16 april 2014

Pax för Påsk


Det blir ju som lätt lite kaotiskt och på gränsen till hysteriskt, när allt händer på en och samma gång. Förra veckan var väl ett praktexempel, och denna kommer inte långt efter…..

Rysslandsvisum som tjorvar, framtidsmöten på jobbet med stor och viktig ansats, begravningsplanering, provläsning med sonen, äggleveranser och logistik - logistik i kubik!

Jag har inte motionerat en minut på två veckors tid, ätit (tröstätit?) massor med choklad och andra onyttigheter, i stället hoppat över lunchen, sovit lite skralt och känner mig faktiskt både andligen och kroppsligen i behov av en liten restauration.

Så otroligt lägligt då att påsken står för dörren - min absoluta favorithögtid! Snön ligger kvar så jag ska väl äntligen hinna få några skotermil även denna vinter. Någon morgon blir det förhoppningsvis längdåkning på skare. Grillning och umgänge med grannar och goda vänner tar jag för givet att vi klämmer in däremellan! Så, bara för att vi kan, tjyvstartade vi firandet lite redan ikväll med tårta och tuffaste tuppen jag fått av min vän R på Fjällbjörken design.

Egentligen borde jag jobba, jobba, jobba - så många timmar och uppgifter jag ligger efter där just nu, men i stället tar jag nog ledigt de dagar solen skiner, även under lovveckan efter själva påskhelgen. Och helgen därpå åker jag och yngste sonen till Stockholm och våldgästar bästa K. Jobba kan jag göra i maj - för då lär väl snön ändå tagit slut här med?

13 april 2014

Vandrar vidare


Han var aldrig särskilt förtjust i att promenera, svärfar. Sköta fjös gick bra tills för två år sedan och åka på Pensionärsdans gjorde han ända in i det sista, men att bara gå ut en sväng? Nej, då hade han tusen ursäkter och undanflykter. Den vanligaste var alltid:

 -Nej, jag väntar nog, får se om det inte blir bättre väder snart? 
( Eller som han egentligen sa det: - Ne, je väänt litt, fo si om int' de bli nå bätter väär snart?")

I torsdags natt räckte till slut inte ens hans obändiga livskraft längre. 
Så, i fredags, vaknade vi till vårens vädermässigt vackraste dag. 

Visst fick han "finväre" till slut - på sin och själens sista vandring. 

9 april 2014

Vakar, väntar

Känslan av den oändliga tiden, vilken sköljer över den som sitter på parkett i dödens väntrum.

Tid av minnen.
Tid i rummet.
Framtid.

Tidens tankar jagas på flykt av sömnlöshetens trötthet. Kommer tillbaka, tvekar, drar förbi. Utplånas i väntans vakuum. 

Med tiden finns heller inget vi kan göra, inget vi kan angripa annorlunda. 

8 april 2014

Medan jag ändå sitter här

....... och inget annat kan göra, så passar jag på att meddela att skiddagarna var outstanding!!! Först 9500 höjdmeter med sonen, varierad och kul åkning i megasol med bästa arbetskamraterna på min födelsedag och till sist premiäråkning med lilla guddottern och hennes lillebror.

Sedan fick jag nog ärva yngste sonens förkylning och blev så matt att allt jag orkade på söndagen var att städa hönshus, trots solsken och fina längdspår. Av samma anledning blev det varken gympa eller föreläsning med Johan Olsson igår heller. 

Måndagen bestod annars av möten och påhälsning av svärmor med en bukett rosa rosor. I köket på äldreboendet satt en tant som var så ledsen och ville flytta. Hennes tröja hade exakt samma färg som rosorna, så snabbt norpade jag några ur buketten och satte i en vas på bordet till henne. -"Titta, sa jag, du får de här blommorna för de är lika fina som du!! - Så du kruser, sa hon och kostade på sig ett litet, litet leende.

Nej, mina vänner, hur bra vården än är, så är det hårt att bli gammal.
Sa jag att jag för egen del ämnar återinföra Ättestupan?

