31 oktober 2014

På temat dagar som inte blir som man tänkt

I den vecka som gick före denna hade jag ju mer än fullt upp, så motion fanns ju liksom inte på kartan. Därför tog jag lite sovmorgon på torsdagen för att hinna ut på en långpromenad. Och det gick ju bra - not!!

Började fint med strykning och fix inför helgens bussresa - nemas problemas. Men precis när jag var klar vaknar sambon och konstaterar att kvigorna faktiskt släpar magarna i snön, så kanske borde vi? Jag försökte i det längsta fördröja det hela till efter helgen, eftersom den halvmeter snö som dumpat ner under natten enligt SMHI ändå skulle smälta på några dagar. Men nej. Och han hade nog rätt. Ute ven vinden och snön piskade lodrätt mot djur, människor och byggnader. Jag gick för att hämta de tre som var kvar borta i flon och ångrar fortfarande att jag inte hade någon kamera med mig. Hur ofta får man se tre kvigor snöpulsa?

Nåväl, innan vi var klara var jag någon timma senare än jag tänkt. Kom iväg, körde halvvägs och hamnar som bil nr två efter en rejäl avåkning. Den unga killen som var för först på plats hade ringt 112 och fastän det unga paret och deras 10 månaders bebis försäkrade att de mådde hur bra som helst, fick de inte åka förrän ambulansen tittat på dem. Och tur var väl det! Visade sig att kvinnan dessutom var gravid. Hon ville inte följa med till sjukhuset ändå, fastän ambulanspersonalen var väldigt mån om att hon skulle bli undersökt. Hon var fast fokuserad på att åka på sitt möte med migrationsverket o c h habiliteringen. Lugnt och metodiskt försökte jag och ambulanspersonalen förklara att just nu var hon och hennes bebis i magen viktigare än alla möten. Jag lovade att ringa migrationsverket och be om en ny tid. Sedan visade det sig att deras kontakt på habben var samma sjukgymnast som vi hade när sonen var liten. Jag lovade ringa dit med och då blev hon lugn och accepterade att följa med ambulansen.  Sedan väntade jag och den lilla dottern i min bil, medan pappan satt i brandbilen där man försökte lista ut hur det stod till med bärgningsförsäkringen på den kraschade bilen, som de hade lånat av vänner.

Så kom det sig att pappan och lilla flickan fick åka med räddningstjänsten tillbaka till Kaxås ( jo, för det är så man gör i Offerdal) och jag satt i telefonkö till Migrationsverket, där jag till slut fick tala med en lätt snorkig och mindre medkännande människa. Jag kan förstå att de är överhopade med jobb, jag kan förstå att det är svårt, men jag kan inte förstå att man inte har någon form av med- och servicekänsla. - Har du inget ärendenummer? Fick jag till svar när jag försökte förklara att just denna lilla familj skulle missa just sitt möte kl 13. -Nej, svarade jag, jag är ledsen, men det var inte det första jag tänkte på att fråga om när jag hittade en bil i diket och den gravida mamman fick åka ambulans in till sjukhuset. Då först visade personen i fråga lite mänskliga sidor.

Annat var det när jag lämnat meddelande på habben. Hon ringde upp mig efter att först ha bokat om tiden och kontaktat både föräldrarna. Sedan berättade hon att de skulle få besked om sitt uppehållstillstånd just denna dag - därför var mötet så viktigt för dem. Så för säkerhets skull ringde hon Migrationsverket en extra gång, eftersom hon ju hade ärendenumret också. Hm.

Ja, utvecklingssamtalet med äldste sonen blev sedan bara som en bisak... Mer eller mindre. Vilken dag. Och någon dag ska jag åka till Kaxås och se om jag hittar de unga paret och kolla hur läget är med dem i alla fall. 

26 oktober 2014

Helg i storsta'n


Fick ju äran att åka med som bussvärd på resan jag hjälpt till att fixa och sambon körde till Stockholm i helgen. Målet var operan Xerxes på Artipelag, men några av oss passade även på att se Sofia Karlsson, andra Evita på fredagen. Vi bodde på Malmen - mitt på Söder, som väl för tillfället är den mest hipstertäta stadsdelen, men även min favorit.

