10 december 2016

One of those days

Det blev inget av allt som planerats idag heller. Skulle baka julkakor och gå på Luciashow på Wången med bästa L och guddottern, men där åkte lillebror på kräksjuka och själv måste jag ha stängt av väckarklockan i sömnen, för när jag väl slog upp mina blå var klockan kvart i 11 - alltså t o m efter den tid vi bestämt att vi skulle träffas. Så det kanske var någon mening då....

Men inte har det blivit någon fart härhemma för det. Hamnade med största kaffemuggen i soffan och hann se både Vinterstudion, Ski Cross, innebandy och valda delar av "Shall we dance?" för kanske femte gången (jodå - lipade den här gången också, är så mycket i den där filmen som talar direkt till de delar av mig som jag inte alltid vill erkänna ens för mig själv), innan jag lyckades uppbåda lite energi till fjöstjänst och att sätta åtminstone en deg.

Men, återigen, det är en tid nu som liksom intravenöst suger orken och lusten ur mig, fortfarande. Trots att jag nu vet hur tillvaron kommer att se ut på det nya året. Det händer bra och roliga saker, men jag lyckas liksom inte fokusera, inte koncentrera energin till att få något vettigt gjort. Kör mellan träningar, möten, hemmet och jobb och är visserligen närvarande överallt - men inte mer. Trött som tusan och så påverkad av det här nya klimatet med dag-till-dag väder. Ena dagen minusgrader och vackraste vintern och andra dagen regn och tö, ishalka och äkta skitväder. Att emigrera till Svalbard, som någon föreslog, känns faktiskt som ett riktigt lockande alternativ.

 Ju just, mina arbetstimmar efter jul har precis utökats. Var på anställningsintervju i måndags, som överrumplande nog slutade i en anställning på 40% fram t o m juni. Jag har ju alltid wurmat för läraryrket, men trots att jag kommit in på lärarhögskolan några gånger, har det liksom aldrig varit läge, så jag har tackat nej. Men nu ska det alltså bli av. Nu eller aldrig, tänkte jag och tackade ja till en deltid som tyskalärare, bara för att få prova. Jobbet innebär lägre lön och dubbelt så långa resor, så med facit i hand var det kanske inte helt genomtänkt, men efter många, långa års planerande, beräknande och optimerande av det mesta i livet så gick jag åter en gång helt på känsla. För att planka ett citat från en god väns Facebooksida:

"You don't always need a plan. Sometimes you just need to
Breathe. Trust. Let go. And see what happens."

25 november 2016

En väg ut ur mitt vacuum



I natt sover jag på hotell i fjällen. Landskapet utanför är som direkthämtat från det vackraste julkort. Maten liksom onödigt god och sängen nybäddad och skön. Och allt kan från och med nu förändras.

I flera månader har jag jobbat utan att få något gjort. Levt som i ett vacuum. Allt är och blir bra, men lusten och viljan har liksom satts i pausläge. Tills vi skulle veta, tills vi kunde räkna på... Nu är det bestämt. Om inget oförutsett inträffar jobbar jag bara en dag i veckan efter nyår. Tills vidare.

Ja, det vill säga, jag lär ju jobba på gården, med bussen och allt ideellt arbete även fortsättningsvis. Men jobb som ger lön - endast en dag per vecka. Rent ekonomiskt blir det ett äventyr som heter duga, men annars så ser jag fram emot tiden. Tid att skriva, tid att sova, tid att vara.

Får väl se hur länge det varar....

30 september 2016

Snipp snapp snut och så var även september slut.

Och så gick hela september förbi utan att hinna bli dokumenterat i bloggen...

Men - vi har varit till Ryssland - hela familjen!
En väldigt annorlunda reseupplevelse. Intressant. Roligt. Tankeväckande.

Och nu bär det iväg till Trondheim med en bussgrupp.
Fast jag skulle helst stannat hemma och sovit lite. Hann med ett utbildningsuppdrag i Nässjö däremellan också. Puh!

3 september 2016

Tydligen höst

Åtminstone om man får tro våra kvigor som spenderat sommaren i buan.

Började dagen med en rivstart igår. Satt med tekoppen lugnt vid frukostbordet, då jag plötsligt ser att bilarna kör väldigt sakta ute på vägen, tills TaxiAnki helt stannar för att släppa förbi våra sex i sakta mak promenerande kvigor (tonårsbrudar!!!), som tydligen fått nog och bestämt sig för att själva gå hem från buan en dag tidigare än jag planerat.

Jag sliter åt mig en fleece och drar på gummistövlarna och rusar ut med pyjamasbyxorna fladdrande runt vadorna. Killarna reagerar blixtsnabbt även de, men innan vi lyckats rycka med oss lite kraftfoder i en hink ur fjöset hinner skoltaxin komma och jag hojtar åt den äldste att stanna kvar och hjälpa mig, mot löfte att jag skjutsar honom till skolan sedan. Under tiden har kvigorna fortsatt promenaden så långt det går att komma västerut innan byn tar slut.

Jag galopperar efter och vrålar mitt "kooossaaaan komman då kooosssaaan"!! Någon skönljudande kaukning var inte att tänka på. Alls. Även om jag verkligen hade kunnat, alltså... Till slut stannar de och vänder om. När jag kommit ikapp - typ.

Med bufflande efter kraftfodret som jag vägrar släppa ifrån mig förrän de är säkert inom lås och bom igen och lite sedvanlig bångstyrighet lyckas jag ändå få med dem in i hagen, där sonen laddat med extra god "mat". Puh! Att jag sedan inte hittar en av kycklingarna när jag släpper ut hönsen, blev liksom en bagatell i jämförelse.

Ja, vad säger man? Tur som en tok hade vi nu återigen!! Tror benhårt att någon/något vakar över och hjälper mig - hela tiden. Marginalerna är liksom nästan alltid på min sida, även om livet inte jämt flyter på som värsta gräddfilen.Tänk om de kommit ner till byn när vi hunnit åka på skola/jobb? Var/hur/när hade vi hittat åt dem igen då?? Jag vet inte....

Men ett vet jag. Har sagt det förut och säger det igen: Den som säger att "på landet händer det väl aldrig nå't" - den har aldrig varit på vår gård!!!

31 augusti 2016

Det där "busseriet"


Jo, det har ju som blivit några resor i sommar.

Ytterlännes i maj, Hälsingland och Höga Kusten i juni, Verkön, Skadoms Plantskola och Nordingrå i augusti. Dessutom en Hälsinglandsresa som blev inställd. Med facit i hand var detlika bra det, för efter de turer som blivit av och förberedelserna inför två Rysslandsresor i september, två musikresor i oktober, en Spa och en julmarknadsresa i november så inser jag så sakteliga att, ja det har nog lagts ned en hel del tid för detta.

Kanske inte helt konstigt då att jag inte hinner så mycket av allt det där husliga arbetet som också liksom faller på min lott. Enda föresatsen jag hade inför semestern var att städa huset ordentligt. Det gick sådär – har visserligen dammsugit otaliga gånger och lyckats torka av golvet två, men storstädning? Näh!

När väl resorna rullar är det både roligt och givande. Och vilka fina människor vi får träffa och lära känna! Men. När vi tvingas ställa in, när jag räknat bort mig,  när jag på något outgrundligt vis helt missat något särskilt önskemål från någon av gästerna och får ta till alla medel för att fixa det ändå, när jag glömt avboka eller minska antalet i tillräckligt god tid så det ändå kostar pengar – då är det inte fullt lika kul.

Under en period i sommar, när framförallt jag inte räckte till, prioriterade fel, och tilliten och förtroendet för nu och framtiden fick sig en törn. Då blev allt lite för mycket, skört och ömtåligt och det var nära att vi la ner alltihopa. Även om tanken var frestande, så var anledningen fel. Så i efterhand känns det bra att vi ändå valde att fortsätta. I alla fall för nu. 

Sedan får vi väl fundera igen, i lugn och ro hur vi ska göra med hela resepaketet. 
Hur länge orkar vi och tycker att det nästan, nästan alltid är bara kul?

23 augusti 2016

Just nu


Är vi på semester med familjen och jag mår så oförskämt bra!!!!! Trots att ena sonen frös på fisketuren, att den andre inte vågade fiska på grund av gungandet och att vi rensat fisk i tre timmar!!!!

För innan fick jag uppleva en "dream come true" Kan säga så mycket som att bilden ger en ledtråd.

17 augusti 2016

Två kalas, ett bröllop och en begravning.


Just nu sitter jag på ett tåg till Linköping, där min farbror ska begravas. Han var den av pappas syskon som levde längst. Nu finns det ingen kvar. Visserligen sa jag till min kusin när hon åkte från Landön för bra precis en månad sedan ”att vi får inte låta det dröja lika länge till nästa gång vi ses”, men jag hade ju hellre sett att vi fått anledning att träffas av något annat skäl. Men resan ger mig lite egen tid, som jag väljer att lägga på lite  uppdatering här på bloggen.

Jag har känt mig som värsta Dalaexpressen den här sommaren. Först besöket i Malung, några veckor senare ett 50-årskalas i Mora och den gångna helgen ett 100-årskalas i Insjön. Mycket roliga och trevliga tillställningar alla tre!

Sean var det ju det där bröllopet i Vallbo, som vi trodde ”bara” skulle innehålla en vigsel, men som ju närmare det kom utökades till både mottagning, middag och tårta och blev en superkul tillställning med nya bekantskaper. Jag hade fått förfrågan om att fota – det är ju alltid lite som det är. Är ju långt ifrån proffs och behöver gott om tid – något som de som inte alltid finns i brudparets planering. Nu åkte vi ner till ”Fjällkajakstranden” vid Ottsjön – igen – och vädret var nästan lite för bra. Jag smällde i vanlig ordning nog av några hundra bilder och är nöjd med några. Typ.

När vi väl insett att det blev middag och hela ”köret” var vi liksom redan på plats. Ingen hade förberett något bus, tal eller annat spex. Så jag satte brudparets tre söner på att författa frågor till ”räck upp en sko”. Det blev riktigt kul – enkelt! Sedan höll brudens far tal, brudgummens kompis och brudparets nya kompisar. Och vi som var de enda som representerade släkten – ja vi bestod av sönerna, sambon som hellre dör än ställer sig upp och pratar inför folk och hans kusin som sa likadant – åsså jag då. Snabbt som ögat författades ett tal under hämtningen av de glömda tårtorna. Med tanke på hur oförberett det var, måste jag säga att det blev rätt bra ändå. Hyfsat roligt och faktiskt uppskattat av såväl brudpar, deras söner och övriga gäster.

50-årskalaset i Mora hölls på ångbåten Engelbrekt. En väldigt vacker båt och maten som serverades ombord var det godaste jag ätit på länge. Hädanefter ska jag låta långkoka allt kött i minst 12 timmar – bara jag kommer ihåg det. Temat var ”Skepp o’hoj” så värdinnan var klädd till matros och värden som pirat. Själv hade jag iklätt mig något som påminde om Pirates of the Carribean’s pirattjejers utstyrsel och sambon hade hittat en slips med Wasa King på. Men det blev så varmt ombord att jag fick lov byta kläder efter halva tiden, för att överhuvudtaget överleva. Till det här kalaset hade jag dessutom faktiskt förberett ett tal. Lite surt då, när en tidigare talare hade använt sig av samma idé – ord på jubilarens namn. Men på något vis lyckades jag svänga till även det så att det inte blev helt en trist upprepning.

Vädret den kvällen var helt magiskt. Jag tror aldrig jag njutit så mycket av en båttur som just denna. Inte minst på grund av att sambon var med och allt, precis allt var hur mysigt som helst. Ja – faktiskt – hela kvällen var magisk! Nu vet jag ju att det inte går, men just detta skulle jag gärna vilja uppleva någon gång i repris. Möjligen med undantag av taxifärden hem – visserligen skrattade vi oss halvt fördärvade, men det var den mest surrealistiska upplevelse jag varit med om, när taxichaffisen stänger av taxametern och ”kidnappar” oss för en sightseeingtur runt Orsa mitt i mörka natten, trots att de som bokat taxin efter oss ringer gång på gång och undrar var hen är. Bäst av allt: Kommentaren när de roade, men förbryllade stockholmarna klivit av: -”Yess, där tog vi poäng till Orsa igen!!” Fast jag skulle nog kunna säga att det var precis motsatsen som skett…..

Så i helgen avslutades kalassommaren med ett välplanerat och efter konstens alla regler levererat dubbelkalas. Först mottagning hemma hos jubilarerna i deras trädgård, med femkamp för att lära känna bordsgrannarna och underhållning av två mycket begåvade ångermanländskor ”Duo Söstra mi”. Temat denna gång var ”du är en stjärna”, vilket gav utrymme för fri tolkning – jag tog Offerdals ”nya” - en av de tre folkdräkter jag numera förfogar över, medannågon annan kom i chic klänning, fimstjärnehatt och dito glasögon och någon tredje i paljettskjorta och glammiga skinnjeans. Här var gott om vänner från förr. Många som jag inte sett på 25 år. Kul! Sedan förflyttade sig alla till Insjöns Hotell. Där bjöds det grymt god mat i en buffet, tårta förstås och massor av tal – hur många som helst faktiskt. En bejublad sketch och underhållning av jubilarernas döttrar gav den allra största behållningen innan bandet Four-on-the-floor äntrade scenen och alla kastade sig ut på dansgolvet och tokdansade tills det var dags att göra kväll. Galet kul!! Och trivsamt som attan att sova kvar och få tillfälle att prata med alla gamla godingar till frukosten dagen efter. Men det ska erkännas att jag somnade som en stock när jag kommit hem på söndagskvällen – att själv köra 90 mil på två dagar med kalas däremellan, nja det är nog lite över min förmåga nuförtiden. 

Dansveckobesök i Malung


De där dansdagarna i Malung… Jo – det är utan tvekan något bland det roligaste jag gjort i sommar. Av kategorin hysteriskt tokfnissande och skratt dygnets alla vakna timmar.

Vi blev till sist sju tjejer/brudar/tanter som åkte iväg för att fira klart byns 40-åring sedan januari. Det var ju först och främst en present till henne. Vi hade hittat ett litet vandrarhem i Siknäs, ca 3,5 mil från Malung. Visserligen lite längre ifrån händelsernas centrum, men löjligt billigt, så vi som är vana att köra såg det inte som något problem.

Vandrarhemmet var jättefint och hade egen brygga i Dalälven, där vi drack kaffe och smidde planer (inte alltid helt seriösa, ska tilläggas) så att skrattsalvorna ekade ända bort till de förskrämda barnfamiljerna vid gungorna. På gångavstånd fanns även en liten tjärn, perfekt att ta ett morgondopp i (för övrigt det enda för min del denna sommar). Gänget som reste tillsammans var mer bekanta än goda vänner sedan länge – men det funkade så fantastiskt bra. Alla tillsammans, hela tiden och inga krusiduller. Kanon!

Så till själva dansandet……. – Först blev vi helt förskräckta. Jag var nog beredd att vända och åka hem. Direkt. Det var ett åmande och gnussande och stilar som vi absolut inte kände oss bekväma med. Sedan buggade ALLA precis varje snabb låt. Jamen – jisses – vad gjorde vi där?? Efter en stunds gruvande så var det bara att ta i från tårna och bjuda upp, tala om att ”nej, tyvärr jag buggar inte” och förklara att gnuss INTE förekommer i de jämtländska urskogar v i kommer ifrån. Det gick hur bra som helst! Sedan kom nästa klurighet – vi är ju vana att en uppbjudning innebär 2 danser – men här körde de flesta 4! Bara att fråga och förhöra sig så gick det utan fadäser.

Men så blir jag uppbjuden av en trevlig mas – och jag hinner inte förklara att jag inte kan bugga – han bara kör. Och jag med!! Hur kul som helst. Man borde ha lite mer Pippi Långstrump i sig – ”Det har jag aldrig gjort, så det klarar jag säkert”. Visserligen har jag gått några kurser för sisådär 25 år sedan, men jag har aldrig buggat på dans. Folk är så duktiga och har sådana krav. Men här var det annorlunda – nästan alla jag dansade med gjorde det efter sin egen bästa förmåga och för att det är kul! Utan prestige, utan prestationskrav. Så himla kul att jag nog buggade mer än jag foxade resten av de två kvällarna – efter min förmåga och nivå. Det var liksom bara att säga till att ”jag är nybörjare” så anpassade kavaljererna turerna därefter.

Men visst hände det att det inte funkade ändå: - Vi konstaterade att göteborgare klarar vi inte att följa, jag fnittrade hysteriskt när jag absolut inte klarade av att följa en som hade väldigt mycket konstiga turer för sig i foxen och sedan stolt förklarade att ”det där är mitt eget, det har jag kommit på själv” – Nähä, det menar du inte!! Jag kommer även ihåg grabben i träskor som förkunnade att han minsann tävlat i bugg, men nu hade han druckit alkohol – och sedan glatt slängde omkring mig som en vante över hela dansgolvet. Och han som på grund av sin CP-skada inte klarade att dansa fox, men buggade med kvällens grymmaste hastighet. Och sist men inte minst – bland alla dessa människor lyckas bjuda upp någon som känner en enda människa i Östersund – och det är min kompis, och därefter bli uppbjuden av en som varit och fiskat i Jämtland, och det visade sig vara i sjön där jag bor. Att jag dessutom sprang på några ”gamla” dalakompisar gjorde ju inte saken sämre. Många kanonroliga minnen blev det.

