30 januari 2017

Skidkul

Måhända att det kommer att bli mindre utförsåkning än på väldigt, väldigt länge den här vintern, men i gengäld har jag på allvar återfunnit glädjen i längdåkningen. Det går inte fort, men det är en ren njutning. Dessutom har jag ju nu fått prova på skate lite mer på riktigt. En genomgång med proffsen på lägret i Åkersjön, lånat sonens längre stavar - och provåkt hans skateskidor en kort, kort bit.

När föret är som den här vintern - klisterföre varannan dag, typ - då är ju skate verkligen att föredra. Inga vallningsbekymmer, liksom. Och som igår, när det är stenhårt, så himla snabbt och kul! Vi formligen svischade fram i spåren sonen och jag - synd bara att han inte har samma tålamod - jag kunde åkt hur långt som helst, men dryga milen och max en timma var mer hans målsättning.

Idag hade jag mer begränsat med tid - trots att jag infört mitt livs första friskvårdstimma (tycker jag kan få unna mig det på min, på papperet, arbetslösa dag). Med nysnön som föll i natt, blev det bra mycket kärvare, men samtidigt ännu vackrare rent visuellt. Fast ändå - det känns som en dröm att glida fram mellan tallarna i  sakta mak.

Så högst upp på prioriteringen på önskelistan - just nu - står ett par skateskidor med tillhörande pjäxor och lite längre stavar. Det sista har jag nog nästan löst redan. Tänker att F kanske ska få ett par nya, lättare stavar till tävlingen - och vips kan jag ta över hans gamla.

29 januari 2017

Omstrukturering av livspusslet

Time flies....

Bokstavligen. Åtminstone känns det så.

Det taktiska draget att gå ner till 60% var inte så smart som jag trodde. Åtminstone inte när det handlar om att dra ner ett jobb från 75 till 20, där den krassa verkligheten i antal timmar släpar efter och börja ett helt nytt på 40 i en totalt annan "bransch". Jobbet tar som plötsligt mer tid än de 32 timmar jag arbetat tidigare. Kan inte slappna av en sekund och sover för första gången på så länge jag kan minnas riktigt dåligt. Så nära gränsen för den berömda väggen som jag varit de senaste veckorna, kan jag inte minnas när jag varit. Om ens alls.

Att sedan sambon är mindre positivt inställd till lärarjobbet bidrar såklart till ansträngningen. Och lite rätt har han ju. Att ta ett jobb på färre timmar, till lägre lön och dubbelt så långt bort, nja supersmart är det förstås inte. Särskilt inte när det är ett arbete som jag inte har någon erfarenhet att falla tillbaka på och som kräver fullständigt engagemang.

Men jag trivs! Trevliga arbetskamrater och charmiga "ungar". Men det är svårt och jag har varken fått till struktur eller planering ännu efter tre veckor. Något som jag hoppas att eleverna inte märkt så mycket av....

Men för att ekvationen ska gå ihop har jag fått titta på livet i övrigt och försökt välja något jag kan "plocka bort". Fjös och hönor är ju inte så snabbt avvecklat och just nu går F:s längdträning före det mesta, så det blev slalomträningen och alpina klubben som får stryka på foten. Svårast var nog att meddela klubbkompisarna att jag inte kan och vill vara med längre. När jag fick beskedet av ordföranden att de hittat en efterträdare som tar hand om "ploggruppen" blev jag bara lättad! Den träningen har mer känts som ett tvång än en glädje på senare tid. Kan ju även ha lite att göra med att killarna inte varit intresserade på flera år. En uppgift, ett engagemang mindre. Gott så.

Att den här så kallade vintern, med regn och plusgrader som ger isgator och gröna gräsmattor bidrar till den allmänna frustrationen, gör ju kanske inte saken bättre direkt. Idag fick killarna ställa in Åkersjöturen med skotrarna och jag hamnade med sparken på isen för att få till någon slags uteaktivitet. Känns inget vidare. Hoppas att vintern håller i sig i Österrike två månader till.

8 januari 2017

Nytt år - igen!

Jamen - Gott nytt på oss!

2016 summeras som året då min fars sista syskon gick ur tiden. Året då det gamla, invanda arbetet som gett mig så mycket, lades ner. Det har tagit på krafter och känslor. Mer än jag trodde, för vi har ju vetat. I flera år, har vi vetat att någon dag kommer detta att ske. Samtidigt nya öppningar för andra och oprövade blad. Bussresor, både som arrangör och som resenär. Ett bröllop och så femtioårskalasen som pärlor på ett radband. Dansat - javisst! På kurserna med sonen,  i Malung och sedan kom alla kvällar jag inte orkade, av diverse olika skäl. Lite skidor, lite skoter och några svängar med kajaken. Inte en meter motorcykel. Nya bekantskaper, nya djur i ladugården. Ilska och glädje, sorg och lättnad, förtvivlan och förtröstan - var sak har fått sin beskärda del av årets tid.

Och nu ligger 2017 här framför oss. Det oskrivna bladet med saker att se fram emot och annat som jag nog lite bävar inför. Det nya jobbet - hur ska det gå? Den minskade arbetstiden och tillika minskade inkomsten - hur ska jag prioritera? Special Olympics i Ramsau, sommarsemester, nya bussresor och förhoppningsvis mer tid till nära och kära. Jag vill ju gärna tro att det positiva kommer att överväga ändå!