30 september 2008

En helt underbar semester

Åhh vilken underbar vecka! Podubuce är en helt ljuvlig liten by - ingen trafik, vänliga människor och sagolik natur! Vädret var kanske inte så varmt - men vi hade sol varje dag - och inte 16 grader som vädertjänsten hotat med! Mest spännnade var definitivt vägarna - just inte bredare än den minibil vi hyrt, inga vägräcken och sedan 100 meter rakt ner till havet!

På söndagen, första dagen efter vår ankomst, var det t o m riktigt varmt och vi låg i solen vid poolen, jag läste Eva Dahlgrens bok "Hur man närmar sig ett träd", LG halvsov mest med ett glas juice i handen och killarna hoppade bomben i poolen hur många gånger som helst! Det var riktigt skönt att bara ligga och slappa en hel dag. Men sedan var vi rätt nöjda med solandet och gjorde en del utflykter och promenader i omgivningarna i stället. Killarna hade dock bestämt att de skulle bada i poolen varje dag, och det gjorde de också.

Jag, som älskar havet, valde i stället att gå ner till den lilla stranden och ta en simtur där alla dagar utom en - hade en liten febersläng den dagen vi besökte Korcula. Faktiskt var vattnet varmare än luften flera av dagarna - superskönt! De bofasta tyckte nog att jag var lite knäpp - för dem var det ovanligt kallt den här veckan, men när vi sa att vi kom från norra Sverige flinade de bara och tyckte att då var det väl normalt. (Grannens min när LG berättade att det går åt 150 kubik flis för att elda våra hus på vintern var obetalbar!!) Killarna däremot var måttligt förtjusta i havet - Eric tyckte att saltvattnet kliade (?????) och Felix hade problem med sina vana att "dricka vatten medan han simmar", det smakade ju kanske inte så väldigt gott...

Restaurangbesöken var en blandad upplevelse - rikligt tilltagna portioner, prisskillnader som var oförklarliga och maten i och för sig OK, men ingen gourmetupplevelse heller - åtminstone inte där vi åt. Kan inte begripa att det ska vara så svårt att få grönsaker till maten när de har en sådan fantastisk tillgång på de allra godaste varianter av tomat, paprika, zucchini mm. Så det slutade med att vi använde grillen vid huset flitigt - blev ju hur gott som helst med diverse grönsaker, sallader och cevapcicic ( med reservation för stavningen). Eric konstaterade att det var kul att gå på många restauranger, men grillmaten vi gjorde själva var ändå godast.

Jag hann även med ett och annat vinglas på vår mysiga uteplats i kvällssolens sken. Hann inte prova Peljesacs och Kroatiens mest välkända vinsorter. Men vad gjorde det - när vi stannade till vid fabriksförsäljningen så korkade de helt enkelt upp en flaska vid 10-tiden på förmiddagen så att vi fick smaka innan vi köpte något! De flaskorna var ju inte direkt billiga, men kul ändå att ha med sig vin hem, som man provsmakat på försäljningsstället... Men godaste vinet blev vi faktiskt bjudna på av grannen som är vinbonde. (Han som för övrigt lätt skulle vinna VM i värdskap, om det fanns ettt sådant!) Där tappade de upp det färdiga rödvinet på tomma vatten- och läskflaskor och bjöd sedan friskt ur dem. Vi frågade om vi kunde köpa med oss av hans vin hem, men när vi såg hur det var förpackat, blev vi tvugna att backa - undrar hur flaskan klarat flygresan? För att inte tala om tullens frågor om vi blivit stoppade....

Sist , men inte minst, stannade vi till någon timma i Dubrovnik. Vi hann bara med Gamla Sta'n, men den var helt fantstiskt vacker. Dit bara måste jag åka igen!! Vi hade dessutom turen att ramla in på någon slags "Medeltidshappening", ( vi vet fortfarande inte vad det egentligen var vi bevittnade) med gamla båtar och folk i procession i medeltidskläder. Man sköt med musköter och bl a en som gick förbi oss hade två knivar hon bar på som hon liksom vässade hela tiden - gissa om grabbarnas ögon blev stora då!