Behöver jag tala om att vi redan bokat till nästa år??? Fastän turbon gick på den ena bilen så det blev en massa krångel för några på hemvägen och fastän det går åt värdefulla semesterdagar som kunde ha spenderats med övriga familjen. Så kul var det!!!

26 juli 2016

Så mycket att berätta

Först var vi ett gäng på sju tjejer/tanter två kvällar på dansveckan i Malung. Något som blev ännu roligare än jag kunnat föreställa mig. Har inga bilder därifrån, men massor att berätta. Ska skriva ner allt (hoppas jag) - snart!

I fredags var vi på sambons kusins bröllop i Vallbo. Samma kyrka, samma fotoplats, precis som på förra årets bröllop. Tog en massa bilder, varav några blev riktigt, riktigt bra. Kommer ett rejält bildinlägg och några tankar till det - vilken dag som helst.

Jobbar, jobbar och jobbar igen. Alldeles för lite folk, så det sjunker sakta in att det bara finns en väg att gå - stänga "skiten". Men det känns som att de som väl kommer in är ännu nöjdare än förr om åren. Kanske lägger vi alla lite extra manken till, nu när vi känner vart vindarna blåser.  (Kollegan fick t o m stort beröm av självaste nye kommunchefen som kom in inkognito idag!!)

Laddar för 50-årskalas i Dalarna - blir tre resor ner dit i sommar - nästan som på den "gamla goda tiden". Sambon ska med - och vi jobbar på utstyrseln. Lite i alla fall...

Dessutom har jag av bara farten gått ner 4 kilo utan att anstränga mig egentligen. Har benhårt hållit fast vid föresatsen att motionera 3 ggr i veckan och äta lite mindre sent på kvällar och nätter. Motionen har ibland "bara" blivit en hundpromenad, men ändå. Började springa, men fick ont i ett knä lagom tills kilometertiden började likna något snabbare än att gå. Så efter det har det blivit cykling, mest till buan. Igår kväll lyckades jag t o m med något så ovanligt som att värma upp med en hundpromenad, jogga några kilometer så att jag blev tillräckligt varm för avsluta med ett dopp i Landösjön. Årets första - och det var riktigt, riktigt skönt, fastän klockan var 22.00 på kvällen.

Framförallt är det roligt att röra på sig, jag har varit piggare och gladare än på länge och känslan är att jag inte längre är den där mulliga, äppelkindade bondmoran, som jag blev så förvånad över att se på bilderna från Kroatien i höstas. Ända tills jag verkligen ser mig själv på bild igen. Bondmoremodellen sitter kvar som den ska - fastgjuten!  Så sambon har nog helt rätt i sin analys:

 - "Jorå, litte mindre arsel och mycket mindre tuttar har det nog blivit"

Var väl inte riktigt så jag hade hoppats på att min eventuella omfångsminskning skulle yttra sig, så tjejen utan karaktär och tålamod lessnar och tänker att "då var det väl ändå detsamma, för känslan och humöret är ändå det viktigaste" - och köper sig ännu en glass till kaffet ur sortimentet i glassboxen vi har på jobbet.............

16 juli 2016

Världen och vi

Dessa vidriga terrorattentat som fortsätter att förekomma världen runt, blir så mycket påtagligare och tydligare när de sker i Europa, i städer där mina vänner nyss turistat och levt rivieraliv. Och när vi sätter oss i soffan igår kväll, pågår en militär statskupp i nästa stora turistland. Jag som tänkte att världen, människorna någon gång skulle bli klokare än vi varit, men icke.

Det gör ont, förskräcker och till viss del förlamar.

Vad är meningen med allt vi håller på med när ondskan ändå envisas med att visa sitt fula tryne i alla möjliga och omöjliga situationer? Som en god vän och fikakompis skrev (kunde inte sagt det bättre själv):

"Kan vi inte sluta bråka och ha ihjäl varandra! Bara sitta ner, fika ihop och försöka umgås och uppföra oss. Vaknar ännu en morgon till fasansfull rapportering. Trött och ledsen"

Stor tröst då när min kusin jag inte träffat på 10-12 år tagit sig med man och son ända från Linköping bara för att hälsa på hos oss en kväll och natt. Det är ju familjen, släkten, vännerna som betyder mest alla gånger. Ungefär i den rangordningen. För ibland, och faktiskt precis i detta nu, tvingas vi (jag åtminstone) prioritera även bland den kategori som skänker glädje, energi och framtidstro. Ibland svåra, men alltid självklara val.

Åter till kusinen. Vi ser ju ofta saker hos andra som personen i fråga själv inte ser. Jag har ju alltid varit "lik på mammas sida" - samma näsa, ansiktsform etc som mamma, någon moster och en hoper kusiner. Men att som nu få höra att -"Du är så lik Ida, när du står där vid bänken - din kroppshållning, gester - allt! Och middagen - det är också som hos Ida!" Detta kan mycket väl vara den finaste komplimang jag fått i hela mitt liv. Visserligen var jag alltid "Pappas flicka", men mamma var den snällaste, mest omtänksamma, goda människa som någonsin gått på denna jord - om du frågar mig. Att likna henne, om så bara i gester och middagsfixning, det är stort!!

9 juli 2016

Bo Kaspers Orkester



I 25 år har det här gänget kantat min väg. Det har varit perioder av mer och några perioder av mindre lyssnande. Kollade igenom alla skivorna på Spotify och insåg att jag har en relation till varje låt på varenda skiva - utom den där några väl valda låtar är översatta till engelska. En låt för varje skede, varje sinnesstämning, varje fas i livet. Lite "soundtrack of my life" över det. Mycket melankoli, vemod och framförallt - realism. I varje låttext, som formligen kryper in under skinnet och stannar där. Musiken i samklang med varje ord, ofta lågmäld, men lika ofta med piruetter av harmonier och blinkningar till andra musikstilar än förväntat. Och jag som någon gång sagt att jag inte alls gillar jazz - varför älskar jag då formligen BKO? Ja, det är inte lätt att veta, men jag tror det ligger i texterna, framförandet och att musikgenren som nyttjas just då får underordnad betydelse. Så kan det vara.

När vi var på bussresa i början av juni passerade vi Galtström för guidning och middag. Då upptäckte jag affishen som annonserade att Bo och gänget skulle komma till Galtströms musikfestival den 2 juli. Visserligen visste jag ju redan då att de även kommer på Yran, men som vanligt var jag ju tvungen att kommentera"hur mysigt skulle inte det vara", varpå en av våra resenärer, G, uttryckte samma kärlek till deras musik som jag. Skulle vi? Ja!! G är drygt 20 år äldre än jag och inte så intresserad av att stå att trängas på Yran, och jag, ja - jag insåg ju att det skulle bli två helt olika upplevelser med favoritbandet.

Så G ringde en kompis och så packade vi in oss, picnickorgen och rejält med regnkläder i bilen för de 27 milen till Galtström. Det regnade kraftigt när vi for och våra respektive män skakade på huvudet och idiotförklarade oss, men vi kände oss väl rustade och inget skulle kunna stoppa oss.

När vi kom fram regnade det fortfarande, om än mindre, vi fikade gott, kollade in Anna Stadling (var stolt över henne Sundsvallare!!) och Gabriel Kelly (jo, den där Nashvilleresan m å s t e bli av någon gång...) i lätt duggregn och väl inkapslade i våra regnkläder tillsammans med ca 2 000 andra - övervägande medelpadingar gissade vi. När sedan Bo Kaspers kom in på scenen gjorde även solen entré. Kan det bli bättre??

Vi njöt av varje sekund, kan jag lova!! När så den ordinarie speltimman tog slut, ropade G spontant och mycket indignerat - "Men - inte redan???" Och inte hade de spelat den där nya, som är så fin som hon tyckte så mycket om heller! Som visade sig vara samma som min tilltänkta bröllopslåt, om nu sambon någon gång ändrar sig beträffande det. Vi fick vänta till absolut sista låten innan den spelades -  Tack!

På vägen hem skiftade himlen i alla varianter av rött och vi tre i bilen kände oss verkligen som att vi satt i en "silverfärgad missil" genom natten, upplyfta av konserten, lyckliga, glada, euforiska och inte det minsta trötta. Och jag insåg att livet har verkligen mycket kvar att ge - om man bara har förmånen att få behålla hälsan.

Två bonusar, dessutom, i det hela var att jag:

1) Träffade mina Sundvallskusiner - vi har väl inte träffats alla tre samtidigt utan att det varit någon begravning på ett par decennier, minst.
2) Lyckades få en person som inte lyssnat så mycket på BKO förut, att falla pladask för en av låtarna på senaste skivan (som för övrigt nog kan vara den bästa - hittills - vilket anledningarna till kanske delvis kan förklaras genom denna artikel).

