14 september 2008

Att få eller bli stödfamilj

Resonerade häromdagen med en annan förälder om möjligheten till kortis, stödfamilj etc. Jag är definitivt den bestämda uppfattningen att det är fantastiskt bra att dessa möjligheten finns. Inte minst för de familjer där den lösningen innebär en oerhörd lättnad och frihet. Jag pratade mera om detta med LG, och vi konstaterade att vi ju faktiskt aldrig haft det behovet. Just den insikten känns oerhört skönt för oss. Tänker på när jag läste Maud Deckmars "Freds bok" om hennes ångest över att lämna bort sitt barn. Vilken lycka att aldrig ens behöva känna det behovet för att få livet och vardagen att fungera.

Mina tankar har ju i stället vandrat i den totalt motsatta riktningen; jag önskar ju innerligt att jag en vacker dag lyckas i mina övertalningsförsök för att vi ska anmäla oss , antingen som stödfamilj eller som fosterfamilj ( eller vad det kan heta nu). Sedan vet jag inte riktigt vad som skulle passa oss (och då menar jag hela familjen) bäst - barn med liknande diagnos som Felix eller barn där det kanske är mer det sociala som inte fungerar hundraprocentigt i hemmet. Hur som helst råder det tydligen brist på stödfamiljer, så det är ju tråkigt att mina ambitioner kommit platt på fall - ännu. Men, vem vet? De kanske kollar hur man städar hemma, och då får vi garanterat inte bli stödfamilj, än hur mycket kärlek och livsglädje vi skulle kunna förmedla till de barn (och föräldrar!) som behöver byta miljö ibland....

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar