocka bort någon enda liten sten, för då vore ju jag inte längre jag. Men det kan hända att jag någon gång flyttar runt stenarna så att de hamnar på nya eller andra ställen i livets bygge.

Vankelmod och lyckotårar

Jag borde väl vara glad? Två fina killar som tar studenten. Två killar som i 12 respektive 14 år alltid gått till skolan och presterat och levererat sitt bästa utifrån sin förmåga. Två bröder som bryr sig om varandra och sina vänner, även om det inte alltid ser ut så. De har klarat en milstolpe i livet. Resten ligger framför dem som en öppen bok.

Och där någonstans fastnar min glädje och festyra. Jag försöker träget svälja bort oroskänslorna som stiger från magen: -Vad händer nu? -Hur ska det gå? - Kommer de att få jobb? - Kommer de att bo kvar eller flytta? Så många frågor och så få svar. Jag vill ju att de ska stå på egna ben och flyga, flyga högt, men har vi gett dem grunden till det? Har vi curlat för mycket? Bundit dem till oss och gården för ofta?

Framtiden lär ge oss svar, så jag borde bara släppa dessa funderingar nu och koncentrera mig på att fixa studentplakat, förbereda tårtor, stryka skjortor och ordna med allt annat som hör studentfirningar till. Men det är svårt.

Tills jag får ett sms från en bekant, hos vilken yngste sonen nyss haft ett ärende. Spontant skickar hon ett meddelande där hon beskriver hur hon upplevde mötet med honom. Ord som träffar rätt i mammahjärtat, ord som får mig att inse att någonstans på vägen har vi ändå gjort ett och annat precis som man ska. Och även om båda killarna kanske kommer få gå på krokiga stigar innan de hittar rätt i jobb- och boendedjungeln, så är de trygga, ärliga människor, som uppskattas även av andra än deras föräldrar. Precis likt Emil Lönnebergas mamma kommer jag för alltid att spara de vackra orden i mitt hjärta.

De bråkiga fjärilarna i magen tar tårarna med sig, och på vägen ut ur min kropp förvandlas de till lyckotårar. Mammas finaste grabbar - det kommer att bli så bra! Även detta.....

En vecka går fort

Dagarna springer förbi. Själv springer jag inte alls. Först två veckor av segaste förkylningen, sedan en vecka med stress och trötthet. Det blir inte något sprunget då direkt. Idag vaknade jag dessutom med huvudvärk. Värsta sorten. Mådde rent illa. Tror aldrig det hänt förut. Tog mest hela dagen innan jag var tillbaka på banan igen. Hoppas på en bättre dag i morgon.

I övrigt har veckan fyllts av kvällsjobb med provförberedelser och möten med och för sonen - träffat Sius på AF och gjort långbesök hos tandis. 1,40 behövdes det för bedövning och lagning av en tand för stackaren. Vi var dödströtta båda två efteråt.

Men i torsdags kväll fick jag ändå tid till lite roligare saker. Hade fått uppdrag att fota granntjejen som skulle på studentbal. Mina egna gick inte - en fick inte möjlighet eftersom särskolan inte har någon studentförening, och en vägrade helt sonika även denna studenttillställning. Fick även en glimt även av andra finklädda ungdomar och bilar, så det var kul.

Fredagskväll

Mannen kröp till sängs först, sedan sönerna en efter en. Så nu sitter jag här helt allena och myser. Även om jag kliver upp först om morgnarna verkar jag vara den minst trötta. Just idag i alla fall. Kanske inte har så fysiskt ansträngande jobb, eller så tankade jag helt enkelt supermycket energi ikväll när grannarna helt apropå kom över på en kaffe.

Storsonen var på mösspåtagningsbal igår kväll, ledig idag och har bokat in sig på att få följa med till Östersund på Springmeet imorgon. Den yngre vägrar kategoriskt att vara med på baler eller annat studentskoj. Hoppas han tänker infinna sig på själva avslutningsdagen..... Annars har han fullt upp med att bygga om bilar till A-traktorer och planera för renoveringen av farfars och farmors hus. Härliga tankar, planer och visioner.