Och om exakt två veckor sitter jag förhoppningsvis här igen, med exakt samma magkänsla. Lycka!

8 juli 2016

Sönerna

Två kvällar nu har jag jobbat sent - först på jobbet och sedan med visumansökningar. Kommit hem så sent att cykelturen upp till buan för att titta till kvigorna inte varit att tänka på - hur kul den än är. I gengäld har jag fått lifta med de övningskörande sönerna - en var kväll.

Vilket privilegium det är! Att få spendera lite lagom lång tid med dem en och en på egen hand. Få ta del av deras funderingar, framtidsdrömmar och filosofier. Var ålder med dessa två finingar har verkligen haft - och har - sin charm.

Och ikväll lyckades vi få till sommarens första utomhusmiddag - med grillat, grönsaker, ciderprovning (jo - det blir roligare med de små flaskorna och flera olika sorter). Pratar, skrattar, njuter av varandras sällskap. Planerar inför semesterdagarna i Norge i augusti.

Som jag kommer att sakna dem, den dagen de reder sitt eget bo.

7 juli 2016

Några lediga sommardagar - och kvällar


 

Ingen semester i sikte, men väl några lediga dagar innan jag kör Turistbyrån ända in i kaklet! Vet ju inte om det blir några fler somrar, så jag njuter till fullo varje dag av att träffa turister, tipsa om det bästa vi har och prata lite tyska mellan varven.

De lediga dagarna har ägnats åt att flytta kossor, gå sena promenader med hunden, dricka kvällskaffe hos en granne och inspekterar hennes makalösa husvagnsmakeover och cykla ännu senare turer till buan för att kolla till djuren. Det är magisk! Inte särskilt varmt, snarare tvärtom, men ljust och grönt, vackert och fullt med blommor överallt.

Jo - jag skulle visst städa också. Kom bara halvvägs innan det var något annat som skulle fixas. Bara så där. Och just - har skräddarsytt ett gäng nya bussresor. Om alla blir av blir det inte många lediga dagar hemma i höst. Ser framför mig hur hemmet förfaller ännu mera. Uj uj uj.... Och som kronan på verket har vi pratat om att följa med till Ryssland - hela familjen. Det är nu eller aldrig. Spännande!

Det här med att flytta kor förresten. Till buan är det 8 km. Dit får bara de erfarna madamerna följa med. De som lunkar i så sakta mak att jag hinner lyssna på inte mindre än två sommarpratare på vägen upp. Men de känner igen sig när vi kommer fram, formligen forcerar sista backen upp mot sommarladugården och ställer sig sedan nöjt utanför och bryr sig inte ens när vi lite senare åker därifrån.

De yngre kvigorna däremot, ska bara gå 800 meter, men hinner göra omvägar, avkrokar och ruscher ut på varenda hägn innan vi når den rätta. Svettigt värre - men det gick det med! Förutom för en. Hon ville inte följa med. Försökte locka med extra gott kraftfoder och vet inte allt, men när det sedan kom en hagelskur modell värre, så var det alldeles kört. Hon fick vänta till dag två.

Hela familjen blev så småningom engagerad för att få med denna sista lilla tjurskalle. E gick med en hink med kraftfoder framför nosen på henne hela vägen. Det såg ut som att han var ute på promenad med en gigantisk hund. F höll i grinden där hon skulle gå in, jag gick efter. Men se, nej - det ville hon inte vara med på. Hon vek av nedåt sjön i stället - jag och E efter, tills vi upptäckte att där gick det då rakt inte alls att gå för det var ett stort dike emellan. Kon vänder, jag och E efter igen - han högljutt och ganska rejält irriterat svärande alla svordomar han kunde komma på över den fördömda kon. Så upp på vägen igen, mot hagen - mota hit, mota dit - och plötsligt går hon ner där ingen står och "tjong" får sig en smäll av eltråden på nosen. Neeej!!!

Då bestämmer hon sig naturligtvis för att gå hem igen. Nu svär E om möjligt ännu mera och ännu högljuddare, men på något vis lyckas vi mota, baxa, locka och med gemensamma krafter få in henne i rätt hage. Puh!  Bara kvar att stänga grind och dra igen eltråden. Pjong! Där gick den av. Funderar ett tag och konstaterar att man borde ju kunna haka fast den och dra lite i motsvarande tråd så ska det nog gå. Men elen då? Näh, säger E - nu är det ju ingen el i tråden. Och den godtrogna modern som mest troligt måste ha sovit sig genom fysiklektionerna någon gång på sent 70-tal - tar sonika i "fel" tråd och drar för att töja ut den så att det ska gå att haka fast igen. Jag lovar! I den tråden VAR det ström. Sönerna får sig veckans godaste skratt och glömd är irritationen över den dumma kon, när man har en mor som är om möjligt ännu dummare....

Ungefär här dyker även fadern upp på scenen - han har liksom börjat undra varför det tar oss lika lång tid att gå 800 m med EN ko som det tog mig dagen innan att gå 8 km med SEX kossor. Han har dessutom fått liv i min motorcykel och kommer förstås glidande på den. Det var en god tröst för mitt elvärkande finger att få klättra upp på bönpallen och åka med hem. Kändes nästan som att vara med i fortsättningen av filmen vi gästspelade i för några veckor sedan. Den här gången finns tyvärr (?) inga bildbevis.

Ja . det är så'nt här vi sysslar med på dagar och kvällar, när normalt folk putsar fönster, torkar golv och betalar räkningar. Det känns som att det i alla fall inte är av sysslolöshet jag fått mitt gråa hår.....

28 juni 2016

När onda aningar slår in....

Vi är på resa med bussen. Igen.

En resa som från början till slut verkar ha gått troll i. Hm.

Jag har haft onda aningar, att det här blir en sådan där tripp, som om något någon gång ska gå helt fel. Då blir det på denna.

Varför? Jo. Jag har hela tiden haft en känsla av att jag/vi lever inte upp till beställarens önskemål och krav. Fastän vi försökt slå knut på oss själva för att lyckas. Sedan började det redan när vi skulle boka hotell. Först fick vi pris och OK. Sedan när jag återkom för att boka, kom de på att de inte hade plats i alla fall. Åtminstone inte till gruppris i juni. Letade nytt boende,  hittade ett alternativ. Hittade ännu ett alternativ - men där ville de inte bo (Kollade på det idag - det var fullgrett!) Och även detta såg ju helt OK ut på bilderna på webben....
Och dubbelrummen i huvudbyggnaden ÄR det inget fel på.

Men enkelrummen i annexet.... Fast standarden kanske man hade kunnat leva med också - OM DET BARA HADE VARIT RENT!!! För mig och sambon spelar det väl inte så stor roll - vi är ju som sagt rätt vana att bo stökigt och skitigt, eftersom ingen har tid att ägna sig åt just den biten hemma hos oss. Men våra resenärer!!!

Sedan - som grädde på moset funkade inte nycklarna till de riktiga hotellrummen. Och vi har en högljudd granne. Blir hen inte tyst snart går jag och klubbar ner hen, så våra gäster får nattro!

Konsten att rasera ett renommé på en natt, eller???

Men gott har vi ätit och varit på trevliga och intressanta besöksmål under dagen. Så helt eländigt är det ju ändå inte. Och om jag inte missminner mig blev det inte riktigt som det skulle sist vi skulle bo med grupp i Höga Kusten heller. Och då hade jag ändå inte skrivit om huliganerna som höll halva gänget vaken hela natten den gången....

Ibland undrar jag ju lite varför vi håller på och jobbar med det häringa.
Kanske för att oftast är det ju ändå mest bara roligt.

22 juni 2016

Kort korvgummekarriär

F ska ju träna med lokala skidklubben här till hösten. Knappt hade vi hunnit få klart med klubbtillhörigheten förrän det började dimpa ner scheman för de ideella insatser som behövs och krävs för att klubben ska gå runt. Men det är ju definitivt ett roligt sätt att träffa lite folk, så jag klagar inte.

Igår gick den lokala löpartävlingen Offerdalsmilen av stapeln. Jag skulle stå i kiosken. Det var idel rutinerat folk, jag och en rookie till. Systemet för hantering av hamburgare, kaffe och korv var väl uttänkt. Men, under "uppvärmningen" så kom vi fram till att det saknades en hel del. Kioskansvarigas man fick åka ner på affären inte mindre än tre gånger innan ketchup, senap och servetter var på plats och sortimentet utökats med festis, te och "gobitar" till kaffet.

Allt gick väldigt smidigt och bra - vi fann snabbt våra positioner i det lite trånga utrymmet och kommersen flöt. Var bara två saker som misstämde:

1) - Min förmåga att hela tiden komma åt knappen på korvkokaren med magen så att det började rinna ut ljummet vatten - på mina ben!! Vet inte hur många gånger jag lyckades komma åt den där knappen utan att märka något förrän det plaskade i skorna. Jag som inbillat mig att magen blivit liiiite mindre. Hm. Dålig kroppsuppfattning kanske det kallas.

