Helg utan planer

Efter en mysig pratstund i sängen med yngste sonen är förberedelserna för kaninbegravningen, med eget nytillverkat kors, hälsning i "kistan"och allt som hör till, i full gång. Det fanns dessvärre inget mer att göra för den lille, när tarmarna helt slutat att fungera. Husses sorg var stor, men modet ännu större när han tog det kloka, men svåra beslutet att förkorta lidandet för sin vän. Det känns dock mitt i all bedrövelse nu extra fint att Skuttis ena barn faktiskt snart kommer att flytta in hos oss.

På jobbet har vi varit totalt tekniskt duktiga den här veckan och löst en hel massa finesser på hemsidan. Nöjda blev vi då. Däremot upptäckte jag att den felaktigt beställda internetändringen som Telia så hjälpsamt tagit bort åt oss även hade ett mobilabonnemang i släptåg. Som ingen visste om eller någonsin kommer att nyttja. Måtte vi få väck det med. Snälla, rara Telia  - hjälp oss igen!!

I går kväll och natt jobbade jag i serveringen på byns dansbana. Tanken var väl att smita in och få svänga mina lurviga en stund också, nu när benen funkar som de ska igen. Men med endast 55 inlösta och en majoritet av tjejer/kvinnor/damer kände vi i serveringen att vi nog inte skulle spä på den ojämnvikten. Det blev ändå en lång och rolig natt med många skratt. Och snart ligger en helt oplanerad helg framför mig. Återstår bara lite av städningen av dansbanan, som kommer att gå snabbt. Det är väl fördelen sådana här gånger när evenemangen inte lockar den publik man hoppats på.

Stackars liten

Skuttis håller utkik över Bella när hon var på besök i juni.

På vår gård finns även en kanin. Det är yngste sonen som rår om lille "Skuttis. Han köpte honom själv ifjol efter att familjens första kanin "Bamse" blivit för gammal och dött. På försommaren i år var vi kaninvakter till en hona, vars ägare gärna såg att hon fick ungar. Sagt och gjort - Skuttis gjorde sitt jobb och är numera far till tre små söta avbilder. Vi har tingat en, men liksom inte riktigt ännu löst frågan om hur vi skulle kunna ha de båda tillsammans.

Nu verkar det dessvärre som att vi inte behöver fundera mera. Vi misstänker att Skuttis fått trumsjuka. ( Hur och varför, då vi varken ändrat kost eller annat, är en gåta.) Efter konsultation med veterinär har vi nu försökt behandla honom efter konstens alla regler, men hittills utan resultat. Om ingen förändring sker återstår nog bara ett slutgiltigt besök hos veterinären.

Synd på den lille glade, gosige krabaten och synd om husse, som på alla sätt hela tiden månat om sin lille vän.

Bondromantik

Jojomen - i den högre skolan till och med! Eller tjejmilen på mitt vis, kanske? Äntligen fick jag i alla fall mitt eget "Alpabzug". Nåja, våra kor var inte lika vackert utsmyckade och varken jag eller grabbarna som hjälpte till när jag kom ner till byn var särskilt finklädda heller. Men jag fick med de tre kvigorna hem från buan och det gick alldeles utmärkt! Nu slipper bonden oroa sig för att djuren är kvar i skogen när han själv är på busskörning idag och älgjakten börjar i morgon.

Lite spännande var det dock emellanåt. Först drog de iväg i racerfart och höll på att skrämma livet ur mig - vad gör man med tre skenande kor mitt på skogen?? Men när jag lockade, ropade, "sjöng" och skramlade med kraftfodret kom de tillbaka och sedan gick de snällt efter mig hela vägen hem. På vägen såg vi lingon, några pyttesmå trattkantareller och ett helt bestånd av Fältgentiana som jag inte hade en aning om att det växte där, mitt på skoterleden. Vid passagen av stora vägen och inslussandet i hagen härhemma blev det lite nervöst igen när knaskossorna blev helt stirriga, men då hjälpte sönerna och två av deras kompisar till. Min favoritko lyckades dock bryta en "tå" efter vägen så tidvis haltade hon under promenaden. Om det inte blir bättre får vi kalla på veterinären för lite klövverkning, men inget allvarligare hoppas vi. Annars var vi superduktiga - allihopa. Såväl kor, grabbar som mamman!

Efteråt fick jag cykla upp till buan för att hämta hem bilen och därefter till en annan hägn för att hämta en annan bil. Så idag har jag minsann motionerat lite i alla fall. Det gör sig liksom självt emellanåt, när man är medhjälpare till en bonde som sprider fordon och djur över halva byn. Tänkte belöna mig själv och avsluta dagen med en "Sunday Sauna" och summera sommaren som nu definitivt får anses slut.

På tur med pantertanter

Allteftersom åren gått har jag blivit mer och mer involverad i sambons företag och företagande. Särskilt nu de senaste åren med bussen och turerna med den. Vi tjänar ju inget mera på det - det är jättesvårt att verkligen ta betalt för det arbete vi (läs jag) lägger ner på planering, inläsning av guidematerial etc. Det är knappt att få någon krona över till guidelön, så det går mer under avdelningen ideellt arbete. Men det blir körning på bussen i alla fall och det är trevligt att någon gång emellanåt göra något tillsammans.

Igår var det en dagstur till Mattmar och Åre som stod på schemat. Resenärerna var ett härligt och tufft gäng bestående av enbart damer med den äldsta på 96(!!) år. De berättade om Åre som det sett ut på 40- och 50-talet och både fascinerades och förfasades över utvecklingen fram till idag. Vädret var dessutom på vår sida och det blev en riktigt fin och mycket trevlig dag.

