2 september 2012

Ironiskt nog

Först och främst - tack för all värmande och tröstande omtanke om mitt självförvållat missfärgade ben! Till slut fick jag ändå kapitulera. Att besöka en sjukgymnast var  inte så tokigt och faktiskt en riktigt angenäm upplevelse. Någon gång ska ju alltid vara den första, men att det blev just nu, när jag knappt rör mig alls, som jag fick diagnosen "idrottsskada" och inte på den tiden då jag faktiskt höll på med idrott är väl ändå höjden av ironi. 
Att få behandling därefter var däremot helt suveränt och jag förstår verkligen varför alla skidstjärnor hyllar sina massörer - nu ser benet ut som vanligt igen, varken blått eller svällt och jag kan återigen "gå som folk".
Annars har veckan varit fylld av jobb hemma och på jobbet, konferens som deltagare denna gång och styrelsemöte. Efter sjukgymnastträffen då jag fick lite ofrivilligt ledig tid, hann vi upp till buan och fika med de sällskapssjuka kossorna en sväng. På kvällen blev det äntligen en efterlängtad kajaktur. Konstaterar att hösten kliver in med stora steg och återigen har jag en känsla av att inte riktigt hinna med.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar