20 november 2015

En klok människa

skulle ha lagt ned den här bloggen för länge sedan.....

Men nu är jag inte särskilt klok, utan en väldigt optimistisk människa. Särskilt när det kommer till tid, inspiration och ork. Jag tror hela tiden att jag ska hitta tillbaka till bloggen. Innerst inne vill jag det också  - väldigt mycket. Det ger mig tid att sortera tankar, möjlighet att gå tillbaka i tiden och minnas, kort och gott ett utbyte av och med mig själv.

Facebook är något helt annat - där är det interaktionen med vänner och bekanta som är incitamentet. Jag behöver egentligen inte uppdatera så mycket själv (även om jag nu gör det också periodvis), för största nöjet är att ta del av vänners och släktingars vardagar. Jag kommenterar nog ganska friskt också. Söker aktivt interaktionen. Samtalet. När jag umgås med andra människor har jag inte alls samma behov av sociala media. Då kan jag t o m lägga det åt sidan - åtminstone till stor del.

Sedan ger ju både Twitter och Facebook massor av tips på läsvärda artiklar, vilket gör att jag mer hamnar i "readingmode" för att engelska till det lite. Jag läser och läser. Kan komma på mig själv att fastna i artikel efter artikel, klick efter klick.

Och så rinner tiden iväg och jag kommer liksom aldrig till ro med att sätta mig och skriva - varken i bloggen eller i det där bokprojektet. Som jag för övrigt inte har satt ner foten om vad det ska bli av heller. Tog mod till mig och lät de som kommit med presenten läsa för att kunna komma med synpunkter så att jag kan bestämma mig. Det hjälpte bara sådär......

Skyller på att jag en period varit inne i en komaliknande trötthet som fått mig att somna i soffan med TV:n skvalande i bakgrunden. Trist.