På det stora hela har vi alltså haft en "kanonvecka". Visserligen har det gått åt rätt mycket pengar, men vi bestämde oss redan från början att inte snåla och vända på kronorna, och jag måste säga att det faktiskt känns som att det varit värt vartenda öre!

Nu ska jag bara bli kvitt förkylningen som envisas med att hänga kvar, och sedan ska jag jobba som en galning hela hösten. Jo, just ja - jag hann ju med att bli sekreterare i Almåsa Alpina Klubb också i söndagskväll. Så det lär bli mer än fullt upp i höst/vinter som vanligt. Skönt då att ha den här veckan att minnas tillbaka till och se på bildern från!

19 september 2008

Mot Podubuce

Igår ägnade jag mest hela dagen åt att tvätta, stryka och packa. Lite tid gick även till att tömma minnet på kameran ( hade inte gjort det sedan mars...) och se till att de bilderna sparades ordentligt. Externa hårddisken har återigen fått fnatt, så det går inte att lägga in något mer på den - den har "bara" 298 GB till godo!

Kunde inte låte bli att kolla vädret - igen!! Verkar som om det blir lite bättre i slutet av veckan. Vill ju så innerligt att Eric och Felix ska kunna få "hoppa bomben" i vår alldeles egna lilla pool. Någon risk för värmebölja är det ju förståss inte, men bara kvicksilvret orkar krypa sig upp emot 20-graders strecket en dag, så är i alla fall jag nöjd. Annars blir det ju perfekt för att åka runt och kolla på lite av varje - det ligger 10 vingårdar inom 45 minuters radie från byn där vi bor, bara en så'n sak!


Hur som helst ska det bli kul att komma iväg och se något annat! Resan i morgon kan väl bli lite dryg - vi måste åka hemifrån senast 09.30 för att hinna äta och komma i tid till incheckningen på Vaernes. Framme i lilla huset lär vi väl inte vara förrän någon gång runt 22-23 tiden på kvällen. Det vill säga om allt går bra med hyrbil, att hitta och så.

Förutom att packa det sista, så har jag lite jobb att fixa klart innan vi beger oss, bla måste jag åka med ekonomipärmen till Föllinge. ( Vilken utmärkt anledning till att köpa pizza till middag när jag ändå är där!) Resten av dagen blir den grundliga städningen jag skulle företagit den här veckan till ett rallyrace med skurmoppen i stället. Kan ju vara kul att komma hem till något som inte ser ut som ruinerna i Berlin 1945.

17 september 2008

En dag på sjukhuset

Idag var det så dags, dagen då Felix skulle genomgå Magnetkameraröntgen och kromosomtest. Det har känts lite pirrigt för såväl honom som oss andra, särskilt som han varit orolig för att "ligga inne i kameran". Inte har det hjälpt att vi talat om att han kommer att sova då, nej då ville han bestämt vara vaken för att se hur det såg ut. Det ansåg nu varken vi eller röntgenpersonalen vara något alternativ - att en aktiv 11-åring ska klara av att ligga blickstilla i 60 minuter är ju inte att räkna med överhuvud taget.

Nu gick det hela förvånansvärt smärtfritt, mycket tack vare fantastisk och förstående personal. Eftersom han skulle sövas åkte vi in på fastande mage ( ja han då - jag hade minsann tryckt i mig frukost!). Väl på dagbarnvården blev vi mottagna av suveräna syster Helene. Hon förklarade, visade, tog fram bilder och berättade. Felix körde som vanligt total "split vision", hade koll på teckningarna på väggarna, böcker och leksaker runt om i rummet, men jag såg att han tog in precis varenda liten stavelse hon sa. Sedan fick vi lite tid att gå till lekavdelningen, där det lägligt nog stod en MR kamera i miniformat som vi kunde testköra. Vi hade pratat om det fanns ett behov av att ge Felix något lugnande när de skulle sätta kanylen, men han ville absolut inte ha någon medicin i "rumpan", så vi valde bort det. Och tänk så smidigt det gick alltihopa - han och jag hittade två kasperdockor som fick prata lite med varandra. En var den där svarta favoritkossan som nu stigit ner från himmelen efter att ha skickats till slakt av oss, och nu jobbade den på sjukhuset med att prata och trösta barnen som om dit. Felix var helt uppslukad av konversationen, och hela kanylsättningen gick på nolltid.