Själv är jag efter två veckors mer eller mindre intensiv förkylning lite fundersam på om jag ska haka på klubbens familjeträning imorgon, eller satsa på att röja inom- och utomhus härhemma? Samma träningseffekt, skulle jag kunna tänka mig. Kombinerat med lite bussjobb kanske det senare blir bäst ändå.

Studentförberedelser

Det är inte alla dagar det går precis som man tänkt sig..... 
Åker till stan på århundradets varmaste majdag för att shoppa studentkostym till F. Efter ett trist besök på Dressman - ointresserad och närapå nedlåtande personal som när man inte har rätt storlek eller färg talar man om att det inte finns någons annanstans i stan heller och "ska du ha en kostym på torsdag får det nog bli den här svarta, typ". Men modern är luttrad och gav sig inte, fick så mycket hjälp vi kunde få och hängde undan "den svarta" till i morgon bitti. Sedan släpar hon sonen dit hon själv velat gå från början: - Zerosix, stan's absolut mest serviceminded personal och snyggaste, modernaste, ungdomligaste kläderna. Anledningen till att vi inte hamnade där direkt var helt enkelt att sonen hade sett "rätt" blåfärg på kostymen i skylten på D.... 
Väl på 06 får vi bästa servicen och en supersnygg outfit inhandlas - grabben påminner minst om Zelmerlöv när han får på sig ljusrosa skjorta och gråblå kostym i perfekt passform. Bild kommer vid första bästa fototillfälle.

Nu är modern, trött, hungrig och törstig. En Loka och ett skoinköp senare är mat fokus no 1. Bara det att det nu gått så långt att tanten inte orkar med köer, mycket folk och trängsel. Så i stället för att satsa på Vezzo - ett säkert kort i matväg - blir det pizzerian lite längre bort på samma gata. Tjejen i kassan är supertrevlig och gullig och till mammans stora glädje finns det Chevresallad med rödbetor på menyn. Men, säg den glädje som varar för evigt - den välmente kocken hade definitivt inte samma tankegångar då det gäller rödbetor till chèvre som undertecknad. Inlagda rödbetor till isbergssallad, getost och valnötter. Kreativt - javisst! Men inte särskilt lyckat - om du frågar mig. Nu är tanten i stort behov av kaffe - och inget sådant där halvljummet, gammalt pizzeriakaffe som stått på värmning halva dagen, så nu chansas det inte mera utan Espresso House får stå för räddningen för att hålla chauffören vaken hela hemresan.

Hemma igen blir det klädprovning och som på en ingivelse tar mamman fram kostymen som inköptes för fyra år sedan. Den som var alldeles för liten för ca två år sedan, innan sonen blev uttagen till Special Olympics och på nytt började träna några gånger i veckan. - Nu passade den igen!!! Så det hade räckt med att köpa nya byxor till den gamla kavajen. AAArghhhh!! 

Men, jag får väl hålla med sonen - den blå passar honom ännu bättre.....

Startar om

Efter sju svåra sorger med malwareatacker på Facebook, avsaknad av skrivtid och insikt att nu har jag några års "hål" i dagboksskriveriet, så hyser jag en förhoppning och ambition att skrämma liv i den här gamla bloggen igen. Får väl se hur länge det håller......

Hamnat i ett flow.....

Det går bra nu - alldeles för bra, kanske? 

Kom i torsdags alldeles för sent på att jag ville göra chokladbollar i tyska flaggans färger - och så finns svart karamellfärg på ICA i Änge!! Sedan skulle vi tanka i Tulleråsen, men där var fel på uppkopplingen mot Telia, så det gick inte. Tankmätaren stod på 0, men som genom ett under tog vi oss heela vägen hem till farmartanken.

