29 januari 2014

Så var det dags igen

Vi kör en inte-favorit i repris och sitter på akuten med svärfar. Nästan precis på dagen ett år efter att det sist begav sig. Vi får väl se var det landar den här gången, men skönt ändå att inte ha någon planerad semesterresa som befaras bli inställd. 

Som tur är har jag ju ett arbete som jag bara kan trycka på pausknappen när sådant här händer. Dessvärre har jag nyttjat den rätt så frekvent på sista tiden. Känns som att jag har lite att ta igen - men det springer ju ingenstans.

Vi tar en dag i sänder. 

26 januari 2014

Sista helgen i januari

Lördagen tillbringade jag till fullo på en bygdegård i närheten tillsammans med ett trettiotal ideella eldsjälar som alla var på plats för den gemensamma önskan att med alla till buds stående medel verka för landsbygdens utveckling. Intressanta diskussioner, god mat och fika och en och annan "Aha-upplevelse" blev resultatet för egen del. Hur ser vi "lantisar" på oss själva? Vilka bilder förmedlar vi? Genus i landsbygdsproblematiken - nu slutar vi prata om att tjejerna flyr. Vägra låta det bli en självuppfyllande profetia!! Samtidigt gav dagen en påminnelse om förmodligen det största hotet mot landsbygdens framtid - var det överhuvudtaget någon deltagare som inte fyllt 45?

Hemma hade det körts skoter och mekats snowracer. Efter middagen drog grabbarna ut på åktur medan jag sorterade tvätt och pratade läääänge med syster i telefon och till kvällsfikat med ännu mera film serverades friterad banan med glass - en nostalgikick som vi gärna gör om.

Idag var det dags för skidåkning med klubben igen. Endast tio tappra hade letat sig till backen, förmodligen skrämda av de 14 kyliga graderna. Men vi som tagit oss dit njöt av utsikten och skidåkningen. Tyvärr skadade sig ännu en av ledarna, så nu har vi ännu större ledarbrist än någonsin. Själv fick jag en rätt skrämmande upplevelse när jag åkte med ett av barnen i liften och hen plötsligt somnade/svimmade bredvid mig. Efter en kort stunds okontaktbarhet misstänkte jag någon form av akut blodsockerfall, men det visade sig att hen drabbats av någon forma av anfall för något år sedan och numera åt medicin. Med gemensamma krafter lyckades jag och mamman övertyga barnet om det kloka i att avsluta skidåkningen för dagen.

Men annars var det precis lika kul som vanligt - och oemotståndligt vackert.

Sådant mitt hjärta är uppfyllt utav

Det var några saker jag tänkte skriva ner. Saker som känts i hjärtat de senaste dagarna. Saker som gjort gott och saker som gjort ont. Nu kommer jag bara ihåg några få. Förmodligen var det just de sakerna som etsat sig fast mest i hjärteroten.

I fredags hämtade jag, full av förväntan och i det närmaste barnslig glädje, äldste sonen vid tåget. Senare, då vi äntligen kommit hem kommenterade den yngre det hela med  -"Nu känns det som hemma igen, på riktigt". Kan bara hålla med. När vi låg där utspridda i soffor och fåtölj framför den sedvanliga fredagsfilmen alla fyra, så kände jag värmen sprida sig i hela kroppen. Att detta är min alldeles egen familj som jag är en del av. Det är det allra största i mitt liv.

Samtidigt härjar sjukdom bland många av mina vänner och bekanta - inte i den allra närmaste kretsen, men nära nog ändå. Det oroar och lägger sig som en mörk skugga runt allt i tillvaron just nu.

Dessutom: En person jag lärt känna flyktigt kom förbi på mitt arbete. Jag tyckte att hon verkade så annorlunda mot för sist vi träffats. Jag frågade efter en gemensam bekant och då kom förklaringen. En melodram med tre vuxna, tre barn, ett företag och en hoper djur i rollerna. Fastän vi inte känner varandra egentligen, gjorde det mig så oerhört ledsen. Ingen av de inblandade förtjänar denna sorg och smärta i grunden orsakad av det största av allt - kärleken.

20 januari 2014

Sönerna

Så har jag skjutsat storsonen till fakirtåget mot Bollnäs igen (tredje gången på en vecka som jag kliver upp 04.10 - otippat, men har överlevt bättre än jag trodde var möjligt). Den här gången reste han ensam. Det gick bra. Såklart. Jag frågade om vi fick ringa. Det fick vi - efter middagen. Förra veckan tordes vi inte, utifall han skulle ha hemlängtan och själv hörde han förstås inte av sig. Min hjärna säger mig att detta är bra för honom, att han kommer att utvecklas om han väljer att studera där. Växa. Men mitt hjärta skriker nej, nej, nej - inte fyra år så långt från den hjälpsamme, omtänksamme, kramigaste sonen. När jag lämnat honom blir allt så tomt att jag tröstäter allt jag kommer över och inte ens klarar av att koncentrera mig på de enklaste arbetsuppgifter. Det tar tid att acklimatisera sig.

Den yngre håller just nu på med ett teknikprojekt som går ut på att bygga en musfällebil. Här googlades och kollades Youtubeklipp i kubik igår. Gamla CD-skivor till hjul plockades fram och sedan resonerade sonen vidare:

- "Man skulle haft en sådan där LP- skiva, då kan bilen nog bli riktigt, riktigt bra"

Sagt och gjort, efter en stunds letande hittade jag mina skivor. Jag lovar - de var inte många, eftersom jag tillhörde de där mindre bemedlade som fick hålla tillgodo med kasettinspelningar (funkade ju precis lika bra det) och sedan när jag äntligen hade bättre råd att köpa musik, hade CD-skivan redan kommit. Bland dyrgriparna i samlingen fanns en Monica Z, en Clapton och ett nästan sönderspelat exemplar av Anders Glennmarks "Hon har blommor i sitt hår". Den LP som till slut fick "sätta livet till" blev Freda's album "Tusen eldar".  Naturligtvis måste allt Spotifyas och spelas upp för den helt oförstående och inte särskilt imponerade sonen. Snacka om nostalgitripp!!

Roligast var nog ändå E:s funderingar kring hur det över huvudtaget kunde komma musik från dessa pressade vinylplattor. Och att man skulle vända på dem!!!??? Att det kommer musik när man klickar på en rad på datorn - det är däremot alldeles, helt okonstigt. Plötsligt kände jag mig så mycket äldre än jag gjort bara några timmar tidigare, när jag skrattandes stöp som en fura i skidbacken och begravdes i ett moln av snö......

19 januari 2014

Snölycka

 
Tänk dig 130 cm snö varav 70-80 cm är ett enda viktlöst "fluff". Placera sedan en tant på snart 50 och en hoper grabbar i åldern 10-17 år (och ett gäng diverse annat folk också, för all del) med skidor på fötterna i denna snö och du har 2014 års mästerskap i eufori!!

Vi åkte, vurpade, andades snö, försvann, skrattade och tog liften upp för att göra om samma sak igen och igen och igen. Bilderna blev inte så bra - det var svårt med ljuset som "försvann" och "fel" objektiv hade jag lyckats få med mig också. Men det gör liksom ingenting, för endorfinerna rusar fortfarande ikapp när jag tänker på vår helt galna dag. Dessutom bjöd anläggningen på liftkortet, eftersom det var "World Snow Day" - ja, mer passande tema kunde de ju inte ha valt.

Trots att mina ben ikväll är trötta, så trötta och vi packar sonens ryggsäck för ännu en vecka i Bollnäs, kan inte ens det ta ner lyckokänslorna från idag. Alltså - jag tror inte jag haft så roligt i skidsammanhang på 40 år!

En så'n vecka



Veckan har känts evighetslång fastän, eller på grund av, att jag endast jobbat riktigt tre dagar. På fredagen åkte jag och hämtade hem den efterlängtade sonen. Jag jobbade en del på ortens bibliotek ( fantastiskt fint Kulturhus med mycket god service har de i Bollnäs!) innan jag fick följa med och spana in skolan som blir föremål för sonens praktik nästa vecka. Sedan hade jag ingen riktig lust att jobba mera, så det blev  en klippning på drop in. Smidigt. I väntan på resan hem skrotade sonen och jag runt i centrum, käkade middag OCH fikade. Naturligtvis blev det förseningar på tåget på vägen, så det blev lite segt. Som tur var träffade jag en trevlig bekant, så vi slog ihjäl en god del av tiden tillsammans.

Idag gällde skidåkning i Bydalen från soluppgång till solnedgång. Började dagen bra (not!) med att bli osams med yngste sonen. Sedan stressad av det och med en tid att passa, körde jag i diket när vi mötte traktorn som plogade genvägen. Men han som körde var supersnäll och stannade och drog upp mig. Sedan, under första åket kraschade ca 50% av stora gruppens åkare, varav två gjorde sig så illa att de fick åka ambulans och helikopter till sjukhuset. (En rapport ikväll säger dock att de efter omständigheterna klarat sig mycket bra.) Sedan skulle vi ta oss till en annan backe för småbarnen, men på grund av snöbristen var inte alla transporter öppna, så vi hamnade förstås i en opistad. De allra flesta tyckte det var kul, men grymt trötta var de när vi kom fram till bilarna en sisådär 20 minuter efter att liftarna stängt.