Mycket hinner man på en helg - bussresan tar ju förstås längst tid, men med en rolig grupp, lite pyssel och allsång blir den sällan varken långtråkig eller särskilt seg. Först när vi kom ner gick vi på härliga italiensk restaurangen Hosteria Tre Santi, med toppenmat och toppenservice. Tyvärr hade vi lite för lite tid på oss, eftersom vi ville hinna med de olika föreställningarna också. Note to myself - boka en tvårätters i stället vid tidsnöd!! Det var väl mycket mat att trycka i sig på 1,5 timma, så efteråt stod magen i fyra hörn. Men å andra sidan hade jag inte velat vara utan deras Jordgubbspannacotta heller…..

Sofia Karlsson med bands spelning intog min lite småtrötta kropp och den fiolspelande Lisa Rydberg trollband min själ. Så fantastiskt bra - absolut min typ av musik, även om tre fjärdedelar gick i moll. Hem och ladda ner den nya skivan - absolut!! Sedan får jag väl börja med yoga eller något, för att jogga till passar det inte - då kommer jag nog inte att förbättra mina kilometertider något mera i alla fall. Efteråt gick jag och K på Urban Deli och instämde i budskapet på skylten vid deras bardisk "Nu vore det gött med ett glas rött". Tyvärr var deras "husets" definitivt inget jag kan rekommendera, men nu har jag i alla fall varit på stället vid Nytorget där en av de bloggerskor jag följer tydligen hänger en hel del. Och visst, miljön var det inget fel på. När jag kom tillbaka till hotellet var sambon fortfarande ute. Han hade också haft en toppenkväll med några chaufförskollegor invid centralen. Samtalsämnena på den sammankomsten var givna - små bussar, stora bussar, gamla bussar, nya bussar och en och annan kommentar om reseledarna nu och då.

På lördagen sov vi läääänge efter två nätter med mindre sömn än behovet kräver. Därefter grundade vi med hotellfrukost och promenerade till Hornsgatan för att hälsa på gudsonen som bjöd på kaffe i sin lilla fina lägenhet. Pappan var också tillfälligt på fixarbesök, så vi hade turen att även få träffa honom.

Kvällen var vikt för Händels opera Xerxes på Artipelag med bl a Malena Ernman och Loa Falkman. Det var bra på alla sätt, men jag blev inte lika betagen som kvällen innan. Ingen höll med mig, men jag står för mina känslor! Dessutom är jag definitivt sugen att se och lyssna på mera opera - gärna någon Mozart och kanske någon med ännu mer hjärta och smärta än denna.

Söndagen ägnas återigen åt att åka buss. Fast jag hann med en promenad upp till Vita bergen först. Där fick jag vara alldeles ensam med höstlöven, Sofia kyrka och de gamla trähusen. Då kan till och med jag gilla själva staden och inte bara dess kultur- och restaurangutbud. Men visst är det underbart skönt att komma hem igen. Till sönerna, till gården, djuren och naturen.

24 oktober 2014

Den yngre - eller av sådant ett hjärta kan svämma över....

I måndags hade vi anledning att fira yngste sonens födelsedag - för femtonde gången! Han är inte så liten han heller, längre. Det jag kommer att skriva nu skulle han förmodligen inte uppskatta.  Men jag törs, eftersom han inte så gärna läser överhuvudtaget och mammas blogg kommer förmodligen allra längst ner på listan av texter som han inte har för avsikt att lägga energi på. Och skulle nu, mot förmodan, han någon gång läsa detta, eller för den delen någon av hans kompisar - så ha detta i minne: -Det är av ren och skär och en aning otyglad kärlek dessa rader kommer!!