Sedan jag var 9 år har jag sagt att jag "ska bli lärare när jag blir stor". Tydligen blev jag stor vid 52 års ålder, för nu har jag äntligen provat. Det var det svåraste och det mest energikrävande jag någonsin gjort i mitt liv utan utbildning, utan erfarenhet, men med en brinnande lust att lära, lära ut och göra språk lika roligt och intressant som jag tyckte att det var. Jag kan inte påstå att jag lyckats i mina intentioner fullt ut, långt ifrån alla elever har tyckt att tyskan varit kul den här terminen, men några få säger sig ha lärt sig åtminstone något - och presterat därefter på test och prov. Men dessa elever - de har lärt mig massor!! De har gett mig massor. Alla har kommit mangrant på lektionerna - bara en så'n sak. Och med ett visst mått av mutor (fika på sista "riktiga" lektionen) får jag höra att de tycker att terminen ändå varit OK fastän jag använt dem som försökskaniner i min vuxna "skollek". Då svämmar hjärtat nästan över. Att sedan en elev som i princip sovit sig genom tyskalektionerna ber om receptet på kakan, fastän det bara finns på tyska - då känns det rätt, bara så rätt!

Så nu sitter jag här - med ett erbjudande som jag tackat ja till, men inte hunnit skriva under ännu - och en ny intervju - båda inom skolans värld. - Och nej, jag är inte klar med detta ännu! Jag VILL fortsätta ett tag till. Så länge jag har energin, intresset, viljan. Även om det blir i ett ämne som jag inte har samma kärlek till som tyskan. För ett har jag lärt mig: Det handlar om att lära, men det handlar främst om dessa unga människor väg till ett eget lärande. 

Och så idag - plockat rabarber och kokat världens godaste saft. Satte av mot skogen för lite motion. Ja, jag kallar det inte att träna längre, för det är ju verkligen inte på den nivån numera. Men motionerar gör jag, efter min förmåga. Och plötsligt händer det!! 9 km i skogen i vad andra skulle kalla promenadtempo, men för mig är det verkligen att jogga - utan att gå ett enda steg. Över stock och sten, genom tyngsta och blötaste myr, på skogsväg och nerför hägna. Det gick!! Tiden pratar vi tyst om - normala löpare hade hunnit dubbelt eller tre gånger som långt, men ändå. Och som om det inte var nog kantas hela turen av försommarens alla blommor: fjällviol, kärrviol, knoppande smörbollar, vårens sista blåsippa, rosling i knopp och blom, skogsstjärna, harsyra, orkideknopp (svårt se vilken sort i det läget), skogsviol och t o m en liten rödblära. Och sist men inte minst möter jag en fin räv, som först när 20 meter återstår bestämmer sig för att jag nog kan vara lite läskig att möta ändå....

Samtidigt är äldste sonen på träningsläger och yngste sonen lagar kökspryttlar åt morsan och livet, livet är så fint och bra att jag ju inte kan låta bli att undra vad jag gjort för att förtjäna detta?? Så nu är frågan - ska jag bara inse att bättre än så här blir det inte och lägga mig ner och göra ingenting, eller ska jag tor på att det håller i sig ett tag till? 

Skidkul

Måhända att det kommer att bli mindre utförsåkning än på väldigt, väldigt länge den här vintern, men i gengäld har jag på allvar återfunnit glädjen i längdåkningen. Det går inte fort, men det är en ren njutning. Dessutom har jag ju nu fått prova på skate lite mer på riktigt. En genomgång med proffsen på lägret i Åkersjön, lånat sonens längre stavar - och provåkt hans skateskidor en kort, kort bit.

När föret är som den här vintern - klisterföre varannan dag, typ - då är ju skate verkligen att föredra. Inga vallningsbekymmer, liksom. Och som igår, när det är stenhårt, så himla snabbt och kul! Vi formligen svischade fram i spåren sonen och jag - synd bara att han inte har samma tålamod - jag kunde åkt hur långt som helst, men dryga milen och max en timma var mer hans målsättning.

Idag hade jag mer begränsat med tid - trots att jag infört mitt livs första friskvårdstimma (tycker jag kan få unna mig det på min, på papperet, arbetslösa dag). Med nysnön som föll i natt, blev det bra mycket kärvare, men samtidigt ännu vackrare rent visuellt. Fast ändå - det känns som en dröm att glida fram mellan tallarna i  sakta mak.