Väl hemma igen gick jag till fjöset, där sonen och sambon samlat ägg de dagar jag inte hunnit dit. Milda Matilda vilka duktiga hönor vi har! Sedan in för att fixa middag. E skalade och fixade Hasselbackspotatis, jag gjorde renfärsbiffar. Men så lämnade vi båda köket obevakat ett ögonblick och vips hade hundskrället slukat hälften av biffarna. Morr!!!

Kvällen har ägnats åt gemensamma utmaningar på Wii medan jag plockat ihop resterna av granen som kastades ut igår kväll. Vi har nå't fel på satellitmottagningen så det går inte att titta på TV. Riktigt skönt, faktiskt!

15 januari 2014

Mittiveckanlyx

Är på konferens och får sova över på fina hotell Copperhill i Åre. Tack vare en felbokning fick jag t o m enkelrum. Njuter av att krypa ner ensam i en stor skön säng och slötitta lite på TV, innan jag släcker lampan före midnatt. När hände det senast?

14 januari 2014

Abstinensproblem

Jag hade nog inte trott att det skulle kännas så svårt. Jag har ju åkt hemifrån ett antal gånger utan barnen - oftast bara några dagar, men ibland hela veckor - och det har ju alltid gått bra. Men att vara här hemma när äldste sonen är borta, njae, det är ingen "hit". Även om det är jag som varit pådrivande att han måste få prova för att på bästa sätt kunna ta ett beslut angående sitt gymnasieval, så är det nog jag som lider av störst abstinensproblem just nu. Jag har nog kollat mobilen minst 374 gånger idag efter ett sms eller annat livstecken från honom. Men han verkar stormtrivas. Det var knappt han hade tid att prata när lillebror ringde för att gratulera på namnsdagen.

Och jag kan ju förstå honom. Alla vi träffade i går var supertrevliga och mysiga. Skolan såväl som boendet verkar jättebra och lärare och övrig personal både gulliga och coola. Det här med att åka buss greppade grabben snabbare än modern och med det utbudet av fritidsaktiviteter väger plötsligt skidträningen fjäderlätt.

Det är dock inte bara i hjärtat som det märks att han är borta. Ingen hade skottat när jag kom hem från jobbet, ingen som snabbt dukade fram på bordet när jag ropade att maten var klar och hunden var upp och letade efter F i hans säng. Vad ska vi ta oss till om han väljer att plugga i Bollnäs i fyra år???

13 januari 2014

Tomt

Jag har lämnat sonen för en veckas praktik. Att ett hjärta kan kännas så tomt....

12 januari 2014

Så går ännu en dag

Otroligt. En hel dag för att frosta ur en frys!  Men så var det ju som om inlandsisen flyttat in och vägrade bli vräkt. 

Annars har vi i helgen åkt skidor i Åkersjön där sonen fick nya kompisar och jag provade lite lössnöåknkning. Samme son hade önskat sig en fritös i present, så här luktar nu som en sämre thairestaurang med en touch av gatukök efter att vi testat att göra och med lite olika grader av nöjdhet ätit: chips, friterade räkor, friterad småsej (som senare lades i sötsur sås med vitlök och ingefära - mums) och till sist hemmagjorda strips. Nu vill jag inte ens se nåt friterat på några veckor eller så....

Granen står fortfarande klädd och inte lär den åka ut i morgon heller, för det bär av till Bollnäs för sonens praktik på Höghammargymnasiet. Tåget går 05.47, så nu ska här sovas. Hoppas jag.

11 januari 2014

Stor har blivit ännu större

Enligt traditionen när någon fyller år här i huset, fylldes brickan med mackor, tårta, presenter och choklad för att frukost skulle kunna intagas på säng av födelsedagsbarnet. Ofattbart att vår son fyller 17 år idag - vart tar tiden vägen?

Förutom detta fantastiska att en av de viktigaste människorna i mitt liv har firats på olika vis under dagen, så har det mesta gått lite på tok. Inte mycket men lite lagom fel sådär. Först drog jag ikull chokladkoppen när jag steg över tröskeln till sonens rum i morse, så tårtan blev dränkt och hela familjen kom snabbt på fötter för att torka mjölkchoklad från golven. På jobbet har inget gått riktigt enligt planerna, har glömt och börjat i fel ände och inte kommit någon vart. Sedan glömde jag bort tiden så jag kom för sent för att hinna hämta sambons paket på posten - och enligt avin var det sista dagen idag. Hemma sent omsider inser jag att jag glömt handla sallad till den önskade Tacosmiddagen. Blev nå't annat som alla åt utan protester i alla fall. Till sist har här provats att fritera egna chips i sonens nya födelsedagspresent. Det gick väl sådär, men skam den som ger sig!

