26 december 2015

Jul, jul - älskade, jobbiga jul.

Jo, jag älskar verkligen julen. Men just därför blir förväntningarna och känslorna så mycket större än jag någonsin orkar med.

Första julaftonen utan några släktingar mer än oss själva att fira med. Lättsamt - javisst! Minimalt med stök, inga tider att passa, inga krav på att allt "måste vara klart". Men ändå.

Jag har dragit ner på kakorna, maten och  julklappsinköpen - helt enkelt för att tiden och pengarna inte finns och med allt som händer i världen känns det ändå inte vettigt. Just när det gäller julklapparna köper jag ändå "bara" sådant som behövs, eller skulle blivit köpt i alla fall - nya kläder, telefonladdare som gått sönder o s v. Sambon har en annan syn på det där. Ungefär som i reklamen. Han köper många OCH dyra klappar...

Och så sitter jag där - igen - vemodig, lite ledsen över att julen inte blir som när jag var liten. En enda stor familjefest, när man umgås och gör något tillsammans. I stället blir fokus på klappöppning och en TV som står på. Ännu efter mer än 20 år kan jag inte förstå att våra två skilda julvärldar inte går att synka. Åtminstone liiite bättre?

Och vi har det ju ändå så otroligt bra - det är inte det! Nej, bara den där känslan. Att det viktigaste saknas. Juldepression? Möjligen.

Det håller i sig in på juldagen. Stormen Staffan rullar in med isblanka vägar i släptåg. Ställer in julottefärden, ställer in juldagsdansen som skulle bli premiär för sonen. Läser bok - heela dagen. Spelar Skip.Bo på kvällen med sönerna och då, där - äntligen -  smyger den sig på. Julefriden i själen!

Och idag kommer sambons kusin med familj på besök. Det reder upp sig med julkänslorna. I elfte timman. Som vanligt. Tror jag ber om att få hoppa över självaste julafton nästa år......

22 december 2015

Vill sig inte riktigt


T o m ladugårdstomten ser ut att deppa över vädret, med två dagar till julafton.




Vila sig i form, har man ju hört talas om. Tror det är det jag håller på med nu. Tills snön kommer.... Har inte rört mig en millimeter på flera veckor. Orkar inte, hinner inte - har ingen lust!

Sitter hellre i soffan och tjurar över skitvädret och det enda som verkar lindra tungsinnet är att äta. Och jag äter - allt jag kan hitta i skåpen. Ostkrokar, grönkålschips, pepparkakor, ädelost och Tinas praliner blandas friskt med hjortrongrottor och mjukstut. Kan inget annat, vill inget annat - om inte klimatet ändrar tillbaka sig snabbt och snön, den älskade snön, får ligga kvar på marken i stället för att regnas bort och förvandlas till denna eländiga is.

Som en obstinat liten unge proklamerar jag att:

-"Nu sitter jag här och tröstäter tills vädret blir bättre" varvid yngste sonen konstaterar
-"Mamma, det är nog risk att du kommer att bli väääldigt tjock den här vintern".

Hoppas bara att han inte får rätt - av flera anledningar.....

21 december 2015

Lite julkänslor ändå


Årets tomtetur fick vi dra till skogs på riktigt för att hitta lite stämning och framförallt snö. Men säg den lycka som varar beständigt? Knappt hade vi hunnit få i oss lite glögg och lussebullar (jodå - mördarbröden gick åt - tacksamt!) förrän regnet formligen sköljde ner över oss. Alla blev blöta, tomtarna frös och pepparkakorna lagom kladdiga. Sedan regnade det konstant i 4 timmar. Vägarna blev till isgator igen och jag hade inga förhoppningar om att något som ens liknade vitt skulle finnas kvar på gården, men, men - helt grönt är det faktiskt inte.

Hur som - innan regnet kom var alla glada, kanske främst byns tre sextonåringar  - de hade alla klarat skoterkortet på förmiddagen, så nu körde de själva till eftermiddagens aktivitet. Kul att vi kan samla ca 30 personer från 1 till 53 år på en fika mitt i skogen en gång om året. Och visst är det är rackarns trivsamt med marschaller, eld, tomtar och mysfaktor som heter duga, där mitt under storgranarna.

Annars har jag långsamt fortsatt med julförberedelserna. Två kaksorter bakade. Tre julklappar inhandlade. Grabbarna har hämtat gran och inköpslistan för julmaten är skriven. Ska jobba en dag till, men sedan så ska jag njuta av sömn, choklad, skinka och bra böcker i en heeel vecka. Hoppas få till någon skidåkning och en och annan hundpromenad också, för motionerandet har helt blivit åsidosatt de senaste jobb- och mötesintensiva veckorna.

14 december 2015

En helg då inte mycket gick som det var tänkt.....


Foto: Stefan Nolervik (stal den från hans blogg med en hoper fler fantastiska bilder och berättelser http://blogg.mittmedia.se/nolervik/)
Ibland hade det nog varit klokast att bara stanna i  sängen - heeela dagen. Så har de senaste tre dagarna i alla fall känts. Började ju fint med den där brottningsmatchen med rundbalen i fredags. Sedan skulle jag åka de nya skidspåren i Åkersjön för att Gps:a dem - hårt och isigt i kombination med ivrig hund är ju inte det allra enklaste första gången på säsongen i rejält branta backar. Plogade så tårna krampade - men det tog som ingenting. Tyckte ju i o f s att pjäxorna kändes lite stora - och mycket riktigt - jag hade lyckas ta sonens. Fick bli till att åka skoter på bönpallen de övriga slingorna.

Sedan snabbt hem, fixa middag och fjös i blixtens tempo, duscha , byta om och i bilen igen för de åtta milen till en skrattfest som hette duga på teater och julmusik i Valsjöbyn. Mysigt att få umgås med grannmamman på tu man hand igen! Enda malören då - att jag spontant och högt utropade "Grillom" när aktörerna nämnde en bilresa i Ångermanland mellan Sollefteå och Örnsköldsvik - inge pinsamt alls, eller??

En lördag som tillbringades till hälften i sängen - kände mig som en klubbad säl- sedan fjös och plock och förberedelser för lite julfeeling. Men inte kändes det direkt som att jag kom någon vart med juligheten inte. En bussreseproduktionsdiskussion som resulterade att topplocket brann och jag inte bara tänkte att "jag skulle vilja kasta något hårt i väggen" utan faktiskt gjorde det också. Vilken tur att föremålet för min frustration hunnit gå ut....... Därpå en hyfsad promenad med hunden för att lugna sinnet - och dela ut tackkort som legat i en hög sedan i somras. Med lite mat i magen och en tupplur i soffan på det var ordningen så småningom återställd.

Så söndag - Lucia, och visst -jag kunde väl baka lite saffransbullar! Hade visserligen bara torrjäst hemma, men sedan när var det ett problem? Fråga mig inte hur jag gjorde, men så misslyckat har aldrig ett bak blivit - stenhård deg, spädde ut, mixtrade och ändrade. Bakade ut bullarna som i o f s blev jättefina, men ätbara? Nej. Knappast -hårda på utsidan och ogräddade inuti. Som någon klok person i min omgivning konstaterade - "Ahaa - du bakade skådebröd!" Fast känner jag äldste sonen rätt lär han nog klämma i sig dem i alla fall.

Så glad var jag därför när jag ändå hann svänga iväg till Änge och den supermysiga julmarknaden som företagarföreningen ordnat där. Och så fick jag både se och höra länets och "vår" skönsjungande och bedårande Lucia - världens finaste Ida - med dito följe. Men några egna bilder blev det förstås inte - för minneskortet till kameran hade jag ju lyckats åka ifrån hemma. Men ändå. Hemma kom ljusstakarna äntligen upp i fönstren och då måste jag ju erkänna att det genast känns lite bättre....

11 december 2015

Allternativ Luciamorgon



När den allmänna sysselsättningen denna förmiddag verkar vara att se på Luciatåg har jag i stället roat mig med en brottningsmatch med avbildad rundbal. De där klumparna brukar inte rulla ner i riven så lätt, så jag liksom "missade" att lite snabbt dra av plasten. Så då låg den där - med plast och allt och liksom hånlog mot mig nere i riven. Jag gjorde några tappra försök att dra ur plasten bakåt, men det gick ju förstås inte med några hundra kilo ensilage som tryckte på åt andra hållet. Funderade några svängar, kapitulerade och gick in till sambon som stod klar att åka in till sta'n. Han suckade. Djupt. Rådet blev att försöka skära bort så mycket som möjligt och sedan ryckte han på axlarna och liksom bekräftade det jag redan konstaterat:

-"Du kan ju inte köra igång riven med plasten där, för då blir det ju fullt med små plastbitar i höet!"

Jag gick tillbaka ut, började skära bort allt jag kunde och kom plötsligt på den lysande idén att försöka rulla tillbaka balen i riven bakåt igen för att komma åt resterande plast från andra sidan. Sagt och gjort - jag klättrar upp på rundbalen, tar spjärn med benen - och lyckas!!! Får den att flytta sig  ca 20-30 cm, precis lagom för att kunna åla ner på den sidan där alla vassa rivjärn sitter, få fatt i plasten - och hör och häpna!! Den lossnade och jag fick bort alltihopa!! Återstod bara nätet som jag fick ta i några omgångar - men det gick fint till slut.  Grymt nöjd med mig själv börjar jag fundera över hur jag ska ta mig upp igen...... Ingenstans att kliva eller hålla sig- och så de där förbaskat vassa knivarna. Till slut lyckades jag i alla fall på något vis. Låg där hängande högst uppe på balen och fnittrade högt för mig själv när den samtidigt började vicka och rulla tillbaka i ursprungligt läge. Graciösare cirkuskonstnärer har världen garanterat skådat - vilken ögonblicksbild!!

Ja du milde - mycket nöjd över att ha klarat upp mitt misstag alldeles själv och försett djuren med mat även denna morgon var jag i alla fall.

Och till dem som säger att "på landsbygden händer det väl aldrig någonting" vill jag bara säga:

 - Ni har inte en aaaning!!