Så högst upp på prioriteringen på önskelistan - just nu - står ett par skateskidor med tillhörande pjäxor och lite längre stavar. Det sista har jag nog nästan löst redan. Tänker att F kanske ska få ett par nya, lättare stavar till tävlingen - och vips kan jag ta över hans gamla.

Omstrukturering av livspusslet

Time flies....

Bokstavligen. Åtminstone känns det så.

Det taktiska draget att gå ner till 60% var inte så smart som jag trodde. Åtminstone inte när det handlar om att dra ner ett jobb från 75 till 20, där den krassa verkligheten i antal timmar släpar efter och börja ett helt nytt på 40 i en totalt annan "bransch". Jobbet tar som plötsligt mer tid än de 32 timmar jag arbetat tidigare. Kan inte slappna av en sekund och sover för första gången på så länge jag kan minnas riktigt dåligt. Så nära gränsen för den berömda väggen som jag varit de senaste veckorna, kan jag inte minnas när jag varit. Om ens alls.

Att sedan sambon är mindre positivt inställd till lärarjobbet bidrar såklart till ansträngningen. Och lite rätt har han ju. Att ta ett jobb på färre timmar, till lägre lön och dubbelt så långt bort, nja supersmart är det förstås inte. Särskilt inte när det är ett arbete som jag inte har någon erfarenhet att falla tillbaka på och som kräver fullständigt engagemang.

Men jag trivs! Trevliga arbetskamrater och charmiga "ungar". Men det är svårt och jag har varken fått till struktur eller planering ännu efter tre veckor. Något som jag hoppas att eleverna inte märkt så mycket av....

Men för att ekvationen ska gå ihop har jag fått titta på livet i övrigt och försökt välja något jag kan "plocka bort". Fjös och hönor är ju inte så snabbt avvecklat och just nu går F:s längdträning före det mesta, så det blev slalomträningen och alpina klubben som får stryka på foten. Svårast var nog att meddela klubbkompisarna att jag inte kan och vill vara med längre. När jag fick beskedet av ordföranden att de hittat en efterträdare som tar hand om "ploggruppen" blev jag bara lättad! Den träningen har mer känts som ett tvång än en glädje på senare tid. Kan ju även ha lite att göra med att killarna inte varit intresserade på flera år. En uppgift, ett engagemang mindre. Gott så.

Att den här så kallade vintern, med regn och plusgrader som ger isgator och gröna gräsmattor bidrar till den allmänna frustrationen, gör ju kanske inte saken bättre direkt. Idag fick killarna ställa in Åkersjöturen med skotrarna och jag hamnade med sparken på isen för att få till någon slags uteaktivitet. Känns inget vidare. Hoppas att vintern håller i sig i Österrike två månader till.

Nytt år - igen!

Jamen - Gott nytt på oss!

2016 summeras som året då min fars sista syskon gick ur tiden. Året då det gamla, invanda arbetet som gett mig så mycket, lades ner. Det har tagit på krafter och känslor. Mer än jag trodde, för vi har ju vetat. I flera år, har vi vetat att någon dag kommer detta att ske. Samtidigt nya öppningar för andra och oprövade blad. Bussresor, både som arrangör och som resenär. Ett bröllop och så femtioårskalasen som pärlor på ett radband. Dansat - javisst! På kurserna med sonen,  i Malung och sedan kom alla kvällar jag inte orkade, av diverse olika skäl. Lite skidor, lite skoter och några svängar med kajaken. Inte en meter motorcykel. Nya bekantskaper, nya djur i ladugården. Ilska och glädje, sorg och lättnad, förtvivlan och förtröstan - var sak har fått sin beskärda del av årets tid.

Och nu ligger 2017 här framför oss. Det oskrivna bladet med saker att se fram emot och annat som jag nog lite bävar inför. Det nya jobbet - hur ska det gå? Den minskade arbetstiden och tillika minskade inkomsten - hur ska jag prioritera? Special Olympics i Ramsau, sommarsemester, nya bussresor och förhoppningsvis mer tid till nära och kära. Jag vill ju gärna tro att det positiva kommer att överväga ändå!