2) Att jag stod närmast det högt surrande kylskåpet, så jag hörde i princip inte en enda beställning. Den unga rookien fattade snabbt galoppen och ropade ut beställningarna till mig som i det värsta restaurangköket dompterat av Gordon Ramsey. (Kunde i mitt huvud tydligt höra hur han stod där och skrek: - TALK to each other! Loud and clear! Och samtidigt hur jag med sträckt rygg svarade likt en soldat i amerikanska armén : -Yes chef!!)

Annars var det en trevlig kväll, med många duktiga springande och gående bekanta i farten. En trivsam kväll på byn, kan vi väl sammanfatta det hela.

Änt de likt så säg?

På, nja, kanske inte allmän, men i alla fall Kreativas begäran - ett bildpotpurri på min alldeles egen "stridspilot". Bra nog mycket bättre än Tom Cruise, om någon frågar mig. Kanske tur att han inte har något flygcert. Hade nog varit övervägande risk annars, att det stått nåt fordon i den där stilen också här på gården. Eller - helst två, såklart!

20 juni 2016

Mycket gjort och lite sovet





Ja, tänka sig, här har man suttit mol tyst i goda vänners sällskap - en hel natt alldeles i onödan!! Inte fick vi se någon björn inte. Men en vacker natt var det och en fin upptakt inför sommarens blomstervandringar. (Notera även särskilt fågelholkarna som utgjorde ledmärkning till och från gömslet!)  Vi turades om att vakta/sova och jag hade bestämt mig för att vara vaken hela natten. Det gick sådär. Till slut nickade jag till i alla fall. Sov väl ungefär 3 timmar, men var förvånansvärt pigg på fredagen ändå.

Han med lite hemmajobb och en kort springtur innan jag gav mig av mot min gamla arbetsplats Etour för att vara med på en podcastinspelning för forskningsprojektet Storslagna Fjäll angående buller och tystnad i fjällen. Kände nog innan att jag inte skulle ha så mycket att bidra med, men tycker nog i efterhand att kombinationen av oss som var med blev riktigt bra. Men om jag vill lyssna? Nja, jag vet inte riktigt. Som den andre gästen sa - risken är väl att det kan bli "skoteruppror" på gatorna i Östersund motsvarande bondeupproren med traktorer som blockerar vägarna i Frankrike.

Vi blev klar i god tid, så jag hann med en sväng på sta'n och köpte ett par nya jeans i stället för de gamla som håller på att ramla i beståndsdelar. Hittade ett par i stretch på rea - var ju riktigt kul - första gången på länge som jag inte behövde köpa en storlek större än sist. Men stretch. Nja, jag vet inte, de kasar ju ner och man får gå omkring och dra upp dem som hela tiden. Men billiga var de ju.

Lördagen ägnades åt ett kalas som hette duga hos värdparet för rysslandsbussresorna. Det började redan kl 14 med bubbel och tilltugg. Sedan blev det ett alldeles eget besök på Flyghistoriska museet med privat guide. Mycket intressant tyckte t o m jag! Roligast var att krypa ner i sittbrunnen på Viggen och fantisera om yrkesbyte. Fick sambon på bild när han gjorde detsamma - släng dig i väggen Tom Cruise, säger jag bara!! Passade senare på att testa Meg Ryans replik (av en av mina vänner kallad tidernas bästa raggningsreplik) ur ungdomens ikonfilm - och jajemen - den funkade!! Efter museet bar det iväg till Storsjöns strand och en stuga med bl a guckusko, liljekonvaljer, vitpyrola och jungfrulin på tomten. Massor av god mat, glada skratt och tokerier innan resan återigen gick hem till värdfolket för kaffe, efterrätt och ännu mera bubbel.

På hemvägen släppte sambon av mig på kommunens sommardansbana no 1, där jag träffade två av granntjejerna (som jag senare fick åka hem med) och lite annat bekant folk. Sedan dansades  det som aldrig förr. Det är så himla kul! Endorfinerna sprutar ur öronen när man åker hem. Men, lite gammeldags tycker jag ju ändå att det är att man inte infört demokratisk dans på det där stället. Lätt hänt annars att man hamnar i ett hörn och förblir "lättuppbjuden" varje gång det är "herrarnas", när man inte är ute så ofta och inte känner en massa folk. Men den här gången löste det sig ändå, tack vare någon/några som tog det som sin huvuduppgift för kvällen att baxa runt på tanten. Det tackar vi för!

Söndagen bestod mest av jobb - bussreseplanering, busstädning, tvätt, strykning, städ och efterdyningarna av en sömnlös natt. Och ett värkande knä. Hur gammal är jag egentligen? Fler och fler krämpor gör entré...

I morse vinkade jag av sambon på en tredagars bussresa - denna gången står vi "bara" för bussen. Puh! Det gör det hela bra mycket mindre agasamt. Har lite fix kvar på nästa veckas Höga Kustenresa

Medan köket fylls av trivsamma tonåringar landar jag själv för andra kvällen i rad i soffan (nu med ett något mindre värkande knä - så det går åt rätt håll!) med resterna av sambons 1,5 kilos godispåse inom räckhåll. - Jag som knappt ätit godis på en månad. Tanken var att jag åtminstone skulle ut på promenad med "byrackan". Men. Det regnar och jag lyckades hitta en film på TV:n i stället. Låt oss nu bara hoppas att detta är ett tillfälligt trendbrott i en annars god tendens av graden av hälsosamhet i mitt liv.

16 juni 2016

På spaning i ett björngömsle

Minuterna tickar långsamt fram. En efter en. Här sitter vi fyra personer och stirrar ut på en myr med en liten tjärn i mitten. Några tallar har blivit till silverglänsande torrakor i myrens kant. När korparna landar i grenverket får jag nästan lite Hitchcock-känsla. Ett större gäng korpar flyger förbi och landar på den bortre delen av myren, där det enligt uppgift från guiden ska finnas en åtel. 

Vi har suttit här i snart tre timmar nu och endast sett korp, mås och någon sjöfågel. Jo, jag hörde en uggla också. Men det kan ta tid. Ofta kommer de inte förräns runt midnatt. Om de kommer alls. Jag är lite orolig för ljuset. Att det ska bli för mörkt. Försöker välja mellan olika objektiv till kameran och är osäker på om jag valt rätt. Tele eller normal? Ska vara lika ljuskänsliga, men jag tycker att det brukar bli stor skillnad.....

Men vi ÄR tysta!! Enligt konstens alla regler och förhållningsorder från arrangören. Just nu känner jag mig ändå lite lätt pessimistisk. Och väldigt orolig att kamerans autofokusmotor ska skrämma bort björnarna - om de nu mot förmodan behagar dyka upp....

13 juni 2016

I min lilla vrå av världen

Första gången sedan killarna började skolan som vi inte fick gå på skolavslutning. De hade nog tyckt det varit lite pinsamt om morsan dykt upp på gymnasiet med folkdräkt, blommor och tårar i ögonvrån.  Skolavslutningar är ju något speciellt, som alltid triggat alla mina sinnen – vemod, glädje, ljus och lite sorg.  Saknar det , men är också nöjd över att livet nu går in i en ny fas. Tid och möjlighet att få vara sig själv närmast. Hur egoistiskt det än må vara.

Hur som, en av sönerna kom hem med ett diplom och en biocheck – för mest närvaro i sin klass under läsåret. Vilken fin uppmuntran!! Han som alltid gått till skolan utan knot, fastän han emellanåt tyckt att det varit både pest och pina. Att äntligen få ett erkännande för sin plikttrogenhet och nit. Fint! Att dessutom mattebetyget höjts två snäpp, bara sådär, var ju en extra bonus.

Såsom traditionen bjuder, blev det i alla fall tårta frampå kvällskvisten. Jag hade dock lite sparsamt med tid för att fixa, så det blev en snabbvariant som inte riktigt fick samma betyg som jordgubbstårtorna brukar få. Men nu är den slut i alla fall.

Efter den där träningsorienteringen tog jag kontakt med en bekant/f d arbetskamrat som jag vet orienterar och fick finfina tips om var man kunde gå direktbanor i helgen. Sagt och gjort. Köpte in mig på mitt livs första sprint på lördag  – och sedan långbana på söndagen. Var precis lika kul nu, om inte ännu mera!!!  Naturligtvis har jag ännu för dålig kondition och kartläsningen ÄR rostig. Men. Roligt är det. Tror man skulle kunna säga att jag har ett rätt allvarligt passionerat förhållande till orienteringen.

