Brända bullar och en bön för en vän

Det visade sig till slut att Eric var den ende i sin trogna kompistrojka som till slut sov kvar på lägerskolan. Det känns bra att han har den tryggheten och styrkan i sig själv, även om det kräver lite stöttning. Lägerskolan hade varit kul, men lite trött och matt var han allt. Vi tog med en kompis hem som vi skjutsade hem senare på eftermiddagen för att han skulle slippa åka runt hela Offerdal med taxin, och det var ovanligt stillsamma lekar som företogs härhemma i går eftermiddag.

Annars var gårdagen en på bildligt och själsligt mörk dag. Bullarna jag bakat till LGs möte blev stenhårda, och en plåt glömde jag kvar i ugnen när telefonen ringde samtidigt som jag skulle hämta barnen. Som tur var kom jag på det och kunde ringa till LG som kom in till ett rökfyllt kök och kunde stänga av ugnen och plocka ut bullarna innan brandvarnaren gick igång.

Igår var även dagen då vi fick det tunga budet om att en god vän och säker medhjälpare till LG åkt in på sjukhus. Jag såg ambulansen på deras gård på hemväg från jobbet i torsdags, men vi hade ju inte kunnat föreställa oss allvaret i det. Han hade transporterats direkt till Umeå och opererats i 7 timmar för en spricka på aortan. Nu skall han ligga nedsövd i 14 dagar och ingen vet hur det hela kommer att sluta. Jag har bett mer än en bön för honom och inte minst för hans dotter som gick ut gymnasiet i våras. Jag träffade henne första gången i förra veckan - söt som en ängel och utrustad med pappas lugn och tålamod. Nu hoppas jag bara att hon inte sitter ensam i Umeå med all oro och förtvivlan som denna väntan innebär.

Återigen blev vi påminda om hur skört livet är, och hur viktigt det är att ta var på varje stund och uppskatta den för vad den är, för vi vet ju så lite om hur länge vi har förmånen att få vara en del av allt detta som just är livet. Tänker på hur vi suttit där vid köksbordet och dryftat smått som stort, hur jag ngn gång kanske önskat att LG inte skulle behöva jobba hela natten, men när de båda kommer in och dricker te mitt i natten har det ändå vänt till något mysigt och värdefullt. Jag ber och önskar nu på alla de sätt jag kan, att återigen få uppleva en sådan fikastund.