28 september 2011

Drömmar


Sedan jag var 14 år har jag drömt om att köra och äga en motorcykel. I mångt och mycket tror jag att jag var inspirerad av pappa, att jag fått den drömmen av honom. Jag lyssnade ju på hans motorcykelhistorier från ungdomen och det lät så fritt, spännande och fartigt. Jag tittade på bilderna och såg honom stå där, ung och glad bredvid sin fina Triumph. Klart jag ville samma.

Det skulle dröja 28 år innan drömmen infriades. Cykeln inköptes redan innan jag var klar med kortet och den gick i samma hjulspår. Drömmens väg. En fin, gammeldags, visserligen inte någon Triumph, men i mångt och mycket påminner ändå min Volusia om den MC pappa hade. Men där tar drömmen slut. Visst är det roligt, trevligt, lite fränt, sådär. Men inte alls så fantastiskt kul som jag alltid trott. Kanske har jag fel sorts MC, kanske har jag för många andra intressen, kanske är jag helt enkelt för klen att köra. För farten ger mer osäkerhet och otrygghet än lustkänslor.

Men i morgon ska min silvriga skönhet besiktigas. Så håll en tumme för sol och lite värme, så ökar jag årets milskörd med en femtedel. För än vill jag inte bestämma mig för att sluta, sälja, låta bli. Nå'n sommar till får jag nog ge det ändå. Hojåkandet.

26 september 2011

Borta bra


Vilken helg. Först och främst - alltid lika kul att träffas. Kanske lite extra särskilt K, som jag inte sett på 10-11 år ungefär. När vi väl synkat ihop oss styrde vi kosan mot kvällens aktivitet. Det var inte utan att vi undrade vad vi gett oss in på, och mer än en ångerfull min utbyttes. Den förlösande kommentaren stod K för:

- Hörni, här måste man dricka sprit!

Nu gjorde vi väl inte riktigt det, men efter lite mat i magen och lite allmänt peppande öppnade dansen och discot. Och ta mig tusan om inte det var fyra tanter som stuffade järnet med mungiporna upp till öronen tills det bara var en halvtimma kvar tills hela klabbet stängde. Under tiden har vi förvånats, förundrats och till viss del förfasats. Och konstaterat - "Det ska vara en tant  i år". Jojomen!

Lördagen fördrevs i skönt tempo med lite Spa, mycket sol, lite kultur och Amarone. ( Och nej, jag tyckte inte kombon med Salmiakchokladen tog vinet till högre höjder, jag föredrar det nog separat.) Söndagen fortsatte med sol, en överhettad med Lidingöloppslöpare överfylld tågvagn och några timmar till sista kursuppgiften.

Idag plockade jag ut en semesterdag (har ju en hel hoper som jag helst ska hinna ta ut före årsskiftet) för att hinna med lite kantarellplockning till fjälls. Trots att regnet kom redan under dagen och inte på kvällen som utlovat, trots en alldeles för tung ryggsäck på hemvägen, trots blötmyrar att traska över med på tok för otränade ben och ett begynnande skavsår på vänster häl, så har jag hela dagen bara känt mig lycklig över att vara tillbaka i mitt rätta element. Så skönt att veta var jag verkligen hör hemma, och hemma är definitivt bäst. Även om det är tokroligt att göra en liten utflykt emellanåt.

22 september 2011

The "lista"

Jag håller fortfarande på att beta av "listan". Vissa saker har jag fått kapitulera och skjuta på. Det tillkom ju en del utöver listan också under dagen. Nå'n som är förvånad?

Syster Yster fyller år idag. Kan inte fatta att det redan gått två år sedan vi gjorde vår mysiga resa med anledning av hennes 40-årsdag. Nu har vi inte setts sedan i april, det är alldeles för länge....

I morgon jobbar jag en stund, sedan blir det flyget till Stockholm och träffa tre av bästa brudarna för lite helgalet kalas och mycket gör-mig-glad-musik, lite Fotografiska (hoppas jag) och garanterat massor av prat och skratt. Back on monday.

21 september 2011


Jodå, den gick åt, smörgåstårtan. Även om jag måste erkänna att det inte var en av de allra godaste jag åstadkommit. Det har varit några intensiva, men roliga jobbdagar. Fast i eftermiddag blev det lite vemodigt, då jag vinkade av U. Hon är verkligen en frisk fläkt i tillvaron som jag kommer att sakna.

Ikväll hoppade jag gympan - igen . Kom hem alldeles för sent och eftersom det var föräldramöte igår låg vi efter i läxschemat. För övrigt löpte jag amok en sväng i går kväll - kan inte begripa varför man fortfarande envisas med utantilllärning av t ex multiplikationstabellen. Det viktiga må väl ändå vara att man lär sig när man ska dividera och när man ska multiplicera?? Jag har snart levt i 50 år utan att någonsin kunna några multiplikationstabeller utantill och jag tycker att jag klarat mig riktigt bra. Jag kan räkna moms, både framåt och bakåt och använda excel till kalkyler och ekvationer - det finns ju hjälpmedel, menar jag. Fattas bara att man fortfarande nöter in årtal på historian också.

Nej, får bli tidig kväll ikväll. Har ledig dag (japp har jobbat in hemjobbartimmarna redan!) imorgon och en att-göra-lista till synes utan slut. Men det är OK, för jag känner på mig att jag kommer att bli rikligt belönad genom helgens tjejutflykt.

19 september 2011

Hösrust, höstrusk

Och vi gnodde vidare ute i finvädret. Alla båtar är nu inställda i både gammalt och nytt båthus. Det senare fick dessutom fina gummimattor på golvet och ställningar på väggen till kanot och kajak. Mattes lilla turkosa älskling ligger nu nästan längst uppe vid taknocken och blickar ner. Jag tyckte nog det var lite tidigt för vinterförvaring och är lite bekymrad över att jag inte får ner den själv nu. Hm. Får väl gulla med sambon om det blir fler finvädersdagar.

Sonen fixade ny vinterboning till kaninen och jag höststädade hönshörnan i fjöset. Sedan hjälptes vi åt att tvätta bilen. Ingen är väl förvånad över att det regnar idag? Jag försökte köra så försiktigt det bara gick längs lervällingen till väg som passerar vårt hus - men inte hjälpte det. Nu är bilen lika skitig - igen!

Och nu håller jag på att sno ihop en enklare variant av smörgåstårta. Vi ska fika på jobbet i morgon med U som slutar. Hon är inte lika förtjust i tårtor och sötfika som jag och önskade sig nå't gott mackfika. Men det höll inte vår budget riktigt för, så nu blir det Annelis hemgjorda variant i stället. Hoppas det ska smaka.

17 september 2011

Septemberlördag



I ett fantastiskt höstväder har vi börjat stuva undan sommaren och förbereda inför vintern. Och kameran löste jag ut från fotodoktorn igår. Jag hade nästan lite abstinens.

Filmkväll

Alltså, vi har fått låna "Hur många Lingon finns det i världen" ( Tack P!!) Vi ser den tillsammans, hela familjen. Och visst skrattar jag. Mycket. Men mest av allt gråter jag. Oceaner. Om det beror på att det är fredag och jag är redan emotionellt och fysiskt trött, om det beror på glaset med Amarone ( första gången jag smakar, men definitivt inte sista!), eller om det beror på filmföräldrarnas attityd eller de sentimentala inslagen, vet jag inte. Kanske är det en kombination av alltihopa.

Det jag opponerar mig mot och reagerar på är föräldrarnas negativa inställning till barnens utveckling. I verkligheten vet jag att de var rädda för omgivningens reaktioner, att barnen skulle bli kränkta, ledsna och behandlas illa. Men det framgår inte i filmen.

Det positiva är att mina egna söner reagerar på varför man i filmen gör skillnad, att människor behandlas olika. De förstår inte. Vi är ju alla människor, eller hur?

Men framförallt - har du inte redan sett filmen, gör det! En varm, rolig och sorglig film. Att se tillsammans med familjen och att diskutera alla människors lika värde utifrån.

15 september 2011

Scoop

Mina hemjobbardagar blir alltmer splittrade. Idag svarar jag på mail och lägger in katalogtexter, tar reda på älgkött (gott att äta, lite halvläskigt att hålla på med när det är färskt, om du frågar mig), planerar julmarknadsresa med bussen till Tallin över andra advent, skriver klart två av tre inlämningsuppgifter på kursen, fikar med sambon och får mig till livs årets skvaller. Ponera att det är sant?! Ser då genast följande scenario framför mig:

Känd, duktig, men i mitt tycke rätt dryg, fotbollsspelare gästar lyxvilla ägd av IT-miljonär på fjället i ingenstans. Värden har bokat bygdens välrenommerade spelmanslag till underhållningen. Kulturkrocken måste vara ett faktum! Ser framför mig fotbollsspelarens illa dolda ointresse, som han vid ett flertal tillfällen visat prov på vid diverse presskonferenser, spelmännen som gör sitt allra yttersta med alla "tjo!" på rätt ställe och miljonärens nöjda min, när han likt en mikrogud lyckats med det osannolika i att föra samman dessa två världar i ett utav sina än mer osannolika hem. 

Detta, mina vänner,  är förklaringen till att jag för några sekunder sedan låg dubbelvikt av skratt på köksgolvet! Det behövs liksom inte mer än så....

14 september 2011

Den stora tröttheten rullar in

Gympan började för höstsäsongen. Utan mig. En timmas kamp med sonen och läxläsningen. En soffa som jag råkade välta omkull mig i - och där var min kväll i korthet. Jag hoppas att denna förlamande trötthet är början till slutet på förkylningen. Annars vet jag inte....

Tar Kerstin Ekman boken som står i litteraturlistan och går och lägger mig. Sambon åker precis för att hämta älgkött han kommit över. Så vet jag vad jag har att göra imorgon.
Och så var studenterna så rara idag. Jag kommer att sakna dem. Mycket.

12 september 2011

Dagens shopping

Igår var vi lite Wild & Crazy och åt tacos - på en söndag. Idag är min förkylning betydligt mer besvärande, men kvällens ljusparty i trevligt sällskap med supergott fika piggade definitivt upp. Tyvärr är många av de fina lyktorna lite väl dyra, kan jag tycka. Särskilt nu när mina pengar definitivt gått åt till annat (nödvändigt och mindre nödvändigt).Men några nya doftljus blev det i alla fall.

För övrigt har sambon köpt en båt. Till. Den här har större motor. Så att han ska kunna dra mig på vattenskidorna nästa sommar, säger han.

Det måste väl vara bästa ursäkten - ever!!

11 september 2011

Händelser vi klarat oss utan

10 år sedan ordet "terrorattack" fick en ny dimension.  10 år sedan jag satt i bilen på väg hem från jobbet, jag vet att jag precis passerade Brännagården när jag först fick höra det ofattbara. Skyndade hem för att slå på TV:n för att se, höra, förstå att det var sant. En av dessa händelser som för alltid förändrar världen - du vet precis var du var och vad du gjorde när du först fick höra det.

I 10 år har USA fört sitt krig mot terrorn. Många gånger med tvivelaktiga metoder, om du frågar mig. Liksom när de till sist fick sin hämnd på hjärnan bakom dåden och Bin Laden själv dödades. Jag kan förstå att man vill förgöra allt som på något vis kan förknippas med terrorismen och allt ont som den fört med sig. Men jag kan ändå  inte sympatisera med USA:s sätt att skipa rättvisa för de oskyldiga offren. Jag har svårt att tro att "ont skall med ont förgås".

Jag skänker en tanke, en tyst minut och önskar från djupet av mitt hjärta att minnesceremonin ska få hållas ostört och bli till en vacker stund för de omkomna och deras anhöriga.

Livet på landet

Jag läste för ett tag sedan två fenomenalt fina (och dessutom vackert skrivna!) berättelser av Hannah och Bondhustrun, om hur det var när de träffade sina bönder. Det har fått mig att fundera på oss.

Vår historia är väldigt annorlunda, inget skimmer, ingen alls tyckte nog att jag hörde hemma här. Nej. Inte direkt. Tvärtom brukar vi ibland skämta om att vi fick ta varandra eftersom vi var de enda som var kvar, men i ärlighetens namn, så illa var det inte. Men, ja, jag vet inte. Det bara blev, liksom. Lite av "Grabben i  graven bredvid" var det nog. Så olika, men ändå. Och när vi efter nästan fyra år fortfarande inte riktigt bestämt hur vi ville ha det, hjälpte oss den överraskande ankomsten av en son att avsluta vårt velande.

Min bonde kanske inte heller längre är någon direkt fullblodsbonde, mer en entreprenör som med uppfinnigsrikedom, envishet och ett stort mått klurighet skapar sig sin egen inkomst på platsen där han vill bo och leva. Men han sliter ibland med sin nedärvda plikt att bruka jorden, i kontrast till vad som är lönsamt och vad han kanske egentligen helst skulle vilja göra, livnära sig på. Tiden har gjort att jag äntligen börjar kunna förstå.

Och när han trött och besviken delger mig sitt senaste bakslag, träder vi varsamt bördan på den bräckliga, men gyllene tråd som förbinder oss två. För nu vet jag av hela mitt hjärta att, jo, jag hör hemma här, vi hör hemma här, tillsammans - i medgång och motgång.
Det må ha tagit sin tid, men var väl värt att vänta på.

10 september 2011

Efterlängtat

Idag har jag fått äta surströmming! Tack goa P&S för initiativet. Yngste sonen provade och tyckte det var gott. Bingo! American Cheesecake med hjortronrippel var en ny variant, som smakade fint till efterrätt.

I övrigt har de senaste dagarna fyllts med "det vanliga", förstås, men även påhälsning av guddottern med mor och bror. Jag är snart klar med hälften av kursuppgifterna och så har tydligen alla blogg- och facebookvänners förkylningar tagit sig in via bredbandet och delat med sig en släng även till mig.

Till sist; Kameran går att laga , men det kostade betydligt mer än jag befarat. Tack och suck!

9 september 2011

Veckan utan tid

Jag hastar vidare. På jobbet. Hemma. Styrelsemöte. Barmarksträning som börjar. Läxläsning med sonen. Tandläkarbesök. Mera jobb hemma - läser välskrivna rapporter, men 3 av 4 missar målet. Vilket föranleder mig att lusläsa min egen studiehandledning. För mest har jag gjort kursuppgifter den här veckan, har börjat läsa litteraturen, men framförallt skrivit två texter. Jo, någonstans djupt inuti har jag hittar fragment av min forna fantasi. Jag skriver om tomtar och troll - förstås! Och yngste sonen fantiserar om ett besök på en femstjärning restaurang.

-"Hur kommer man in på en så'n egentligen, mamma?"

Kanske genom det poängsystem vi infört för att motivera till läxläsandet. En poäng för varje rätt ord och en poäng till för varje rättstavad glosa. 100 poäng berättigar till en mindre utflykt, 200 till en något större. Storebror som alltid gör sina "läxor" utan knot vill också samla poäng. Hans sämsta gren är att hjälpa till i hushållet, så där är t ex en urplockning av diskmaskinen värd 3 poäng. Vi får väl se vart vi hamnar när det blir utflyktsdax.