Som nyfödd ville jag döpa dig till Isak, efter en av Bernhard Nordhs karaktärer i serien om nybyggarna i Marsfjällets skugga. (Isaks fem söner, ni vet) Men din far var tveksam och din morfar la resolut in sitt veto, trots att det faktiskt var han som en gång introducerat  mig till att läsa dessa böcker. Så namnletarprocessen tog nya vägar (och tid! - men inte lika länge som för din bror) och till slut föll valet på farfars andranamn. Men, vi tvistade till det liite och stavar med ett c. Dessutom gav vi dig samma mellannamn som din far och bror, och tredjenamnet fick du från morfar själv som var betydligt nöjdare med det. Sedan glömde vi att åka iväg för att skriva på faderskapet, så plötsligt kom ett brev adresserat till morfars namn, exakt, fast på vår adress. Du fick ju inte heta din pappas efternamn när han inte skrivit på….

Som liten var du en liten klängapa, ville alltid finnas nära. Som jag minns det nu, kröp du nästan upp på min axel och låg där och borrade in dig i gropen vid mitt nyckelben. Sova själv var inte att tänka på. Och ändå, lite senare, var du den som först flyttade till eget rum och idag är du nog den mer självständige av våra söner. Jag undrar om det kan vara så att du fick tanka all den trygghet du någonsin  kommer att behöva, redan som liten?

Du är både klok och nyfiken, omtänksam och ansvarstagande - även om vi blir fruktansvärt osams emellanåt. Senast du förvånade mig var när vi träffade syven på skolan och du så väl hade tänkt igenom vad och varför när det gäller att söka gymnasielinje. Och nu har du fullt fokus på att få godkänt för att komma in på förstahandsvalet.

Om din storebror är pappans förste medhjälpare, så är du nog min. När du har lust, vill säga. När du hjälper till att laga mat, så blir det ju faktiskt alltid lite extra kul med dina uppfinningsrika lösningar för det mesta - denna gången för att slippa gråta vid lökhackningen t ex. Att första gången du tvättade dina egna kläder skulle bli när vi tvingades till handtvätt, var väl lite otippat, men energin och frenesin var det minsann inget fel på!

Ja, jag kan bara säga att jag verkligen ser fram emot och hoppas få möjligheten att fira många, många födelsedagar till med dig, min älskade son.

14 oktober 2014

En helt vanlig måndagskväll

Blir kvar på jobbet längre än tänkt, handlar och kassakön är längre än vanligt, måste tanka, men någon har parkerat vid dieselpumpen och kommer typ aldrig ut för att flytta på bilen. Summan av kardemumman - kommer hem timmar senare än vad som var den ursprungliga planen. Lagar mat (tack makaroner och korv för att ni finns!) Hinner bara precis äta klart lagom till det är dags att kliva i gympakläderna. Hittar inte tightsen. Letar. Just ja -  de ligger nog kvar otvättade i källaren. Under reparationerna i gårdens andra hus, där vi har tvättstugan, råkade snickarna kapa av vattenledningen, så nu står vi utan tvättmaskin tills rörmokaren har tid att komma förbi. Springer ner i källaren, rafsar runt och hittar de skitiga gympatightsen, medan taxin står och väntar. Jojo - vi har det lyxigt på landet, fyller en taxibil till gympan och delar på bränslekostnaderna, ungefär.

Gäspar järnet hela gympapasset och orkar inte ta ut varken rörelser eller mig själv. Varför i hela friden är jag så trött? Kommer plötsligt ihåg att jag av diverse skäl endast sov 3, 5 timmar natten innan. Ska bli skönt att komma hem, mysa lite, dricka te och krypa till kojs tidigt. Eller hur? Hinner knappt hem så staplas sysslorna som "måste göras absolut just nu" på varandra - papper, papper och räkningar som ska betalas, räkningar som ska skrivas. -"Har du sett i tidningen?" Nej. Kollar och konstaterar sorgset att livet är oberäkneligt och stundom kort.

När midnatt passeras landar vi äntligen i soffan och sköljer ned någon dokumentär om att skiljas med var sin tekopp och tillhörande nattmacka. Blänger lite på varandra, jämför med vår egen tillvaro och inser att vi inte alls har det särskilt illa. Ändå. Vi två. Trots att jag bara minuter tidigare varit galet rabiat på honom, firman - oss! Fast jag tycker alldeles precis som mannen i programmet, att det gott kunde få förekomma lite mera kramar.