Nolltid gick det även på att somna när de sövde honom senare - desto längre tid tog det att vakna.... När vi äntligen kunde lämna sjukhuset raglade han ungefär som pappas gråhundar när de varit inne på djursjukhuset och blivit sövda - gissa om det såg ynkligt ut? Men nu är vi i alla fall hemma igen och allt har gått bra! Varm om hjärtat blev jag när Eric var så intresserad av vad Felix gjort ochhur det gått till, och när han kröp till sängs erkände han att det var skönt att Felix var hemma igen, för han hade faktiskt varit lite orolig....

Medan Felix låg i kameran passade jag på attt ta mig en promenad bort till Jamtli och äta lite lunch. Hade då turen att träffa på en gammal god vän och några jobbkollegor, så det blev ett riktigt trevligt avbrott på dagen. Jag är ju inte så där överdriver förtjust i sjukhus, om man säger så.
Nu har LG varit förbi och gett mig gliringar igen om att jag börjat skriva "dagbok";
-"Är det inte sådant som fjortisar håller på med?"
Må så vara,men så länge det är kul, fortsätter jag att skriva. Kunde inte låta bli att vara lite kaxig tillbaka;
-"Skratta lagom du, när jag en gång sriver en bok och tjänar pengar på det!"

Drömmar måste man ju ha - vissa kanske man kan uppfylla, andra inte. Själv är han ju väldigt nöjd över alla projekt han har (realistiska och mindre realistiska) och klagar på att jag aldrig har några planer eller projekt att realisera. Så nu blir "Kossan som åkte till himmelen och kom tillbaka som barnens tröst på sjukhuset", (kanske lite väl långt, men väldigt tydligt! ) arbetsnamnet på en barnbok att skrivas någon gång i en avlägsen framtid! (Kanske.......?)

15 september 2008

Vardagslyx

Eftersom jag blev bjuden på surströmming igår, sparade vi de tinade rödingsfiléerna till lunch idag - till dem åt vi egenodlade "färskpärer" kokta med dill ur det egna landet och till det en sallad med grönsallad, gurka och gula tomater - allt från egen täppa och växthus. Lycka! Att man kan få ha det så bra?!

Har ju varit ledig idag, men inte direkt fått mycket gjort. Började dagen, sedan barnen åkt till skolan, med att läsa lite, jobbade sedan några timmar, åkte på utvecklingssamtal och klippning med Eric. Sedan var dagen liksom - slut.

Har kollat vädret i Peljesac nu igen i kväll - ser ingé vidare ut. Ramlade in på en del tänkvärda bloggar i stället ( vädret var ju inte så kul att kolla på längre.....) och hamnade på en som fick mig att fundera på varför man bloggar och vad man skriver på sina bloggar. Jag tror ju att det finns lika många anledningar och inriktningar som det finns människor som skriver. Jag skriver i alla fall för att det är kul att skriva, för att släkt långt borta ska kunna kolla och få ta del av vad vi gör och hur vi mår när de själv har lust, och till sist för att få reda upp några av alla tankar som snurrar i mitt lilla huvud och få dem på pränt.

En annan (blogg alltså) ledde mig, efter en del avvägar, till Glada Hudik Teatern och deras Elvisföreställning. Biljetterna till de föreställningar som de ger i Sundsvall den 9-11 oktober var nästan slutsålda redan, men de hade en extraföreställning på lördag kväll. Jag tror Felix fröken var på detta i samband med en vidareutbildning i fjol. Måste fråga henne lite mera i morgon. Tror det hade varit kul även för Felix och Eric att se den - och så kunde vi passa på att hälsa på moster i Sundsvall samtidigt.

14 september 2008

Att få eller bli stödfamilj

Resonerade häromdagen med en annan förälder om möjligheten till kortis, stödfamilj etc. Jag är definitivt den bestämda uppfattningen att det är fantastiskt bra att dessa möjligheten finns. Inte minst för de familjer där den lösningen innebär en oerhörd lättnad och frihet. Jag pratade mera om detta med LG, och vi konstaterade att vi ju faktiskt aldrig haft det behovet. Just den insikten känns oerhört skönt för oss. Tänker på när jag läste Maud Deckmars "Freds bok" om hennes ångest över att lämna bort sitt barn. Vilken lycka att aldrig ens behöva känna det behovet för att få livet och vardagen att fungera.