One of those days

Det blev inget av allt som planerats idag heller. Skulle baka julkakor och gå på Luciashow på Wången med bästa L och guddottern, men där åkte lillebror på kräksjuka och själv måste jag ha stängt av väckarklockan i sömnen, för när jag väl slog upp mina blå var klockan kvart i 11 - alltså t o m efter den tid vi bestämt att vi skulle träffas. Så det kanske var någon mening då....

Men inte har det blivit någon fart härhemma för det. Hamnade med största kaffemuggen i soffan och hann se både Vinterstudion, Ski Cross, innebandy och valda delar av "Shall we dance?" för kanske femte gången (jodå - lipade den här gången också, är så mycket i den där filmen som talar direkt till de delar av mig som jag inte alltid vill erkänna ens för mig själv), innan jag lyckades uppbåda lite energi till fjöstjänst och att sätta åtminstone en deg.

Men, återigen, det är en tid nu som liksom intravenöst suger orken och lusten ur mig, fortfarande. Trots att jag nu vet hur tillvaron kommer att se ut på det nya året. Det händer bra och roliga saker, men jag lyckas liksom inte fokusera, inte koncentrera energin till att få något vettigt gjort. Kör mellan träningar, möten, hemmet och jobb och är visserligen närvarande överallt - men inte mer. Trött som tusan och så påverkad av det här nya klimatet med dag-till-dag väder. Ena dagen minusgrader och vackraste vintern och andra dagen regn och tö, ishalka och äkta skitväder. Att emigrera till Svalbard, som någon föreslog, känns faktiskt som ett riktigt lockande alternativ.

 Ju just, mina arbetstimmar efter jul har precis utökats. Var på anställningsintervju i måndags, som överrumplande nog slutade i en anställning på 40% fram t o m juni. Jag har ju alltid wurmat för läraryrket, men trots att jag kommit in på lärarhögskolan några gånger, har det liksom aldrig varit läge, så jag har tackat nej. Men nu ska det alltså bli av. Nu eller aldrig, tänkte jag och tackade ja till en deltid som tyskalärare, bara för att få prova. Jobbet innebär lägre lön och dubbelt så långa resor, så med facit i hand var det kanske inte helt genomtänkt, men efter många, långa års planerande, beräknande och optimerande av det mesta i livet så gick jag åter en gång helt på känsla. För att planka ett citat från en god väns Facebooksida:

"You don't always need a plan. Sometimes you just need to

Breathe. Trust. Let go. And see what happens."

En väg ut ur mitt vacuum

I natt sover jag på hotell i fjällen. Landskapet utanför är som direkthämtat från det vackraste julkort. Maten liksom onödigt god och sängen nybäddad och skön. Och allt kan från och med nu förändras.

I flera månader har jag jobbat utan att få något gjort. Levt som i ett vacuum. Allt är och blir bra, men lusten och viljan har liksom satts i pausläge. Tills vi skulle veta, tills vi kunde räkna på... Nu är det bestämt. Om inget oförutsett inträffar jobbar jag bara en dag i veckan efter nyår. Tills vidare.

Ja, det vill säga, jag lär ju jobba på gården, med bussen och allt ideellt arbete även fortsättningsvis. Men jobb som ger lön - endast en dag per vecka. Rent ekonomiskt blir det ett äventyr som heter duga, men annars så ser jag fram emot tiden. Tid att skriva, tid att sova, tid att vara.

Får väl se hur länge det varar....

Snipp snapp snut och så var även september slut.

Och så gick hela september förbi utan att hinna bli dokumenterat i bloggen...

Men - vi har varit till Ryssland - hela familjen!
En väldigt annorlunda reseupplevelse. Intressant. Roligt. Tankeväckande.

Och nu bär det iväg till Trondheim med en bussgrupp.
Fast jag skulle helst stannat hemma och sovit lite. Hann med ett utbildningsuppdrag i Nässjö däremellan också. Puh!

Tydligen höst

Åtminstone om man får tro våra kvigor som spenderat sommaren i buan.