8 januari 2014

Blåhake


Skulle nog kunna liera mig med den fågeln nu jag..... Rejält blå om hakan har jag blivit, men inget gör ont längre. Det ilar i och för sig lite i tänderna nu när vi äntligen fått lite kyla och vid kvällens hundpromenad gick sonen och jag för att inspektera nedslagsplatsen. Banne mig om där inte var en blodfläck mitt på vägen, trots att vi fått snö och plogbilen gått sedan den ödesdigra kvällen. Nu när allt gick bra blir det ju en riktigt rolig historia av det.

Annars har jag hunnit jobba två dagar, åkt en tur till Åre och äntligen lyckats byta pjäxorna till sonen. Ett besök på chokladfabriken kunde vi förstås inte kringgå, men de noga utvalda strutarna ska sparas och bli till efterrätt i helgen, är det tänkt.

Även om vi alla njutit till fullo av att vara lediga utan krav och måsten, blir det rätt skönt när skolan börjar i morgon och allt återgår till lite mer normala tider och rutiner igen.

6 januari 2014

Skulle bara.....


När vi fått i oss lite mat och jag gjort fjöset skulle jag bara ut med hunden på en sparktur innan vi tänkt oss avsluta dagen med en skön bastu. Åkte först till grannen och lämnade tillbaka en ungsform från nyårsafton. Mötte sönerna där som varit och åkt madrass i Ekran. Bestämde mig för att vända redan där, men fick låna en pannlampa för att åka en liten sväng åt andra hållet i stället, så att hunden fick sig en lite längre tur.

Det skulle jag inte ha gjort.

Åt andra hållet finns det en stor utförsbacke. Jättekul när det går undan! Bara det att jag höll hunden i ena handen, det var blixtföre, lite grus på vägen och hur mycket jag än bromsade lyckades jag inte hålla emot när ena meden skar och sparken brakade rätt in i vägräcket. Jag flög över sparken och landade på hakan/kinden. Aj! Det första jag hann tänka var - "Sitter tänderna kvar?" Det gjorde de, men ett hål i läppen medförde lite blodbad, sparken blev till kaffeved (bästa sparken också - eländes!!!) och hunden försvann till skogs. Nåväl, när jag samlat ihop mig, pannlampan och resterna av sparken lyckades jag ropa på hunden som kom tillbaka. Sedan var det bara att ta sig hem, be om hjälp med infrysningen av brödet och avstyra bastumyset.

Väl hemma fick jag i nämnd ordning:

- skäll för att jag kört så omdömeslöst
- en uppmaning om  att hjälpa till med några inställningar på Skype
- bli utskrattad för hur jag såg ut
- lyssna till lite beklagan över att bästa sparken var kvaddad
- en förfrågan om jag hade ont och hur jag egentligen mådde och behövde jag åka och få läppen ihoptejpad tro?

Lite omtumlad blev jag allt, men idag känns det bättre. Har fått tips om att få skadorna dokumenterade ifall att jag skulle få några men senare. Låter ju som en god idé. Ja, så kan det gå - "När huvudet är dumt får kroppen lida".

Trettondagsafton på vårt vis

Blev en heldag i bagarstugan med yngste sonen. Han är riktigt, riktigt duktig på att grädda. Och har tålamod att vara med hela tiden. Det blev nog en 70 kakor innan vi var klara. Minst. Som några vänner konstaterat - kul att intresset finns, så hantverket lever kvar. Härligt också att få lite egentid med en annars emellanåt lite svårflörtad fjortonåring.

Samtidigt var den äldste sonen på friåkningsträning i Åkersjön (så kul tyckte han att de backarna var!). Han åkte för första gången själv (utan vuxenstöd) med en kompis härifrån byn, gick på restaurangen och käkade och sedan hämtades de båda av pappa. Sonen fyller 17 på fredag, kompisen fyllde nyss 10. Visst är det lite kul ändå? I så små byar som här vi bor stirrar man sig inte blind på ålder och utveckling, utan umgås utifrån intresse och vad man kan göra tillsammans. De båda hade haft jätteroligt och var nog till gott stöd för varandra att åka på ett dylikt äventyr på egen hand för första gången.

Så långt en fenomenal dag. Om jag bara hade kunnat inse mina begränsningar.