Mina tankar har ju i stället vandrat i den totalt motsatta riktningen; jag önskar ju innerligt att jag en vacker dag lyckas i mina övertalningsförsök för att vi ska anmäla oss , antingen som stödfamilj eller som fosterfamilj ( eller vad det kan heta nu). Sedan vet jag inte riktigt vad som skulle passa oss (och då menar jag hela familjen) bäst - barn med liknande diagnos som Felix eller barn där det kanske är mer det sociala som inte fungerar hundraprocentigt i hemmet. Hur som helst råder det tydligen brist på stödfamiljer, så det är ju tråkigt att mina ambitioner kommit platt på fall - ännu. Men, vem vet? De kanske kollar hur man städar hemma, och då får vi garanterat inte bli stödfamilj, än hur mycket kärlek och livsglädje vi skulle kunna förmedla till de barn (och föräldrar!) som behöver byta miljö ibland....

Tiden springer

I fredags hade jag ledig dag, men var ändå på ett möte i sta'n. Det kändes rätt bra, under omständigheterna, så jag hoppas nu att det löser sig med ekonomin för den biten också. Lite jobbigt är det allt att vi alltid har så smått om pengar, men man lär sig ju hushålla och blir rätt allround, om man säger så... Men återigen känner jag att jag måste bli effektivare på jobbet -har varit lite mycket "mañaña" ett tag.

Hann med att klippa mig innan mötet också. Fick en ung Ö-vikstjej till frissa. Roligt att höra oss båda slå om till Nolaskogs-Ångermansländska i en grisblink när vi konstaterat att vi var"från samma håll". Så nu har jag en hypermodern frilla, som jag inte har en aning om hur jag ska få ordning på själv när jag tvättat håret - längre fram än bak, nå'n slags variant på Viktoria Beckhams frilla innan hon skalade av rubbet och färgade det mörkt... Ja, ja det blir nog bra!
Var sedan och bytte mina trasiga stövlar till helt nya - igen! Tack Wedins!!! Suveränt kundmottagande vid reklamationer må jag säga!

På kvällen hade vi myskväll med chips åt barnen och rödvin åt mamma. Undrar om pappa fick nå't alls? Var han överhuvudtaget inne, eller befann hann sig i verksta'n? Jag har ingen aning för jag slocknade först av alla i soffan.

Resten av helgen har rusat förbi med saftkokning - rödvinbär den här gången, matlagning, tvätt, skjuts av barn till höger och vänster för att leka med kompisar (blir ju några mil när de någon gång vill träffa några som inte bor i byn), kaffe och prat hos kompisarnas föräldrar vid hämtning och lämning ( trevligt, men tiden springer iväg!!!), Linda på middagsbesök och skogspromis (Milda Matilda vilken avverkning grannen har gjort i "vår" promenadskog - och dessutom en gallring precis på mina närmaste Trattkantarellställen - drabbades nästan av lite Greenpeace-varning där ett tag, men insåg ju snabbt att det är ju faktiskt inte min skog...), lite jobb och mycket tjat på Eric om att börja göra semesterläxan redan nu och som avslutning blev jag bjuden på surströmming av farmor och svägerska.


Nu kommer grabbarna ur duschen, blir klippning för dem på måndag respektive tisdag. LG kommer och grymtar något om att han vill ha hjälp med några fakturor. Bra det, han behöver få in lite kontanter om det hela ska gå vägen.

Imorgon har jag semester - igen, men så mycket jobb som jag har med mig hem är det ju tveksamt om jag hinner vrålstäda så där som jag ursprungligen tänkt mig. Känns ändå skönt att få ta saker och ting i den takt och ordning jag har lust till, och lite städning ska det nog kunna bli också.

