1 juni 2018

Vankelmod och lyckotårar

Jag borde väl vara glad? Två fina killar som tar studenten. Två killar som i 12 respektive 14 år alltid gått till skolan och presterat och levererat sitt bästa utifrån sin förmåga. Två bröder som bryr sig om varandra och sina vänner, även om det inte alltid ser ut så. De har klarat en milstolpe i livet. Resten ligger framför dem som en öppen bok.

Och där någonstans fastnar min glädje och festyra. Jag försöker träget svälja bort oroskänslorna som stiger från magen: -Vad händer nu? -Hur ska det gå? - Kommer de att få jobb? - Kommer de att bo kvar eller flytta? Så många frågor och så få svar. Jag vill ju att de ska stå på egna ben och flyga, flyga högt, men har vi gett dem grunden till det? Har vi curlat för mycket? Bundit dem till oss och gården för ofta?

Framtiden lär ge oss svar, så jag borde bara släppa dessa funderingar nu och koncentrera mig på att fixa studentplakat, förbereda tårtor, stryka skjortor och ordna med allt annat som hör studentfirningar till. Men det är svårt.

Tills jag får ett sms från en bekant, hos vilken yngste sonen nyss haft ett ärende. Spontant skickar hon ett meddelande där hon beskriver hur hon upplevde mötet med honom. Ord som träffar rätt i mammahjärtat, ord som får mig att inse att någonstans på vägen har vi ändå gjort ett och annat precis som man ska. Och även om båda killarna kanske kommer få gå på krokiga stigar innan de hittar rätt i jobb- och boendedjungeln, så är de trygga, ärliga människor, som uppskattas även av andra än deras föräldrar. Precis likt Emil Lönnebergas mamma kommer jag för alltid att spara de vackra orden i mitt hjärta.

De bråkiga fjärilarna i magen tar tårarna med sig, och på vägen ut ur min kropp förvandlas de till lyckotårar. Mammas finaste grabbar - det kommer att bli så bra! Även detta.....

26 maj 2018

En vecka går fort




Dagarna springer förbi. Själv springer jag inte alls. Först två veckor av segaste förkylningen, sedan en vecka med stress och trötthet. Det blir inte något sprunget då direkt. Idag vaknade jag dessutom med huvudvärk. Värsta sorten. Mådde rent illa. Tror aldrig det hänt förut. Tog mest hela dagen innan jag var tillbaka på banan igen. Hoppas på en bättre dag i morgon.

I övrigt har veckan fyllts av kvällsjobb med provförberedelser och möten med sonen - träffat Sius på AF och gjort långbesök hos tandis. 1,40 behövdes det för bedövning och lagning av en tand för stackaren. VI var dödströtta båda två efteråt.

Men i torsdags kväll fick jag ändå tid till lite roligare saker. Hade fått tuppdrag att fota granntjejen som skulle på studentbal. Mina egna gick inte - en fick inte möjlighet eftersom särskolan inte har någon studentförening, och en vägrade helt sonika även senan studenttillställning. Fick även en glimt även av andra finklädda ungdomar och bilar, så det var kul.

19 maj 2018

Fredagskväll

Mannen kröp till sängs först, sedan sönerna en efter en. Så nu sitter jag här helt allena och myser. Även om jag kliver upp först om morgnarna verkar jag vara den minst trötta. Just idag i alla fall. Kanske inte har så fysiskt ansträngande jobb, eller så tankade jag helt enkelt supermycket energi ikväll när grannarna helt apropå kom över på en kaffe.

Storsonen var på mösspåtagningsbal igår kväll, ledig idag och har bokat in sig på att få följa med till Östersund på Springmeet imorgon. Den yngre vägrar kategoriskt att vara med på baler eller annat studentskoj. Hoppas han tänker infinna sig på själva avslutningsdagen..... Annars har han fullt upp med att bygga om bilar till A-traktorer och planera för renoveringen av farfars och farmors hus. Härliga tankar, planer och visioner.

Själv är jag efter två veckors mer eller mindre intensiv förkylning lite fundersam på om jag ska haka på klubbens familjeträning imorgon, eller satsa på att röja inom- och utomhus härhemma? Samma träningseffekt, skulle jag kunna tänka mig. Kombinerat med lite bussjobb kanske det senare blir bäst ändå.

14 maj 2018

Studentförberedelser

Det är inte alla dagar det går precis som man tänkt sig..... 
Åker till stan på århundradets varmaste majdag för att shoppa studentkostym till F. Efter ett trist besök på Dressman - ointresserad och närapå nedlåtande personal som när man inte har rätt storlek eller färg talar man om att det inte finns någons annanstans i stan heller och "ska du ha en kostym på torsdag får det nog bli den här svarta, typ". Men modern är luttrad och gav sig inte, fick så mycket hjälp vi kunde få och hängde undan "den svarta" till i morgon bitti. Sedan släpar hon sonen dit hon själv velat gå från början: - Zerosix, stan's absolut mest serviceminded personal och snyggaste, modernaste, ungdomligaste kläderna. Anledningen till att vi inte hamnade där direkt var helt enkelt att sonen hade sett "rätt" blåfärg på kostymen i skylten på D.... 
Väl på 06 får vi bästa servicen och en supersnygg outfit inhandlas - grabben påminner minst om Zelmerlöv när han får på sig ljusrosa skjorta och gråblå kostym i perfekt passform. Bild kommer vid första bästa fototillfälle.
Nu är modern, trött, hungrig och törstig. En Loka och ett skoinköp senare är mat fokus no 1. Bara det att det nu gått så långt att tanten inte orkar med köer, mycket folk och trängsel. Så i stället för att satsa på Vezzo - ett säkert kort i matväg - blir det pizzerian lite längre bort på samma gata. Tjejen i kassan är supertrevlig och gullig och till mammans stora glädje finns det Chevresallad med rödbetor på menyn. Men, säg den glädje som varar för evigt - den välmente kocken hade definitivt inte samma tankegångar då det gäller rödbetor till chèvre som undertecknad. Inlagda rödbetor till isbergssallad, getost och valnötter. Kreativt - javisst! Men inte särskilt lyckat - om du frågar mig. Nu är tanten i stort behov av kaffe - och inget sådant där halvljummet, gammalt pizzeriakaffe som stått på värmning halva dagen, så nu chansas det inte mera utan Espresso House får stå för räddningen för att hålla chauffören vaken hela hemresan.
Hemma igen blir det klädprovning och som på en ingivelse tar mamman fram kostymen som inköptes för fyra år sedan. Den som var alldeles för liten för ca två år sedan, innan sonen blev uttagen till Special Olympics och på nytt började träna några gånger i veckan. - Nu passade den igen!!! Så det hade räckt med att köpa nya byxor till den gamla kavajen. AAArghhhh!! 
Men, jag får väl hålla med sonen - den blå passar honom ännu bättre.....

Startar om

Efter sju svåra sorger med malwareatacker på Facebook, avsaknad av skrivtid och insikt att nu har jag några års "hål" i dagboksskriveriet, så hyser jag en förhoppning och ambition att skrämma liv i den här gamla bloggen igen. Får väl se hur länge det håller......

10 juni 2017

Hamnat i ett flow.....

Det går bra nu - alldeles för bra, kanske? 

Kom i torsdags alldeles för sent på att jag ville göra chokladbollar i tyska flaggans färger - och så finns svart karamellfärg på ICA i Änge!! Sedan skulle vi tanka i Tulleråsen, men där var fel på uppkopplingen mot Telia, så det gick inte. Tankmätaren stod på 0, men som genom ett under tog vi oss heela vägen hem till farmartanken.

Sedan jag var 9 år har jag sagt att jag "ska bli lärare när jag blir stor". Tydligen blev jag stor vid 52 års ålder, för nu har jag äntligen provat. Det var det svåraste och det mest energikrävande jag någonsin gjort i mitt liv utan utbildning, utan erfarenhet, men med en brinnande lust att lära, lära ut och göra språk lika roligt och intressant som jag tyckte att det var. Jag kan inte påstå att jag lyckats i mina intentioner fullt ut, långt ifrån alla elever har tyckt att tyskan varit kul den här terminen, men några få säger sig ha lärt sig åtminstone något - och presterat därefter på test och prov. Men dessa elever - de har lärt mig massor!! De har gett mig massor. Alla har kommit mangrant på lektionerna - bara en så'n sak. Och med ett visst mått av mutor (fika på sista "riktiga" lektionen) får jag höra att de tycker att terminen ändå varit OK fastän jag använt dem som försökskaniner i min vuxna "skollek". Då svämmar hjärtat nästan över. Att sedan en elev som i princip sovit sig genom tyskalektionerna ber om receptet på kakan, fastän det bara finns på tyska - då känns det rätt, bara så rätt!

Så nu sitter jag här - med ett erbjudande som jag tackat ja till, men inte hunnit skriva under ännu - och en ny intervju - båda inom skolans värld. - Och nej, jag är inte klar med detta ännu! Jag VILL fortsätta ett tag till. Så länge jag har energin, intresset, viljan. Även om det blir i ett ämne som jag inte har samma kärlek till som tyskan. För ett har jag lärt mig: Det handlar om att lära, men det handlar främst om dessa unga människor väg till ett eget lärande. 
Och så idag - plockat rabarber och kokat världens godaste saft. Satte av mot skogen för lite motion. Ja, jag kallar det inte att träna längre, för det är ju verkligen inte på den nivån numera. Men motionerar gör jag, efter min förmåga. Och plötsligt händer det!! 9 km i skogen i vad andra skulle kalla promenadtempo, men för mig är det verkligen att jogga - utan att gå ett enda steg. Över stock och sten, genom tyngsta och blötaste myr, på skogsväg och nerför hägna. Det gick!! Tiden pratar vi tyst om - normala löpare hade hunnit dubbelt eller tre gånger som långt, men ändå. Och som om det inte var nog kantas hela turen av försommarens alla blommor: fjällviol, kärrviol, knoppande smörbollar, vårens sista blåsippa, rosling i knopp och blom, skogsstjärna, harsyra, orkideknopp (svårt se vilken sort i det läget), skogsviol och t o m en liten rödblära. Och sist men inte minst möter jag en fin räv, som först när 20 meter återstår bestämmer sig för att jag nog kan vara lite läskig att möta ändå....
Samtidigt är äldste sonen på träningsläger och yngste sonen lagar kökspryttlar åt morsan och livet, livet är så fint och bra att jag ju inte kan låta bli att undra vad jag gjort för att förtjäna detta?? Så nu är frågan - ska jag bara inse att bättre än så här blir det inte och lägga mig ner och göra ingenting, eller ska jag tor på att det håller i sig ett tag till? 

30 januari 2017

Skidkul

Måhända att det kommer att bli mindre utförsåkning än på väldigt, väldigt länge den här vintern, men i gengäld har jag på allvar återfunnit glädjen i längdåkningen. Det går inte fort, men det är en ren njutning. Dessutom har jag ju nu fått prova på skate lite mer på riktigt. En genomgång med proffsen på lägret i Åkersjön, lånat sonens längre stavar - och provåkt hans skateskidor en kort, kort bit.

När föret är som den här vintern - klisterföre varannan dag, typ - då är ju skate verkligen att föredra. Inga vallningsbekymmer, liksom. Och som igår, när det är stenhårt, så himla snabbt och kul! Vi formligen svischade fram i spåren sonen och jag - synd bara att han inte har samma tålamod - jag kunde åkt hur långt som helst, men dryga milen och max en timma var mer hans målsättning.

Idag hade jag mer begränsat med tid - trots att jag infört mitt livs första friskvårdstimma (tycker jag kan få unna mig det på min, på papperet, arbetslösa dag). Med nysnön som föll i natt, blev det bra mycket kärvare, men samtidigt ännu vackrare rent visuellt. Fast ändå - det känns som en dröm att glida fram mellan tallarna i  sakta mak.

Så högst upp på prioriteringen på önskelistan - just nu - står ett par skateskidor med tillhörande pjäxor och lite längre stavar. Det sista har jag nog nästan löst redan. Tänker att F kanske ska få ett par nya, lättare stavar till tävlingen - och vips kan jag ta över hans gamla.

29 januari 2017

Omstrukturering av livspusslet

Time flies....

Bokstavligen. Åtminstone känns det så.

Det taktiska draget att gå ner till 60% var inte så smart som jag trodde. Åtminstone inte när det handlar om att dra ner ett jobb från 75 till 20, där den krassa verkligheten i antal timmar släpar efter och börja ett helt nytt på 40 i en totalt annan "bransch". Jobbet tar som plötsligt mer tid än de 32 timmar jag arbetat tidigare. Kan inte slappna av en sekund och sover för första gången på så länge jag kan minnas riktigt dåligt. Så nära gränsen för den berömda väggen som jag varit de senaste veckorna, kan jag inte minnas när jag varit. Om ens alls.

Att sedan sambon är mindre positivt inställd till lärarjobbet bidrar såklart till ansträngningen. Och lite rätt har han ju. Att ta ett jobb på färre timmar, till lägre lön och dubbelt så långt bort, nja supersmart är det förstås inte. Särskilt inte när det är ett arbete som jag inte har någon erfarenhet att falla tillbaka på och som kräver fullständigt engagemang.

Men jag trivs! Trevliga arbetskamrater och charmiga "ungar". Men det är svårt och jag har varken fått till struktur eller planering ännu efter tre veckor. Något som jag hoppas att eleverna inte märkt så mycket av....

Men för att ekvationen ska gå ihop har jag fått titta på livet i övrigt och försökt välja något jag kan "plocka bort". Fjös och hönor är ju inte så snabbt avvecklat och just nu går F:s längdträning före det mesta, så det blev slalomträningen och alpina klubben som får stryka på foten. Svårast var nog att meddela klubbkompisarna att jag inte kan och vill vara med längre. När jag fick beskedet av ordföranden att de hittat en efterträdare som tar hand om "ploggruppen" blev jag bara lättad! Den träningen har mer känts som ett tvång än en glädje på senare tid. Kan ju även ha lite att göra med att killarna inte varit intresserade på flera år. En uppgift, ett engagemang mindre. Gott så.

Att den här så kallade vintern, med regn och plusgrader som ger isgator och gröna gräsmattor bidrar till den allmänna frustrationen, gör ju kanske inte saken bättre direkt. Idag fick killarna ställa in Åkersjöturen med skotrarna och jag hamnade med sparken på isen för att få till någon slags uteaktivitet. Känns inget vidare. Hoppas att vintern håller i sig i Österrike två månader till.