5 januari 2014

Prioriteringar

Ytterligare en anledning till att fjärma mig från alla facebookuppdateringar - folk tränar ju ta mig tusan jämt!! Och själv blir jag slöare och slöare och får bara dåligt samvete av att se alla ambitiösa, trådsmala, hälsosamma varelser som  lägger ner flera timmar per dag på träning. Timmar som jag i stället spenderar på en god bok, en rolig film, matlagning eller som idag - tunnbrödsbakning i vedeldad bagarstuga.

Klart man inte blir smalare eller får bättre kondition när man prioriterar på det viset, men jag mår ju i anden bra. Ända tills jag i går kväll ställer mig på Wii brädan efter 2 års uppehåll och konstaterar att fler kilon än jag trott lagts till mitt BMI, så pass att jag för första gången i mitt liv räknas som överviktig. Lagomt kul. Så nu känns det verkligen som att jag behöver ta tag i detta - inte minst för att komma i skoterjackan även i fortsättningen (erbjöds en ny i julklapp av sambon, men den gamla är knappt använd och jag behövde verkligen nya skoterskor och hur mycket pengar som helst kan vi ju ändå inte lägga på de tre turer vi gör varje år).

Funderar lite hur jag ska nå trivselomfång igen - kanske lite mindre grädde, choklad och mjukstut till vardags kan råda bot på en del? Lägg därtill mer vardagsmotion - hundpromenader, skidturer och fjöstjänst. Men med tanke på den dåliga karaktär jag är utrustad med, väljer jag att börja vandra vägen mot mitt gamla jag först på tisdag, när helgerna riktigt är över.

Vi får väl se hur det går med detta - spännande fortsättning följer.

4 januari 2014

Nya tag

Tittade på inläggsstatistiken för året och konstaterar ett djupdyk. Funderar lite och konstaterar att jag nog hellre vill ha bloggen att gå tillbaka till för att hålla koll på mitt liv som ibland passerar i hundranittio än en massa lama facebookstatusar.

Alltså, bot och bättring nu på en gång! Mer text och mindre bild, för det går fortare så.

Så idag har vi åkt skidor i Åkersjön - en faktiskt helt rakt igenom betydligt angenämare upplevelse än jag någonsin kunnat föreställa mig - fått besök av sambons kusin och son, ätit ännu en god middag på renkött (snart inget kvar av den där fantastiskt goda, men ack så lilla renen) städat som sjutton i fjöset och nu ska här tändas upp i byns bagarstuga, för i morgon står det återigen tunnbrödsbakning på schemat.

3 januari 2014

Ledighet

Det är ju inte utan att jag håller med sonen:

- Vi har haft väldigt tur det här lovet"
- Mmm - hur menar du då??
- Jo, först kom kusinerna, sedan kom familjen H och i morgon kommer L & D.

Och visst är det så - det här lovet artar sig verkligen till ett av det bästa. Mycket och trevligt umgänge med släkt och goda vänner, skidåkning både på längden och utför, en och annan skotertur och mängder med sömn.

Jag är så nöjd över att jag lyxade till det med två extra semesterdagar!

2 januari 2014

Gott Nytt År!


Efter en misslyckad pjäxbytartur till Åre (butiken hade hunnit stänga när vi kom fram), men en trevlig stund hos sambons till Undersåker nyinflyttade kusin var det dags att klämma in en jobbdag. Den avslutades med hämtning av bilen från verkstaden och trevligt besök och umgänge med familjen H.

Nyårsafton körde vi en favorit i repris i år igen. 26 personer och en hund hade med olika fortskaffningsmedel tagit sig till buan, där det fikades, gräddades våfflor och inmundigades lite låtsasskumpa. På kvällen körde vi knytis med ungefär två tredjedelar av gänget, med sedvanligt ballonguppsläpp och nyårsskål utomhus kl 00.00. De sista gästerna drog sig hemåt strax före två. Lika kul och mysigt som alltid!

Nyårsdagen var lugn med en rolig sparktur med årets konfirmander från byn ner till Långan för gudstjänst och godaste kyrkkaffet. Jag hade lyckats hitta och ta fram en spark som varken hade glid eller stadga och blev ohjälpligt på efterkälken. Men vad gör det när man fått äran att följa med ungdomarna? 

Sedan ringde jag min kollega och fattade ett snabbt beslut om två dagars extra semester. Den första tillbringades i sta'n - träffade en massa bekanta, bytte julklappar, sålde ett par twintips och köpte nya längdskidor till sonen. Resten av de lediga dagarna är inbokade med utförsåkning på en del konst- och en del natursnö samt tunnbrödsbakning.
Jo, för vi har redan ätit upp allt!