11 september 2008

Middagsmat eller inte

Det var dagens stora fråga när jag bjöd på Böncurry med ris och raita. Visst - jag har också ätit det som varit godare, men så hemskt var det ändå inte. Slutade med att jag stekte några nödkorvskivor till barnen. Just nu har LG precis kommit in och sitter och äter. Undrar vad hans kommentar blir -"Ja, det gör ju inget om det dröjer tills nästa gång vi får det här till middag...."
Har som plåster på såren lovat Tacos till i morgon. Fick ju tag på köttfärs till någorlunda rimlig kostnad på Hemköp i tisdags. Jag tycker ju att det är absurt att betala 69:- /kg för kötttfärs, men vägrar samtidigt att köpa annat än svenskt. Hoppas vi kommer oss för med att slakta en oxe snart! Det är helt hopplöst att planera mat utan kött i frysen.

På lördag är det bara en vecka kvar till vår semesterresa. Jag har ju haft koll på vädret de senaste 4 veckorna - stadig sol och 27-28 grader varmt. Härligt! Men på lördag vänder det till 18 grader och regn - och verkar ska hålla i sig minst hela veckan ut. (Allt enligt yr.no -som helt enkelt måste vara världens bästa vädersight!) Kan man hoppas på att det är en tillfällig kallfront som går över tills vi kommer ner? Eller är det bara vår vanliga otur? Kan ju inte låta bli att samtidigt snegla på alla andra resmål som var tänkbara när vi bestämde oss - de har fortfarande temperaturer på uppemot 30 grader nästa vecka. Men,men vi får ju vara tillsammans och göra något annorlunda och komma "bort" en stund. Får väl gå i bergen, cykla och hålla på med andra aktiviteter som passar i svalare väder! Men vi tar med badkläderna ändå, för säkerhets skull....

Till minneslistan: Kolla försäkringsbolag och försäkringskassan om vi behöver fixa något särskilt. Har inte Felix kraschat på semestern sedan han var 3 år och vi var på Gotland, så är det väl kanske dags nu igen. Jo, just ja - han fick ju sy när vi varit på Holiday Club och badat för två år sedan också, så det kanske inte är riktigt dags ännu igen?

10 september 2008

Ålderstecken?

Har varit på möte i dagarna två för jobbet. Usch , blir alldeles trött i huvudet av all aktiv lyssning! Att sedan höra på alla som har resurser och möjligheter att göra något mer och bättre av sitt destinationsarbete än vi, gör ju inte direkt att man blir piggare. OK - förutsättningarna är ju definitivt inte heller desamma, men ibland tror jag att jag bara håller på att bli gammal, slö och pessimist - en tant, hujedamej!

Fick däremot den glada nyheten idag att två av mina före detta kollegor väntar barn i januari - jag blir bara så avis! Särskilt som en av dem är född samma år som jag och den andra "bara"4 år yngre. Att vi inte kunde komma till skott och bestämma oss för fler barn lite tidigare, är nog min största besvikelse över saker som jag inte gjort. Skulle jag bara tänka på mig själv hade jag inget emot att bli mamma nu heller, trots min ålder, men jag är inte säker på att det vore helt schysst mot barnet. För gammal, helt enkelt....

Jag kan ju inte ens ta i små bebisar längre utan att jag blir så känslosam så att tårarna rinner - har det också med åldern att göra??? Liksom det faktum att jag börjat lyssna på P1 i bilen på väg in till jobbet om morgnarna.......... Nu väntar jag bara på att jag ska bli morgonpigg! Jag menar, ska man ändå dras med allt det negativa i och med att man blir äldre, kan man väl få ta del av de positiva delarna också?!

Lycka är...

Att LGs vän som åkte in på sjukhus ringde hit ikväll! Han skulle var nedsövd mycket längre, men av allt att döma hade operationen gått så bra att man valde att väcka honom redan igår i stället. Tårarna bara rann utför mina kinder när jag hörde hans röst i telefonen - och ändå vågade jag nästan inte tro att det var sant - att det var han som ringde! Nu vågar vi väl tro att faran blåst över för denna gång, eller?

Och jag tror att min Gud är god och finns på något vis i alla fall. Visst finns det stunder jag tvivlat, men som jag "illbett" sedan i fredags vill jag nu gärna tro att det ändå hjälpt.

Andra saker som gjort mig lycklig de här senaste dagarna är när en vän jag inte sett på ett tag, såg min bil vid byrån, stannade fast han egentligen inte hade tid, rusade in och formligen kastade sig över disken bara för att ge mig en stor kram! Sådant värmer!

Grabbarna har enträget kämpat vidare med jultidningsförsäljningen ( framförallt Felix - han har rediga "nasar"-takter i sig den sonen...) Ikväll hade de nått sitt mål - så nu verkar de kunna slappna av lite på den fronten också - lycka!

Bästa vännen får havandeskapspenning fr o m måndag, så då kan vi oroa oss lite mindre för bebisen i magen där. Samtidigt hade hon haft lite otur med reparationen av sin bil, men det är ju ändå en "värdslig sak" som Karlsson på taket skulle ha sagt. Så mycket viktigare då att hon får tid att lugna ner sig och tänka på pyret i magens bästa i stället. Jag står ju först i kön för "lån av bebis" sedan, så det är bäst hon tar väl hand om både sig och bebislyckan i magen!

7 september 2008

Husmorshelg

Två lata sköna dagar med sol och vackert väder. Jag har njutit av vädret, servat killarna vid bygget av en kaninrastgård. ( Andra har kaninbur, men här bygger vi rastgård...) Tagit upp löken, gjort ny müsli, tvättat, hängt och vikt 5 maskiner med tvätt, plockat 10 liter svarta vinbär och kokat saft, bakat en kaka i långpannan som vi med hjälp av diverse gäster ätit upp idag, druckit kaffe i solen , "sytte" kanin och i övrigt fördrivit dagarna så mycket utomhus som möjligt. Så här inne råder fortfarande kaos, men det kan ju ha varit sista "sommardagarna" för i år... Har inte vågat / hunnit mig ut i skogen dock, har ju lovat Barbro att kolla trattisarna.

Killarna, särskilt Felix, har varit engagerade i jultidningsförsäljning mellan byggandet. Sedan har de haft kompisar här båda dagarna också. Nu är de ju så stora att de sköter sig själva, men ibland har vi lite "fritis"-känsla här hemma. Kul ändå att det verkar som att de flesta barn gärna kommer hit för att leka - undrar om det håller i sig när de blir större?

Pratade med några som varit på Nordman i Gärde och det hade, som förutspått, varit en fantastisk upplevelse. Vi åkte trailer med LG till Åkersjön i stället. Jag kan inte låta bli att tycka att det är mysigt att åka lastbil - speciellt på kvällen. Har ju tyckt det ända sedan jag som barn fick följa pappa till Väja. Och igår så stod jag där i trädgårdslandet och tänkte att när barnen blir större ska jag följa med oftare, och sedan ringer LG och vill att vi ska åka med....

6 september 2008

Brända bullar och en bön för en vän

Det visade sig till slut att Eric var den ende i sin trogna kompistrojka som till slut sov kvar på lägerskolan. Det känns bra att han har den tryggheten och styrkan i sig själv, även om det kräver lite stöttning. Lägerskolan hade varit kul, men lite trött och matt var han allt. Vi tog med en kompis hem som vi skjutsade hem senare på eftermiddagen för att han skulle slippa åka runt hela Offerdal med taxin, och det var ovanligt stillsamma lekar som företogs härhemma i går eftermiddag.

Annars var gårdagen en på bildligt och själsligt mörk dag. Bullarna jag bakat till LGs möte blev stenhårda, och en plåt glömde jag kvar i ugnen när telefonen ringde samtidigt som jag skulle hämta barnen. Som tur var kom jag på det och kunde ringa till LG som kom in till ett rökfyllt kök och kunde stänga av ugnen och plocka ut bullarna innan brandvarnaren gick igång.

Igår var även dagen då vi fick det tunga budet om att en god vän och säker medhjälpare till LG åkt in på sjukhus. Jag såg ambulansen på deras gård på hemväg från jobbet i torsdags, men vi hade ju inte kunnat föreställa oss allvaret i det. Han hade transporterats direkt till Umeå och opererats i 7 timmar för en spricka på aortan. Nu skall han ligga nedsövd i 14 dagar och ingen vet hur det hela kommer att sluta. Jag har bett mer än en bön för honom och inte minst för hans dotter som gick ut gymnasiet i våras. Jag träffade henne första gången i förra veckan - söt som en ängel och utrustad med pappas lugn och tålamod. Nu hoppas jag bara att hon inte sitter ensam i Umeå med all oro och förtvivlan som denna väntan innebär.