6 september 2011

Do what you have to do

Hemmadag. Allt som väntar på att bli gjort fick sig en rejäl strukturrationalisering under luftintaget igår, vilket innebär att dagen inrättas enligt följande; minst 2 timmars ordinarie arbete, jobba ikapp tidigare åsidosatta kassörssysslor för alpina klubben, skjutsa svärmor till frissan och uträtta lite ärenden på centralorten, hoppas att regnet ger sig till eftermiddagen så det lönar sig att sticka ut och leta lite lingon (jadå, jag vet att älgjakten har börjat, men dit jag tänkte bege mig börjar de inte förrän på onsdag) och kanske en längre promenad/joggintur med hunden, det blev lite väl kort igår. Och så ska jag ringa och efterlysa kameran. Sådär, sista tuggan av frukosten - bara att sätta igång med alltihopa!

"It takes a fool to remain sane"



Update: Jag hann allt, nästan! Bytte i o f s delar av kassörssysslan mot strumpsortering och tvättvikning och hunden hade "gått och lagt" sig så promenadjoggen fick bli på egen hand (riktigt skönt, om du frågar mig). Grabbarna följde med till skogen, men på frågan "Hur många lingon finns det i skogen?" måste vi tyvärr svara -Noll!! Mysigt hade vi ändå med gott fika, och istället för bär såg vi en tjäderhöna, en älg och en räv, bara så där.

5 september 2011

Generalknep

...och nu tänkte jag liksom att jag bara måste gå ut även om det regnar och är becksvart - jag behöver luft!!! Luft att syresätta mina trötta tankar och min otränade lekamen, för att orka och hinna allt jag just nu ligger efter med. Hur blev det så här, kan man ju undra.....

4 september 2011

Till minne

På min bloggpromenad nu på förmiddagen dyker denna film upp lite varstans hos dem jag brukar besöka. Många beskriver hur tårarna strömmar när de ser den. Och visst berörs även jag. Men, efter att ha mist alltför många nära och kära i olika åldrar, från kusinbarnet 1,5 år, via svägerskan 58 år, till mamma 69 år (för att nämna några), har jag byggt upp ett skal, ett skydd runt alla känslor kring just cancer. För att orka, för att själv överleva och mobilisera till nästa (?) gång. Men filmens budskap är solklart och slår knockout på mitt försvar.

Det är okej att känna.

3 september 2011

Att ta sig vatten över huvudet

Det har varit lite fattigt på blogginläggsfronten den här veckan. Kan väl bara sammanfattas som följer: Hösten är här. Alpinträningen ligger i startgroparna, djuren ska tas hem från buan, skolan har börjat och på jobbet är det fullt pådrag.Det tar väl någon vecka eller så att acklimatisera sig.

Och så har jag varit i Härnösand på kursupptakt för distanskursen jag dristade mig till att söka: Litteraturvetenskap; Kreativt skrivande. Träffade många för mig nya, fantastiska, trevliga och intressanta människor. Roligt att ha framför sig; många bra böcker att läsa och diskutera med ett klockrent gäng. Men skrivandet. Du store tid! Är ju definitivt en ny erfarenhet att vara sämst i klassen. Vilka skrivartalanger det finns i den här församlingen! Jag påminner mig själv hela tiden om att jag ju verkligen gör detta bara för skojs skull och att jag inte har några krav på mig. I princip kan jag läsa detta utan att ens bli godkänd. Men, men då har jag ju inte räknat med den lille tävlingsdjävulen som sitter bakom ena örat. Tanken har faktiskt redan slagit mig att hoppa av för att slippa vara sämst, men jag är ju inte den som ger upp i vanliga fall. Ja,ja vi får väl se hur det blir med detta.

Kameran är fortfarande hos "doktorn". Jag har inte ens något hört om hur den mår. Abstinensen var särskilt stor på vägen ner till kusten igår. Vilka färger! För att inte tala om ljuset över havet på promenadjoggingturen jag övertalade mig själv till före frukosten i morse - skirt, lite beslöjat och alldeles magiskt.

Sist, men inte minst har jag hälsat på min moster i Sundsvall. Det var alldeles för länge sedan sist, men ett desto kärare återseende.