Började dagen med en rivstart igår. Satt med tekoppen lugnt vid frukostbordet, då jag plötsligt ser att bilarna kör väldigt sakta ute på vägen, tills TaxiAnki helt stannar för att släppa förbi våra sex i sakta mak promenerande kvigor (tonårsbrudar!!!), som tydligen fått nog och bestämt sig för att själva gå hem från buan en dag tidigare än jag planerat.

Jag sliter åt mig en fleece och drar på gummistövlarna och rusar ut med pyjamasbyxorna fladdrande runt vadorna. Killarna reagerar blixtsnabbt även de, men innan vi lyckats rycka med oss lite kraftfoder i en hink ur fjöset hinner skoltaxin komma och jag hojtar åt den äldste att stanna kvar och hjälpa mig, mot löfte att jag skjutsar honom till skolan sedan. Under tiden har kvigorna fortsatt promenaden så långt det går att komma västerut innan byn tar slut.

Jag galopperar efter och vrålar mitt "kooossaaaan komman då kooosssaaan"!! Någon skönljudande kaukning var inte att tänka på. Alls. Även om jag verkligen hade kunnat, alltså... Till slut stannar de och vänder om. När jag kommit ikapp - typ.

Med bufflande efter kraftfodret som jag vägrar släppa ifrån mig förrän de är säkert inom lås och bom igen och lite sedvanlig bångstyrighet lyckas jag ändå få med dem in i hagen, där sonen laddat med extra god "mat". Puh! Att jag sedan inte hittar en av kycklingarna när jag släpper ut hönsen, blev liksom en bagatell i jämförelse.

Ja, vad säger man? Tur som en tok hade vi nu återigen!! Tror benhårt att någon/något vakar över och hjälper mig - hela tiden. Marginalerna är liksom nästan alltid på min sida, även om livet inte jämt flyter på som värsta gräddfilen.Tänk om de kommit ner till byn när vi hunnit åka på skola/jobb? Var/hur/när hade vi hittat åt dem igen då?? Jag vet inte....

Men ett vet jag. Har sagt det förut och säger det igen: Den som säger att "på landet händer det väl aldrig nå't" - den har aldrig varit på vår gård!!!

Det där "busseriet"

Jo, det har ju som blivit några resor i sommar.

Ytterlännes i maj, Hälsingland och Höga Kusten i juni, Verkön, Skadoms Plantskola och Nordingrå i augusti. Dessutom en Hälsinglandsresa som blev inställd. Med facit i hand var detlika bra det, för efter de turer som blivit av och förberedelserna inför två Rysslandsresor i september, två musikresor i oktober, en Spa och en julmarknadsresa i november så inser jag så sakteliga att, ja det har nog lagts ned en hel del tid för detta.

Kanske inte helt konstigt då att jag inte hinner så mycket av allt det där husliga arbetet som också liksom faller på min lott. Enda föresatsen jag hade inför semestern var att städa huset ordentligt. Det gick sådär – har visserligen dammsugit otaliga gånger och lyckats torka av golvet två, men storstädning? Näh!

När väl resorna rullar är det både roligt och givande. Och vilka fina människor vi får träffa och lära känna! Men. När vi tvingas ställa in, när jag räknat bort mig,  när jag på något outgrundligt vis helt missat något särskilt önskemål från någon av gästerna och får ta till alla medel för att fixa det ändå, när jag glömt avboka eller minska antalet i tillräckligt god tid så det ändå kostar pengar – då är det inte fullt lika kul.

Under en period i sommar, när framförallt jag inte räckte till, prioriterade fel, och tilliten och förtroendet för nu och framtiden fick sig en törn. Då blev allt lite för mycket, skört och ömtåligt och det var nära att vi la ner alltihopa. Även om tanken var frestande, så var anledningen fel. Så i efterhand känns det bra att vi ändå valde att fortsätta. I alla fall för nu. 

Sedan får vi väl fundera igen, i lugn och ro hur vi ska göra med hela resepaketet. 

Hur länge orkar vi och tycker att det nästan, nästan alltid är bara kul?