Och så mycket energi det ger se'n!! Hann i lördags både med middag i sta'n hos en god vän och att så i trädgårdslandet, medan sambon satte potatis och ungarna hade andra uppdrag. I söndags blev det inköp och plantering av lite  sommarblommor i krukorna på bron, förutom sedvanliga tvätt- och hushållsbestyr. Blev även en hundpromenad till liljekonvaljstället, bara för att få plocka in några och känna doften.

Och som om inte det var nog - idag skrev sonen upp för AM kortet (OK - transportsträckan dit HAR varit lång) och klarade sig! På första försöket. Hurra för honom! Och grattis till pappan som redan börjat räkna ut vilka traktorer som behövde flyttas och vart i sommar.......

Samtidigt som vi njutit och glatts av de små tingen i tillvaron, har världen återigen skakats av ondskan som visst inte verkar  ha några begränsningar alls. Den här gången i Orlando.

9 juni 2016

Tjurig, tjurigare - jag - goes Häxan Surtant

Hade en "fajt" igår med ett förlag som hjälper oss att göra en karta över Vaajma - området som täcker två länder och tre kulturer i gränslandet mellan Ansättfjällen - Frostviken - Lierne och Röyrvik. Vi var inte riktigt överens om vad det skulle stå på omslaget. Kartförlaget hade sina principer och jag mina...

Gissa vem som "vann"?

Fast, som min kollega diplomatiskt uttryckte sig - borde man inte lyssna på kunden , när den betalar??

Fortsatte senare på kvällen av bara farten. När F och jag kom från avslutningen på danskursen står en fransk husbil uppställd, nej - inklämd (!) mellan turistbyrån och trafikverkstoaletterna/förrådet. Fastän parkeringen var helt tom. Då härsknade jag till lite....

Så jag svängde in, knackade på och förklarade så trevligt jag kunde, att javisst fick de stå över natten - men på parkeringen! Mannen ursäktade sig med att det blåste ju så, att hela husbilen skakade - jo tjena, välkommen till Jämtland!  Sedan ville han nog helst stå på personalparkeringen (jomen - då är det bara 10 meter till toaletten i stället för 50/60) men då förklarade jag återigen att detta är en RASTPLATS, ingen ställplats, så det går fint att stå på ORDINARIE parkering.  Inte personaldito. Avslutade med att hälsa dem välkomna in på Turistbyrån när vi öppnar kl 09.00 på morgonen. De var inte kvar, kan jag meddela.....

För övrigt mycket på jobbfronten just nu - medlemsmöten, framtidsvisioner, tankar kring ny- eller omorganisation. Först var det lite ångestladdat. Jag som trivs så bra på jobbet, vad kommer alla förändringar att betyda? Har jag ens något jobb kvar efter den sista oktober? Ska jag då bli en 100%ig kontorsråtta? Jag som framförallt älskar kontakten med våra gäster på sommaren. Eller ska jag bli lyxhustru, ligga på soffan och käka praliner?

Men efter den första fasen av ambivalens, är jag åter i det tjuriga spåret: - Det här ska bli bra, för näringen, företagen och bygderna i första hand, men även för kollegan och mig.... Så jag har handplockat några jag ringt runt till och mer eller mindre tvingat till ett möte ikväll.  De kommer! Vågar väl inget annat när tjur-Anneli à la Häxan Surtant är på krigsstigen.

7 juni 2016

Lång helg

Tack för det fina vädret! Det gjorde det möjligt för mig att rensa hela trädgårdslandet. Nu återstår bara att gödsla och fräsa. Har en son som lovat fixa det, men. Tja, idag blev det inte av. Hoppas i morgon.

Sedan gav jag mig på det som en gång varit en rabatt. Blev ju lite pjutt när den snabbe gräsklipparsonen lyckats lämna en tuss med ogräs och i stället klippa av min enda pion. I och för sig gav det ju förklaringen till varför just den plantan tagit sig så dåligt. Nåväl, tänkte att då kanske jag ska ta och rensa vår enda rabatt i stället. Hm. Kom av mig efter halva och vet inte riktigt när jag ska hitta energin igen - blir till att gräva om alltihopa.

På kvällen gick jag och en annan granne över till en tredje granne - hon som läst in tre års gymnasium på ett år och tagit studenten i lite mer vuxen ålder. Självklart skulle hon få åka flak! (Den traditionen fanns ju inte när jag tog studenten för 32 år sedan - så jag var nog mest exalterad över möjligheten att få vara med på ett hörn på ett flakåkeri) Sagt och gjort, yngste sonen reparerade mjölkkärran, jag lövade, äldste sonen monterade högtalare. Sedan drog vi iväg med studentskan och sjöng för allt vi kunde. Gissa om vi hade en rolig kväll!! Men att dricka äkta champagne direkt ur flaskan - det är inget vi kan rekommendera - blir vääldigt bubbligt! Jag lovar!

Idag var det nationaldagsfirande i Kaxås med veteranbliskortege på vägen dit. Hem fick yngste sonen övningsköra igen. Kul att kunna åka iväg hela familjen på en liten gammelbilstur. Dagen avslutades med ett möte med slalombackebolaget och en joggingtur i skogen som fullkomligt exploderat av alla försommarattribut. Så skönt.

5 juni 2016

Ledig lördag

Hade en helt ledig dag igår med besök av kajaktestare - som på sin premiärtur fick ge sig ut på värsta vita vågorna. Hur tänkte jag då?? Blir nog inte godkänd som kajakinstruktör för nybörjare i alla fall.

Där guppade han omkring på vågorna medan jag och hunden underhöll oss med de mycket rara sönerna. En hade varit hundrädd tidigare, men dagen slutade med att han ville ha hund - en så'n som Herman - som är snäll! Då växte ju byrackan i mattes ögon och all rullning i fiskrens dagen innan var förlåten och bortglömd.

Efter middagen började jag årets brottningsmatch med det återigen totalt igenväxta trädgårdslandet. Gick över förväntan - har ju kört sommarpratare i lurarna på den tiden jag rensade jordgubbsland, men nu blev det väl valda intervjuer från Värvet i stället. Funkade utmärkt. Men klar är jag inte - så på't igen idag!

Sambon hade nog årets hittills mest upptagna dag - körde lastbil fram och tillbaka med grus och matjord och allt han kunde hitta (tror jag) - så honom såg jag ungefär 12 minuter till middagen. Sedan stöp han i säng - före mig! Får se om han vaknar alls idag......

Fyndigaste studentflakstexten?

Hann ju inte få se några flak på rull i fredags, men väl detta smyckade åkdon. Gillar fyndigheten i det "plakatet". Krävs lite kunskap för att man ska förstå. Wargentin heter Gymnasieskolan där de teoretiska linjerna håller till, och alla som kan sin skogsmaskinskunskap vet ju vad för slags blondiner och brunetter det är frågan om.

Skjutsade ju sonen, så jag fick också äran att se några av de fina studenterna när de kom ut ur kyrkan I Ås. Naturligtvis trillade det en tår eller två - håller på att bli världens lipsill, tror jag!

På vägen dit var vi för tidiga och medan jag hade ett långt, tyvärr mindre energigivande, samtal med en busskund, vred någon på tändningen för att köra fläkt och radio. Kan ju bara sluta på ett vis. Men det jag kommer ihåg mest är att sonen löste problemet - han stegade karskt iväg till skolans maskinlinje, lånade en portabel batteriladdare - och vips var bilen igång igen! Är väl ingen konst när man har handlingskraftigt folk med lite tekniskt kunnande med sig. Jag ville betala för lånet, men det fick jag inte. Såg däremot att fikabrödet på det personalrummet var av en torftigare sorten, så jag tror jag slänger ihop nåt kakaktigt och skickar med sonen till veckan, som ett litet bevis på ett stort tack.

3 juni 2016

Sommarstart



Student i morgon och en vecka kvar till sommarlovet. Sommar har det varit i flera dagar nu. Varmt som bara den. Häggen blommar och sommarens jobbschema börjar ta form.

Så ikväll passade grabbarna grus på att sjösätta flotten de byggde ifjol. Är ju ingen konst då det finns  gott om arbetsvilliga händer och lasttraktorer till hjälp. Enda missödet var ett par solglasögon som hamnade på sjöbotten. Men kluriga som de är det här gänget, löste de även det. 

Sedan städade vi buss och jag testade "springkjolen" jag köpte för att ha på jobbet ifjol - funkade perfekt! Nu har vi avrundat med te och macka - äldste sonen är laddad för att hänga blommor om halsen och gratulera sina kompisar som går ut. Och jag ska nog fixa en liten "present" till en särskild person som gjort det extra bra och slitit lite mera för sin studentmössa.