Ibland är det inte så kul


Jag har just nu två vänner som båda drabbats av allvarlig sjukdom på var sitt vis. Båda är riktiga kämpar med strålande humör och en god portion humor, så jag är lika övertygad som de att de kommer snart vara friska igen. Men vägen dit kan vara både lång och krokig. Jag funderar lite på vad jag kan göra för dem, vad jag skulle önskat att andra gjort för mig om jag varit i samma situation? Jag har inte kommit fram till något svar ännu. Men jag vet att dessa båda vänners sjukdom ändå berör mig mer än svärfars, som vid 91 års ålder fortfarande tror att just han är odödlig.

Just det senare har varit anledning till ett något frostigt förhållningssätt mellan de två s k vuxna härhemma. Jag ser det inte som självklart att det alltid i första hand är jag som ska följa med till sjukhus o dyl. Senast det begav sig, sa jag i god tid till att jag inte kunde förrän en viss tid. Och ändå förväntas jag släppa allt när det är dags, utan att överenskommelsen varit sådan tidigare. Vi kan väl säga att det rått vapenvila med citronvarning efter den händelsen, till för några dagar sedan då isen återigen smält och fredsavtalet undertecknats.

Så nu sitter jag här igen. På akuten. Med svärfar. Hela dagen. Peggen hade åkt ur i natt, men är nu åter isatt. Tur tekniken finns, så liiiite av mitt egna akutjobb kunnat lösas på plats. Det går ju. Det mesta.

Men mest av allt känner jag bara en stor övertygelse om att vården verkligen inte vore ett yrke för mig. Klarar inte ens lukten. Typ. All heder åt denna fantastiska personal!

2 april 2014

Från hets till lyx

Efter en tokhektisk dag till med en massa felberäknad logistik ser jag nu verkligen fram emot två skiddagar - igen! Jag har återigen på något märkligt vis lyckats nästla mig in till att få följa med på sönernas friluftsdag - och båda är friska och ska iväg och enligt väderleksrapporten kommer solen att skina! Inga problem en sådan dag att kliva upp redan kl sex för att hinna fixa fjöset först. Likaså på fredag, då jag och mina skidåkande superkollegor bokat in planeringsdag inför sommaren - i liften!

Så nu blir det två dagar Åre - premiär för den här säsongen, faktiskt.

1 april 2014

Det är tiiiiiisdag morgon


Sjuklingen kvar i sängen, svärfar ska på återbesök till sjukhuset, fjöstjänsten fuskas över, jobbet väntar.

Solen skiner - igen!!!! Och helst av allt hade jag bara tagit skidorna och åkt mil efter mil för att bli kvitt en begynnande huvudvärk......

Men - lite kaffe på det här så ska det väl gå fint i alla fall.

Vintern rasar ut

Som vanligt den här årstiden börjar en lätt panik smyga sig in för att vintern närmar sig sitt slut. Ingen skoteråkning har vi hunnit med ännu (borträknat sonen, då) och det återstår bara några få dagar med skaplig utförsåkning. Längd- och turåkningen finns såklart kvar, men inspirationen infinner sig inte helt när det är 5-10 grader varmt och allt sker på en gång och överallt ska man vara och sedan slutar det med att yngste sonen visst är sjuk, och vi ligger i hans säng och pratar lite och sedan somnar vi båda två.

Sedan, förutom en massa jobb som jag inte riktigt hinner med riktigt som jag borde, så är här full aktivitet med visumhandlingar till första Rysslandsresan. Just nu ser det ut som at vi får ställa den i juni.  Den elaka sidan av mig  sitter envist och skrockar "vad-var-det-jag-sa", eftersom det inte är första gången vi fått ställa in när folk sagt att de vill åka, men sedan inte är så intresserade av att betala anmälningsavgiften. Fast det blir nog bra, så är sambon i alla fall säkert hemma till sonens konfirmation.