Hemåt igen

I Nynäshamn blommade Krokus, Scilla och Snödroppar och vi har vänt hemåt mot den utlovade nysnön med två sjuklingar i bilen. Efter den fina begravningsakten hade änkemannen samlat sin och hustruns släkter och vännerna som aldrig tidigare mötts till samvaro och mat hemma i lägenheten. Trots anledningen blev det en mycket trevlig tillställning och alla uppskattade verkligen initiativet.

Jag fick för första gången ta del av svärmors släkthistoria och det visade sig att mycket var nyheter även för sambon, fastän det skett för närmare 80 år sedan. Bland annat den allra vackraste historien om systern som försakat sitt eget familjeliv för att av ren och sann syskonkärlek hjälpa och stödja brodern och hans familj när det värsta skett. Jag har svårt att se att den sortens osjälviskhet är särskilt vanlig bland oss som lever på 2000-talet.

Vi åker bil

Mil efter mil i mörkret genom ett avtinat Sverige. I kön efter långtradarna sitter jag och betar av jobbmail, klubbadministration och nu lite bloggeri. Vi har bussens ICE-net med oss. Killarna har facebookat, vi har letat adress till kyrkan imorgon och resan har gått smidigare än vi kunnat tro.

Mannen kör. Alltid. Vad är det med yrkeschaufförer och deras extrema åkrädsla? Nu har vi en halvtimma till hotellet och närmare fyra timmar kvar att köra i morgon. Hade det inte varit smidigare med tåg? Förmodligen. Men nu är det så att kombinationen entreprenör, kort varsel och hela familjen stavas bil hos oss. Gnatt!

Deppigt nu

Det här vädret gör mig galen!!!

Det regnar och regnar och allt det vita, vackra , fina blir smutsigt, fult och och mörkt. Vad hjälper det med längre,ljusare kvällar när allt är en sådan gegga att det inte går att ta sig för med något. Jag har nog en släng av vårdepression eller.... Jag menar, det blir ju en månad för kort skid/skoter/pimpel/vintersäsong - nu bara försvinner den tid som annars brukar hålla mig flytande tills blommorna börjar blomma på fjället i juni. Och se'n lär ju den säsongen krympa också, för allt börjar för tidigt och går för fort och då finns inget kvar som blommar i augusti.

Näej, nu har jag nog hamnat helt på den negativa sidan. Kanske för att vi ska på begravning på torsdag. Hela familjen åker iväg och blir borta i två dygn. Vi ska t o m bo på hotell, men med tanke på anledningen är det svårt att glädjas ens åt det.

Får ta och jobba som tusan i stället, för att slippa tänka på allt detta trista. Och se framåt. Bortom horisonten finns ju ljusglimtarna; Jesus Christ, dansgala, 50-årskalas och lite gubbrock på det..... 

Herrarnas SM i Storslalom

 

Min kureringsplan höll, förmodligen med god hjälp av krya-på-dig-hälsningarna ( tack!) så idag tog vi oss till Almåsa och SM tävlingarna där. Solen gjorde ett kort besök i morse, men sedan blev det grått och halvkyligt igen, trots plusgraderna.

Men vad gör det när killar som André Myhrer och Jon Olsson lyste upp vår dag. De hade ett fantastiskt tålamod med de 20-talet Offerdalsungdomar som svärmade runt dem mest hela dagen för att få sig en autograf, synas på samma bild, fråga om allt och bara få finnas i närheten av sina idoler. Fina killar - på alla vis!! Äldste sonen är lika stolt över bilderna bredvid sina idoler, som den yngste är över autograferna särskilt signerade till honom.

(Lite trist för grabben som vann; Matts Olsson, bara - honom tog unghopen ingen notis om. Kanske ser det annorlunda ut om några år?)

Konsten att slöa

Den kan jag verkligen när det behövs. Och så kändes det idag. Har flyttat mig från sängen till soffan, till matbordet, till soffan och nu till sängen igen. Däremellan har jag proppat i mig te, Kan Jang, Esberitox och ännu mera te. Känns som att jag kurerat mig tillräckligt för att orka göra något i morgon igen. Mat har jag däremot inte haft lust att laga, lika lite som det smakat, så till middag fick det bli en gammal 80-talsklassiker: Currykyckling med banan och en hoper tillbehör i små skålar. Fick toppbetyg av barnen (insåg att de har nog aldrig provat förut...) men mannen rynkade på näsan.

Mannen förresten, han har varit på IKEA idag och köpt en ny bäddmadrass. Igen. Jag var ju supernöjd med de två 90centimeters vi inhandlade på novemberlovet. Skönt med egen, liksom, när sängkamraten har en förmåga att snurra runt i 120 nätterna igenom. Men si, det tyckte inte han - det drar mellan madrasserna så att han får ont i ryggen, påstår han. Hm. Jag känner någon som är väldigt frusen och brukar ha en förkärlek till att krypa in under mitt täcke (också), vilket inte gått så bra med två separata madrasser. Jag undrar jag, om inte något med lite mer innehåll åt det hållet i förklaringen hade landat något närmare sanningen.

Det går fort nu

Snön smälter, tjälen går ur jorden, vägarna är som en enda lerig smet. Skidföret sjunger på sista versen, jag känner en begynnande förkylning som ger mig värk och gör mig trött. Men störst av allt är vemodet över att vintern snart är slut. Igen.

Regn i mars

Vi hade planerat att åka lite skidor ikväll, men på vägen hem regnade det som om himmelens alla portar hade öppnat sig, så vi styrde om till läxläsning och pappersjobb i stället. Jag tillhör ju dem som i n t e vill ha regn under vintermånaderna, så jag blev minst sagt lite less, grinig och ja, nästan arg.

Men sedan förstod jag.
Det är änglarna som gråter, för på min bloggpromenad ikväll fick jag veta att en av mina nyfunna bloggfavoriter har mist sin syster idag.

Jag hatar cancern. Den som roffar, tar och berövar oss våra älskade. Och jag är rädd för den. Inte för egen del, men för att den ska ta fler av dem som jag har nära, bryr mig om och behöver i mitt liv. Hur många gånger orkar man vara stark, stå bredvid och formligen se en älskad person tyna bort inför ens ögon? Jag vet inte. Men jag vet att det är något jag önskar att ingen människa ska behöva uppleva alls.

Ännu en solig dag

Först lämnade vi tillbaka den lånade 3-åringen. ( Puh, vad man har lagt av sig. Lika roligt som det är att låna sådana där små trollungar, lika befriande är det att konstatera att ens egna faktiskt är rätt stora nu.)  Sedan åkte vi till Östersund och Gustafsbergsbacken där vi tillbringade närmare 5 timmar med syster och hennes familj för att beskåda lillkusinens 35 sekunder långa andraåk i sin slalompremiär i LVC Finalssammanhang. När bönderna kommer till sta'n blir det äntligen lite seriös "hejaning" med äkta koskällor. De låter. Och luktar. Men vad gör man inte för autenciteten. Hur som helst åkte tjejen jättebra, och ännu bättre gick det i gårdagens storslalom - gissa om hon har en superstolt moster!

Och i detta ögonblick inser jag samtidigt vilken ynnest det är att få umgås med syster och hennes gäng en hel dag. Att vi alla är friska, att vi kan, att vi får må bra, får vara glada, ute i solen och planera för framtiden. "Seize the day!"