Resumé, som lovat

Vart ska jag börja??
Jo, syster och svåger och alla tre kusinerna kom på fredagskvällen, till allas vår stora glädje! Barnen snurrade runt som ett gäng ystra kalvar nyss utsläppta på grönbete. Det syntes verkligen att de hade längtat. Och visst, det hade vi med. God mat och dryck och massor av prat blev det. Synd bara att LG måste iväg med bussen.

På lördagen innan de åkte hem tog vi vuxna oss en långpromenad med alla tre hundarna. Vi passade på att gå förbi de många fiskarna borta i viken och fick en trevlig pratstund med några av dem. Det var lite jobbigt för Herman och Dogge, som inte direkt är vana att ha sällskap på promenaderna. Men Zebbe, åldermannen i gänget, var hur cool som helst.

På söndag gick jag livräddningskurs. Det var svårare än jag mindes, men riktigt kul! Så nu är man certifierad för alpina klubbens badkvällar till nästa års höstträning. Roligt också att umgås med folk som man inte träffar varje dag och att få njuta lite mammalyx över lunchen på Yok's.

Väl hemma kändes det som att hamna i ett sämre manus för en skräckfilm. "Mördargrisarna anfaller" eller "Skräcken i svinstian" kunde bli passande titlar. När jag gick för att titta till hönorna var vår store, vackre tupp Daniel spårlöst försvunnen. Vi letade överallt. Till slut upptäckte E att det var ovanligt mycket fjädrar i svinstian - jodå, mycket riktigt, till slut såg vi några små blodspår och något som liknade en näbb. De där söta "små" grisarna hade helt enkelt ätit upp vår stolte tupp!

Det visade sig sedan att vi haft tur ändå - när farfar kom till fjöset på förmiddagen stod dörren till hönsavdelningen på vid gavel och han hade lyckats mota in flera hönor som var ute på vift. Med lite otur kunde ju alla ha följt Daniels exempel och flugit in i svinstian och blivit till makaber lunch åt de där två matvraken. Nu ska de i alla fall definitivt slaktas - det är ett som är säkert!!