1 juni 2016

Övning ger färdighet



Nog ser han rätt nöjd ut? Grabben som fick övningsköra "FarmorAnkabilen" hem från veteranbilsträffen. Jo - för nu går den igen. Lagom till cruisingen i sta'n för några veckor sedan hade ju alla gamla bilar på denna gård lagt av - så då fick "husbonn" åka Ford Mondeo med takbox. Tror att just skidboxen på taket i slutet av maj upplevdes som det jobbigaste.....

Ikväll hade den äldre sonen och jag varit på danskurs - bara en gång kvar nu. Ibland hittar vi t o m takten, så det går riktigt bra, däremellan är det totalkaos. Men "snoasnurrarna" gick över förväntan. 

På hemvägen mötte vi plötsligt ett antal VW-bubblor, en SAAB V4, amerikanare i diverse modeller, några Shelbys, en liten röd Corvette och en hoper Volvo från 70-talet. Så vi började liksom ana att det varit veteranbilsträff i våra trakter. Snart hittade vi rätt på grannar, bekanta, sonen och fadern. Såg några fler finbilar och växlade några ord med dess ägare, innan det var dags att bege sig hemöver. Vi hade övningskörningsskylten i min bil, så den bytte snabbt plats. 

Kan ju meddela att det är ytterst tveksamt om ägaren skulle släppt mig till ratten på den där A-Forden......

En så'n kväll

Fick redan ifjol en personlig inbjudan att komma till några bussresenärer för att titta på Nornan, men då hanns det inte med förrän de redan blommat ut. I år gick det bättre! Vilken spröd liten vacker varelse hon är! Skyndade mig iväg efter jobbet och fick guidning ända fram till de stackars liven. Lite myggigt var det där, så jag gick tillbaka till bilen och hämtade både en tunn jacka och ett par andra oömtåliga byxor. Sedan härjade jag fritt i blåbärsriset bland de fyra exemplaren av rariteten. Återigen - jättekul att fota med makro!!

Innan det var klart hade jag barr och ris lite varstans, men det var det såå värt! Så kul att äntligen få se den lilla raringen!Ska sända ett särskilt tack till guiden.

Sedan slängde jag mig i bilen och körde tillbaka mot Krokom och Dvärsätt närmare bestämt. Där var det 10-klubbsträning med OK Storsjön. Vet inte hur många år jag hållit på nu och tänkt att "det vore ju kul en gång igen...." Men alltid har det varit något annat. Men inte ikväll! Hittade inte tumkompassen, men det skulle finnas att låna kompasser på ort och ställe. Tänkte göra det först, men fick tag på en "vanlig" för under 200 kr på Sporten i Krokom (de är ju inte som Hamrebys ännu - men en bra bit på väg!) och tänkte att det kan ju ändå vara bra att ha....

Var faktiskt lite nervös innan start - en elektronisk pinne att stämpla med fick man hyra. Jag frågade förstås om allt - hur det funkade, varför, när och ja typ alltihopa. För 19 år sedan, när jag senast gav mig ut i orienteringsskogen var det vanliga stämplar som gällde..... Vilken bana skulle jag välja? Skulle jag klara en D50? Många funderingar blev det - men kvällen var varm, solen sken och alla på plats såg bara glada ut och lovade stanna kvar tills jag kommit i mål.

Det började ju inte så där värst bra. Helstirrig skulle man kunna säga.... Gick fel två gånger på väg till start. Förstod liksom inte att de hus jag såg inte fanns med på kartan. Suck!! Nåväl. Till slut fick jag ordning på väderstrecken och tog mig till start. Ettan gick fint, en liten lov bara och -pang - där satt den! Tvåan tog jag ett säkert vägval, blev lite osäker (skala 10 000 på kartan behöver jag nog öva på - får det inte alls till att stämma avståndsmässigt...) men visst - det gick fint! Lite styv i korken slarvar jag på väg till 3:an och lägger nog en 10-12 minuter i runda slängar. Onödigt! Men jag fångar i alla fall upp innan katastrofen är ett faktum och är tillbaka i matchen. 4:an - en grop. Mitt hatobjekt nr ett. Gör en grundlig inläsning, tar det säkra före det osäkra och - spikar gropen.Klang och jubelsång!! Så en långsträcka. Snappar genast upp lite ledstänger och inser att jag springer (!!!) som en tok. Möter en ÖOK:are som hejar glatt och börjar känna att  det här - det kan jag ju. Kör därför på säkra ledstänger även till 5:an, längs en grusväg - och blir stum. Totalt! Nåväl, kontrollen sitter där den ska och med bara en kvar att ta gör jag kvällens absolut mest idiotiska vägval. Fråga mig inte hur jag tänkte. Var nog någon idé om att slippa grusvägen igen, men mest var jag nog bara för trött för att inse mitt eget bästa - blev världens omväg och knöligt att ta sig fram, så där la jag nog bort minst en 4-5 minuter igen. Korkat! Sedan i mål. Och så rackarns nöjd fastän tiden är en katastrof - 64 min på 3,4 km. Men har man inte orienterat på 19 år och knappt sprungit, då får man vara nöjd ändå. Kom inte till 100% överens med den nyinköpta kompassen heller och lite svårt med att se tydligt på kartan var det ju förstås.

Men ändå, framförallt - det var precis lika kul som på den tiden det begav sig!! Vill springa mera!!! Nästa gång jobbar jag, men tisdagen därpå ska jag nog på det igen. Jihaaa!!! Skogspekka is back!

Och med lite bättre koll på tillvaron inser jag att det blir inte fler orienteringsträningar denna sommaren.  För om två veckor är jag på bussresa med LG. Tur att det är favoritgruppen som ska ut och åka....

31 maj 2016

Kanotsäsongen officiellt invigd


Det finns ju vissa ingredienser som gör den snöfria perioden lättare att stå ut med. Kajaken är definitivt en!! Premiärtur igår, en till idag och det kommer garanterat att bli många fler innan det är dags att sätta på takboxen på bilen igen.

29 maj 2016

Lyxmamma idag

Plötsligt händer det!!

Mors dag - och jag fick kaffe på säng!! (Som är det enda jag önskat mig i de 19 år jag själv varit ett objekt för morsdagsfirning) Te har hänt någon gång tidigare, då yngste sonen var mer morgonpigg (han tyckte det var för krångligt att koka kaffe). Nu är ju båda sönerna i tonårssovahurlängesomhelst-perioden, så döm om min förvåning och häpnad när då sambon träder in, släntrar ner, kokar kaffe och brer ett gäng ostmackor och kommer upp med!

Finaste presenten - ever!! Satt där i sängen, fikade, läste bok och klev så småningom upp, nöjd och glad och redo att ta itu med det som "måste" göras idag. Kaffekokaren själv somnade om, och vem vet när han vaknar igen? Men det gör inget efter det "hjältedådet" - kommer leva länge på detta jag!

Annars är det kor som ska ut (hoppas vi får till det idag!) gravar som ska planteras och lite annat småfix idag. Dammsugaren har redan fått bekänna färg, badrummet fått sig en omgång och lite efterarbete på bussresan avklarat. Hoppas få en liten stund för kajakpremiär till kvällen. Får väl se om det hinns med.

Trevlig morsdag på er alla mammor!
Barn och pappor med för den delen!

Dagens konsertresa

Det gick bra! Över förväntan faktiskt. Maten på det nya stället var mer än väl godkänd. Guidningen i Ytterlännes Gamla Kyrka var både annorlunda och professionell - på ett jättebra sätt. Konserten var suverän. Servicen och maten på Hallstaberget top of the line och resenärerna de allra bästa. Vilken dag!!

Under konserten hann jag både gråta och skratta - denna konstellation av musiker och musik kryper in överallt i en. Kan bara instämma i Sundsvalls Tidnings recension. Efter konserten fick vi en extra vals spelad bara för oss av konsertmästaren, som är son till två av våra resenärer, medan vi serverade cider och rysk champagne med anledning av att en annan resenär fyllde 70 år just idag.

Men roligast av allt var nog middagen. Vi satt bredvid ett brudfölje, som när jag tittade lite närmare på brudgummens far, konstaterade att han var väldigt lik en gammal bekant. Checkade med syster, och ja -  det var svågerns bäste polare - som jag inte sett sedan syrrans bröllop. Det är fler än jag som har blivit äldre på de 20 åren, om vi säger så, hi hi ...

När vi nästan var klara kom ett svensexegäng och satte sig vid bordet bredvid. Ett väldigt lugnt sådant. De två "ålderdamerna" vi hade med oss charmade gänget totalt och det blev fotografering och hur gulligt som helst - och den ena damen blev så "till sig" att hon glömde sin handväska. Men det ordnade sig också. Dessvärre hade jag fullt i minnet på min mobil, men hann byta visitkort med en av grabbarna för att få mig tillsänt en bild senare. Jo, jo!! Vem trodde att man skulle behöva gå in och "rädda" ett svensexegäng från två åttioåriga damer??? Jag säger bara - tanter är inte längre vad de var när jag var barn. De är ta mig sjutton de coolaste som finns nuförtiden. Stolt att vara en? - Jajemen!!