13 oktober 2014

Snabbaste veckan








Denna vecka var fylld med jobb, fotoboksfixande, en massa möten både i alpina klubben, med jobbet (bland annat i Strömsund, så där gick ju även en del restid) och på webben för kursen. Och ingen motion. Alls, nästan. Mer än gympan i måndags och en skogspromenad i lördags. Så kan vi väl sammanfatta det hela.

Jo, vi hann ju med att besöka hantverksdagen med fika och shopping och fixa lite inför vintern med båtintagande, skräpslängande och sådant pyssel också. Men annars har de där två fotoböckerna som krediterna löpte ut på i natt, tagit nästan all jobbfri tid. Tid som egentligen var ämnad för städning och så'nt. Skönt då att vi har ännu en helg framför oss helt oplanerad, utan tider att passa, utan ställen att vara på - annat än hemma.

Så bilder blir det den här gången från de två tidigare ledinspektionshelgerna med guddottern, brodern och bästa fjällkompisen. Kameran har snällt fått ligga på hyllan medan jag har redigerat, laddat upp och placerat in - som en tok!!!

7 oktober 2014

Bästa helgen!!!


Först - ett stort tack till bästa sambon och barnen och deras kompis, som plockade upp resten av potatisen , när jag drog till fjälls med bästa fjällkompisen! Först drack vi kaffe och snackade skit en lång stund här hemma. Jag var rätt seg efter att ha kommit hem från Guldkvällen kvällen innan strax efter 01.00. Den kvällen var som vanligt kolossalt trevlig och underhållningen fenomenal. Marit Eriksson - musikalartist från Ås, nu boendes i Stockholm tog oss alla med storm - lägg det namnet på minnet!! Sedan tog vi med oss hunden och åkte först till Häggsjövik där vi gick den nya vandringsleden Andrum. En verkligt upplyftande upplevelse! Naturligtvis drack vi kaffe på bästa utsiktsplatsen.

Innan det blev kväll på riktigt drog vi vidare till Önrun och Önruleden, som vi följde ungefär halvvägs och sedan vek av längs skoterleden mot Ansätten för att leta tältplats. Sambon hade hotat med att han ville ha sällskap på den årliga rockfesten i Kax'n, men då han inte svarade på våra sms, letade vi reda på en tältplats och slog läger i stället. Och gissa om vi hade mysigt? Dessutom var det varmt och gott - 10 grader en natt på fjället i oktober - otroligt!!

Och inte nog med det, på söndagskvällen när vi kommit hem, druckit kaffe och ätit middag, åkte jag till grannbyn på författarföreläsning. Elin Olofsson berättade om sin nya bok "Till flickorna i sjön" på hemmaplan så att säga. Jag som brukar fantisera om att hon sitter där i sitt hus och skriver när jag passerar -  fick nu bekräftat att det faktiskt är så - ofta!

Jamen - ni vet ju!! Vilken helg. Tur att jag har extra roligt på jobbet den här veckan, annars hade det kunnat bli en tung måndagsmorgon.

1 oktober 2014

Redan oktober


Oktober - igen! Nytt lågvattenrekord i antal inlägg per månad blev det i september. Så är det.

Kollade lite på inlägg från oktober ifjol - historien upprepar sig. Fullt upp på jobbet, roliga, fnissiga middagar med familj och "dräng" och lite pärupptagning på det. Men ikväll fick vi ge upp. Det blev alldeles kolsvart. Hoppas vi kan göra ett nytt försök i morgon kväll. Om jag förbereder middagen kanske vi kan jobba först och äta sedan?

Jo, för jag vill ju så förtvivlat gärna bli klar med detta - fredag kväll är det Guldkväll (alltid lika kul!) och i helgen har ju jag och bästa fjällkompisen planerat utflykt. Och är pärerna då inte uppe ur jorden…. Ja, då kan man ju räkna ut själv hur det blir.