10 juni 2017

Hamnat i ett flow.....

Det går bra nu - alldeles för bra, kanske? 

Kom i torsdags alldeles för sent på att jag ville göra chokladbollar i tyska flaggans färger - och så finns svart karamellfärg på ICA i Änge!! Sedan skulle vi tanka i Tulleråsen, men där var fel på uppkopplingen mot Telia, så det gick inte. Tankmätaren stod på 0, men som genom ett under tog vi oss heela vägen hem till farmartanken.

Sedan jag var 9 år har jag sagt att jag "ska bli lärare när jag blir stor". Tydligen blev jag stor vid 52 års ålder, för nu har jag äntligen provat. Det var det svåraste och det mest energikrävande jag någonsin gjort i mitt liv utan utbildning, utan erfarenhet, men med en brinnande lust att lära, lära ut och göra språk lika roligt och intressant som jag tyckte att det var. Jag kan inte påstå att jag lyckats i mina intentioner fullt ut, långt ifrån alla elever har tyckt att tyskan varit kul den här terminen, men några få säger sig ha lärt sig åtminstone något - och presterat därefter på test och prov. Men dessa elever - de har lärt mig massor!! De har gett mig massor. Alla har kommit mangrant på lektionerna - bara en så'n sak. Och med ett visst mått av mutor (fika på sista "riktiga" lektionen) får jag höra att de tycker att terminen ändå varit OK fastän jag använt dem som försökskaniner i min vuxna "skollek". Då svämmar hjärtat nästan över. Att sedan en elev som i princip sovit sig genom tyskalektionerna ber om receptet på kakan, fastän det bara finns på tyska - då känns det rätt, bara så rätt!

Så nu sitter jag här - med ett erbjudande som jag tackat ja till, men inte hunnit skriva under ännu - och en ny intervju - båda inom skolans värld. - Och nej, jag är inte klar med detta ännu! Jag VILL fortsätta ett tag till. Så länge jag har energin, intresset, viljan. Även om det blir i ett ämne som jag inte har samma kärlek till som tyskan. För ett har jag lärt mig: Det handlar om att lära, men det handlar främst om dessa unga människor väg till ett eget lärande. 
Och så idag - plockat rabarber och kokat världens godaste saft. Satte av mot skogen för lite motion. Ja, jag kallar det inte att träna längre, för det är ju verkligen inte på den nivån numera. Men motionerar gör jag, efter min förmåga. Och plötsligt händer det!! 9 km i skogen i vad andra skulle kalla promenadtempo, men för mig är det verkligen att jogga - utan att gå ett enda steg. Över stock och sten, genom tyngsta och blötaste myr, på skogsväg och nerför hägna. Det gick!! Tiden pratar vi tyst om - normala löpare hade hunnit dubbelt eller tre gånger som långt, men ändå. Och som om det inte var nog kantas hela turen av försommarens alla blommor: fjällviol, kärrviol, knoppande smörbollar, vårens sista blåsippa, rosling i knopp och blom, skogsstjärna, harsyra, orkideknopp (svårt se vilken sort i det läget), skogsviol och t o m en liten rödblära. Och sist men inte minst möter jag en fin räv, som först när 20 meter återstår bestämmer sig för att jag nog kan vara lite läskig att möta ändå....
Samtidigt är äldste sonen på träningsläger och yngste sonen lagar kökspryttlar åt morsan och livet, livet är så fint och bra att jag ju inte kan låta bli att undra vad jag gjort för att förtjäna detta?? Så nu är frågan - ska jag bara inse att bättre än så här blir det inte och lägga mig ner och göra ingenting, eller ska jag tor på att det håller i sig ett tag till?