Som vanligt när jag "guidat" är jag helt slut på kvällen efter anspänningen att hitta rätt nivå, inte ljuga för mycket, blanda upp med lagomt mycket personligt utan att för den skull tappa objektiviteten. Efter säsongens sista (?) grillmiddag och ett glas vin av det godaste jag någonsin druckit ( tack K!!!) somnade jag i fåtöljen. Sambon tjurade lite över att få göra det mesta av busstädningen själv. Och det var väl befogat, för han var nog minst lika trött som jag eftersom han dessutom hunnit köra ett gruslass efter att vi kommit hem. Ja, se dessa entreprenörer - var får de all ork och arbetsiver ifrån???

Ironiskt nog

Först och främst - tack för all värmande och tröstande omtanke om mitt självförvållat missfärgade ben! Till slut fick jag ändå kapitulera. Att besöka en sjukgymnast var  inte så tokigt och faktiskt en riktigt angenäm upplevelse. Någon gång ska ju alltid vara den första, men att det blev just nu, när jag knappt rör mig alls, som jag fick diagnosen "idrottsskada" och inte på den tiden då jag faktiskt höll på med idrott är väl ändå höjden av ironi. 

Att få behandling därefter var däremot helt suveränt och jag förstår verkligen varför alla skidstjärnor hyllar sina massörer - nu ser benet ut som vanligt igen, varken blått eller svällt och jag kan återigen "gå som folk".

Annars har veckan varit fylld av jobb hemma och på jobbet, konferens som deltagare denna gång och styrelsemöte. Efter sjukgymnastträffen då jag fick lite ofrivilligt ledig tid, hann vi upp till buan och fika med de sällskapssjuka kossorna en sväng. På kvällen blev det äntligen en efterlängtad kajaktur. Konstaterar att hösten kliver in med stora steg och återigen har jag en känsla av att inte riktigt hinna med.

Hem ljuva hem

Även om veckan har varit fenomenalt rolig med jobb från i snitt 08.00 till 22.00 varje dag och lite koll på ordinarie jobb däremellan, så är det otroligt skönt att vara hemma igen. Framförallt sover jag så mycket bättre hemmavid.

Nästan inga egna bilder blev det, eftersom mitt minneskort gick sönder och låste sig självt. Lånade dock ut kameran till en av studenterna, så konferensen i sig är rejält väldokumenterad. 1500 bilder tror jag de fått till totalt, ungefär.

I stället har jag koncentrerat mig på att konversera och informera mestadels på engelska, men även litegranna på tyska och schwiizerdütsch. Kul - och betydligt enklare på fredagen när man blivit "van" än i början av veckan. Några föreläsningar hann jag inte "tjyvlyssna" på den här gången,  men eftersom även vi i den administrativa personalen deltagit i middagar och sociala evenemang har jag fått mig en hel del "matnyttigt" till livs i alla fall.

Största behållningen var kanske ändå att få jobba med vårt "team" igen, att jag hann med ett snabbt dopp i havet innan hemresan och att få delta i den helt fantastiskt otroliga avslutningsmiddagen. Vad kan få 190 av 195 professorer, forskare, byråkrater och lite annat löst, seriöst folk från 38 olika länder att gemensamt formligen studsa upp från borden (nyktra, dessutom!) redan vid de första takterna efter förrätten och sedan dansa skjortan av sig själva, underhållningen och serveringspersonalen genom hela middagen? Jo, två riktigt duktiga tjejer som kör singback till Abbalåtar i autentiska klädbyten. De medgav att de faktiskt aldrig heller tidigare varit med om att själva vara en sådan partykatalysator.

Min muskelbristning (tror jag att det är) har begränsat min rörlighet hela veckan, nu är hela benet blått och efter närmare 7 timmar på tåget igår var vänsterbenet svullet och dubbelt så tjockt som det högra. Jag har lovat min kollega att uppsöka vårdcentralen i morgon. Inte för att jag tror de kan göra något mera än att komma med något enkelt tips om hur jag bör bära mig åt den närmaste tiden för att om möjligt begränsa skadan framgent, men ändå.....
Tänk vilka följde lite tok kan få.

Färgglad

Visserligen har jag hört att lila är årets färg, men det här är ju löjligt!! Och ännu gör det bara lite mindre ont. Hur klantig får man bli??? Men, skam den som ger sig, så var lugn för att jag ska prova nästa år igen - då lättare, smartare och mer tränad. Hoppas jag.

Äntligen

Nu har jag äntligen semester! En hel vecka.

Så då har jag packat och rest till Stockholm för att jobba fram till och med fredagen och sedan sitta på tåget hem hela lördagen. Äntligen är det dags för konferensen som jag jobbade med förberedelserna av i ett och ett halvt år. Och även om det är jobb, så är det ju så långt ifrån hur jag lever till vardags, så det är bara kul. Sex dagar utan att laga mat, diska, må illa över hur stökigt det är och dessutom ha möjligheten att kunna ägna kvällarna åt böcker, läsa bloggar, fixa klart lite ordinarie jobb jag inte hunnit med och krypa till sängs tidigt och sova gott!

Om nu bara krampsmärtorna på baksidan av vänsterlåret och blåmärkena på båda lårens framsidor vill lägga sig så jag kan gå som folk, så blir det här suveränt bra!