10 december 2016

One of those days

Det blev inget av allt som planerats idag heller. Skulle baka julkakor och gå på Luciashow på Wången med bästa L och guddottern, men där åkte lillebror på kräksjuka och själv måste jag ha stängt av väckarklockan i sömnen, för när jag väl slog upp mina blå var klockan kvart i 11 - alltså t o m efter den tid vi bestämt att vi skulle träffas. Så det kanske var någon mening då....

Men inte har det blivit någon fart härhemma för det. Hamnade med största kaffemuggen i soffan och hann se både Vinterstudion, Ski Cross, innebandy och valda delar av "Shall we dance?" för kanske femte gången (jodå - lipade den här gången också, är så mycket i den där filmen som talar direkt till de delar av mig som jag inte alltid vill erkänna ens för mig själv), innan jag lyckades uppbåda lite energi till fjöstjänst och att sätta åtminstone en deg.

Men, återigen, det är en tid nu som liksom intravenöst suger orken och lusten ur mig, fortfarande. Trots att jag nu vet hur tillvaron kommer att se ut på det nya året. Det händer bra och roliga saker, men jag lyckas liksom inte fokusera, inte koncentrera energin till att få något vettigt gjort. Kör mellan träningar, möten, hemmet och jobb och är visserligen närvarande överallt - men inte mer. Trött som tusan och så påverkad av det här nya klimatet med dag-till-dag väder. Ena dagen minusgrader och vackraste vintern och andra dagen regn och tö, ishalka och äkta skitväder. Att emigrera till Svalbard, som någon föreslog, känns faktiskt som ett riktigt lockande alternativ.

 Ju just, mina arbetstimmar efter jul har precis utökats. Var på anställningsintervju i måndags, som överrumplande nog slutade i en anställning på 40% fram t o m juni. Jag har ju alltid wurmat för läraryrket, men trots att jag kommit in på lärarhögskolan några gånger, har det liksom aldrig varit läge, så jag har tackat nej. Men nu ska det alltså bli av. Nu eller aldrig, tänkte jag och tackade ja till en deltid som tyskalärare, bara för att få prova. Jobbet innebär lägre lön och dubbelt så långa resor, så med facit i hand var det kanske inte helt genomtänkt, men efter många, långa års planerande, beräknande och optimerande av det mesta i livet så gick jag åter en gång helt på känsla. För att planka ett citat från en god väns Facebooksida:

"You don't always need a plan. Sometimes you just need to
Breathe. Trust. Let go. And see what happens."