Stormen fortsatte medan jag jobbade, var till frissan, besökte skolan och var på utvecklingssamtal med båda grabbarna, åkte hem igen, fixade middag och åt. Vi gjorde oss ingen brådska till backen och träningen, med hänvisning till VÄDRET.
Men ack så vi bedrog oss!
När mina adepter klarat uppåkningen för järnmärket kunde ingenting hålla tillbaka mig längre. Barn och vuxna som varit upp i de stora backarna hade alla ett fånigt leende på läpparna. PA backen var opistad - perfekt läge att prova lössnöåkning utan lavinfaror och annat som jag har alltför stor respekt för. Och jag kunde!! Mina finfina spår i det nästan halvmeterdjupa pudret gav en klart euforisk känsla. Vill bara mera och JA, jag ska spara till en Kanadaresa tills jag fyller 50!! Men innan dess kanske jag kan skrapa ihop till ett topplyft i Borga eller Kittelfjäll. Säkert inte det mest miljövänliga, men... En enda gång??
Lyckokänslan har nu lagt sig som balsam runt själen och ger all den styrka vi så väl behöver inför morgondagens begravning.
Styrkekramar till er alla!
SvaraRaderaInger