Passerade ett knökfullt Näset på vägen hem - såg roligt ut, men det får bli en annan gång. Behövde verkligen komma hem och smälta dagens alla intryck. Somnar lycklig!!

28 maj 2016

Bäva månde....

Bussresa i morgon och här sitter jag in i det sista med påstigningslista och knåp och pyssel och lite guideinspiration. Paddan får hänga med som hjälp till lite faktafyllda inlägg längs vägen. Kanske nå'n diktbok med dikter på Ångermanländska? Jo, det blev ju rätt uppskattat ifjol. Så vi kör en repris på det. Sedan är det bara att hoppas på att maten är god och konserten bra, så spelar det inte så stor roll vad jag babblar om längs vägen....

Men alla dessa påhitt kommer som lite olägligt, när allt just nu ska vändas ut och in på jobbet, renskrivas och sorteras och bli avgörande för en snar framtid. Samtidigt som säsongen drar igång och det börjar bli lite tryck (guuud så jag skulle sakna det!!) Förändring är bra och positivt, men ibland hänger inte hjärtat med i det hjärnan förstår.

Och mitt i alltihopa - vad vill jag?? Jag vet int', men jag känner av när det blir för mycket av det mesta och för lite av sova. Där är vi nu. Igen, ska jag väl säga...

Som en god motvikt lyckades vi i stället på fem minuter mobilisera tjejgänget till träff i Falun i oktober - inklusive Eva Dahlgren konsert. Så snabba till beslut och handling har vi nog aldrig varit förut! Gott så!

26 maj 2016

En sippa till....


..fortsätter lite på samma tema. Kom på jobbet, blev såklart bildsnack med bästa kollegan. (Jo, vi är nog lika nördiga båda två då det gäller just bilder, redigering och bildspråk.) Och då ser hon det jag inte sett - ett helt landskap uppochner i en vattendroppe på blåsippans blad.

Naturen ÄR fantastisk!!

25 maj 2016

Sippdag



Möten i Norge och Hotagen på eftermiddagen/kvällen ger tid till annat på förmiddagen. En normal människa skulle förstås ha ägnat tiden till att leta reda på golv och annat under all bråte i sitt eget hus, men inte jag....

OK då - tvätt, fjös och lite bussjobb har jag visserligen lyckats åstadkomma. En trevlig kaffestund med "gubben" och lite kul facebookeri med en god vän gjorde inte ont heller. Men sedan blev det hundpromenad i skogen. Passade på att ta med "finkameran" och makrot. Blir ju som aldrig riktigt tid för det - var superlänge sedan jag ens plockade med makrot, så det blev ju lite extra kul, faktiskt. Glömde som vanligt bort tid och rum när jag kravlar omkring på alla fyra bland gräs och blommor, särskilt som jag hittade en "ny" blåsippslokal.

Fascinerande med allt smått som blir stort när man tittar på bilderna i efterhand - hade t ex inte sett bladlössen på björkknoppen med blotta ögat.

Sedan kände jag mig klar och redo att åka på möten halva natten om det behövdes! Vilket det nästan gjorde... Lagt ner en ekonomisk förening, men hyser ändå hopp om fortsatt samarbete, resonerat framtid och fixat så det blir inte långtråkigt på jobbet i morgon heller, s a s....

Och framförallt - fick njuta av vitsippsvägen till Norge. Lika fascinerande varje vår. Måste nog hitta på någon anledning att åka till Lierne nästa maj också. (Vitsippsbilder tagna med mobilen, nog syns det skillnad??)

23 maj 2016

Nå'n borde ha fått lära sig en del hyfs

Skyll inte på alkoholen - det måste ju för 17 vara nå't allvarligt sorts fel på vissa medelålders män!!

Hörde ett inslag på Radio Jämtland på väg in på jobbet i morse som gjorde mig så topp tunnor rasande att knogarna vitnade i greppet om ratten.

En tjej, runt 20 arbetar som passledare på en hamburgerrestaurang i sta'n. Hon berättar att det är vardagsmat att folk beter sig illa mot henne och hennes arbetskamrater - framförallt på helgdagsnätterna. Ofta är folk fulla, gapar och skriker och kräver än det ena än det andra om man inte får sina hamburgare fort nog. Nu i helgen var det cruising och den stora skillnaden, som hon upplevde det, var att det var fler "vuxna" som var onyktra och bar sig illa åt. Och så berättar hon om episoden som får det att ryka ur öronen på mig:

En man mycket större och äldre (jodå - medelålders!!) än henne vräker ur sig att "hon borde följa med honom för natten, det skulle hon tjäna bra mycket bättre på än att kränga hamburgare".

Allt det uttalandet innehåller!  - En kvinnosyn inte ens värd namnet, att inte värdesätta vad andra gör för en, att ge sig på någon som är mycket mindre och yngre än sig själv och att ge sig själv rätten att trycka ner och bete sig hur illa som helst mot sina medmänniskor - endast beroende på en sak - kön!!

Sedan kan jag inte låta bli att fundera på hur övriga besökare där och då reagerade? Hörde de vad svinet sa? Kanske var tur att jag inte var där och hörde, för jag är rätt säker på att jag inte hade kunnat stå bredvid tyst och stilla. Har jag aldrig slängt ut någon förut i mitt liv, så hade det definitivt varit ett bra första tillfälle.

20 maj 2016

När människor möts

Hon heter Maria.
Hon har suttit där i över ett år nu, av och till.

Från början lämnade jag, halvt skamsen en slant lite nu och då. Skamsen för att jag har dessa slantar över och att någon måste be om dem för sitt uppehälle. Tycker samtidigt att det är svårt - vad gör hemländerna för att ta hand om dessa sina egna landsmän som inte klarar sig?

Å andra sidan - flera asylsökande kommer hit av liknande skäl som Maria och hennes man och deras två barn. Som asylsökande får man tak över huvudet och de grundläggande behoven tillfredsställda. Barnen får gå i skola. Inget av detta gäller en EU-migrant, så vitt jag förstått.

Men Maria och hennes man har haft "tur". Någon som sett, förstått och förbarmat sig och hjälpt dem hitta husrum och"arbete" i form av bärplockning etc. Maria förklarar för mig att hon vill jobba, "inte sitta ICA" säger hon och över hennes varma, glittrande ögon och leende ansikte drar en obekväm sky av uppgivenhet, sorg och - skam???

För, jo, Maria har lärt sig svenska och jag, som så många andra, har börjat prata med henne. Hon är inte längre "tiggaren på ICA" - hon är Maria - tjejen med det varma leendet, mamman, en glad vän som alltid skiner som en sol när jag stannar och växlar några ord - oavsett om jag den gången har några lösa slantar att avvara eller ej.

För några helger sedan erbjöd jag mig att hämta henne och barnen för en dag på "Nilssons lekland". Jag har ingen lust att erbjuda svartjobb mot betalning, det går emot min ideologiska övertygelse. Men i stället för en slant i koppen, tänkte jag att en dag med lek och skoj för barnen och serverad middag kan vara värt lika mycket - om inte mer.... Tyvärr fick hon förhinder då, men jag hoppas det ges ett nytt tillfälle.

Hon har en dröm om att köpa en "padda" till dottern som ska få börja skolan till hösten, så att hon skulle kunna träna svenska, språk, läsa och skriva. Sist vi pratade om det fattades det en del pengar. Mer än jag kunde bidra med just då. Jag har glömt fråga hur det gått.....

Häromdagen när vi sågs, sitter hon med några väl slitna läseböcker. Sådana där man hade förr i tiden när man började första klass.

- Inte skratta, inte skratta!! Säger hon när jag sätter mig på huk och frågar vad hon läser.
- Vi ska träna läsa svenska säger hon sedan och ler.
- Men så jättebra, säger jag!
Tillsammans tittar vi på bilderna i boken. Maria börjar läsa med allvarlig röst:
- Orm, sol, ros.
Så kommer hon till en bild med en liten Mickel på och läser med fast stämma:
- Röv!
Jag börjar fnittra lite och rättar: - Nej inte röv - räv!
- Rääääv??? säger Maria och tittar på mig som nickar uppmuntrande men inte kan dölja mitt flin.
- Vad du skratta? undrar hon och lägger pannan i djupa veck.
- Det här är en röv, ler jag stort och klappar henne i baken.

Tillsammans skrattar vi gott åt räven som blev en röv.

När jag går vidare funderar jag länge över hur orättvist och olika ett liv kan te sig, när vi människor i grund och botten är så lika. Ett skratt, en varm kram, mat på bordet och tak över huvudet är vad vi behöver. Självklart för många - men långt ifrån alla. Och vem bestämde att jag får vara den priviligierade och Maria inte......