Återigen blev vi påminda om hur skört livet är, och hur viktigt det är att ta var på varje stund och uppskatta den för vad den är, för vi vet ju så lite om hur länge vi har förmånen att få vara en del av allt detta som just är livet. Tänker på hur vi suttit där vid köksbordet och dryftat smått som stort, hur jag ngn gång kanske önskat att LG inte skulle behöva jobba hela natten, men när de båda kommer in och dricker te mitt i natten har det ändå vänt till något mysigt och värdefullt. Jag ber och önskar nu på alla de sätt jag kan, att återigen få uppleva en sådan fikastund.

4 september 2008

Tyst det är i huset

Första gången man ska åka på lägerskola är allt ett stort drama. Man känner sig sjuk och vill stanna hemma, men vill ju inte missa det största som hänt i ens hittills 3-åriga skolliv heller. Med nallar och egen lapp med mammas telefonnummer bestämde sig Eric till sist för att åka. Jag har inte lämnat telefonen obevakad en sekund sedan vi skiljdes i morse - jag som brukar glömma den lite varstans. Och tror någon att han har ringt? Nehej då! Jag har hoppat högt vid varje signal, men inte var det Eric någon av gångerna. Skönt! Han behöver tuffa till sig och stå mer på egna ben. Felix är mycket mer självständig i det fallet.

Nu fick vi ju en kväll för oss själva i stället, eftersom LG fick ut och skjutsa en skotare som skulle bärga en skördare som "kört ned sig" på samma hygge för andra gången på mindre än ett dygn ( gissa hur glad den föraren är på en skala?). Felix tyckte nog att det kändes lika konstigt som jag. När han fick välja precis vad han ville att vi skulle göra, föll valet på att titta på TV och äta glass tillsammans i soffan. Sedan frågade han ungefär 7 gånger om vi inte skulle ta och ringa till Eric ändå. Och just nu är det bara 13 timmar tills jag ska hämta min minste älskling i Kälom........

Jobb på jobbet, jobb hemma

Tog mig upp och iväg till jobbet på onsdagen. Fast först fick jag rycka ut som bondmora, när grannens kviga fått för sig att gräset var grönare på vår sida stängslet.... Väl på byrån tror jag att jag fick en lidnersk knäpp och försökte jobba igen alla slöa dagar sedan semestern - gick som hejsan med ekonomisammanställningar, mötesförberedelser, bokningar av husrum och lite till. Dagens inbokade möte blev till ett av de bättre - skönt att städa undan gamla surdegar och blicka framåt igen. Jag jobbar nog kvar ett tag till om ingen slänger ut mig, som det känns just nu...

Sedan kom Rut, Curt och Irma på besök och hade med sig senaste numret av Natur. Tänk att någon fler förstått hur oerhört fantastiskt det är att få gå på Ansätten. Journalisten har precis fångat anden och känslan i en vandring på fjället, även om han också lyckats få med lite små fel i artikeln. ( För vem har hört talas om ormnyckel? Åtminstone finns den inte i artlistan på Ansätten. Den är ju nästan i klass med mitt ljug om höjden på Himmelsraften på min första guidning!)


Någon guide i klass med Rut, Curt och de andra lär jag ju aldrig bli, men egentligen vet jag inte om det är mitt mål heller. Vi har pratat om att jag ska hitta min egen nisch, jag tycker ju egetnligen bara att blommor är vackra att se på och imponeras av den mängd som växer däruppe, särskilt om våren. Så i stället tror jag att jag ska lägga krut på att berätta om andra saker, kanske plugga in höjderna på fjällen runt omkring lite bättre, och bara gå in för att försöka förmedla min glädje och lycka över att kunna gå till fjälls och få ta del av det storslagna och färgrika och att låta sig fascineras av den mikroskopiska skönheten hos orkideerna som växer här, varav många endast låter sig upptäckas genom lupp. Får nog investera i en bättre kamera också, för med en jag har nu är det ju knappt att Fjällglimmen gör sig på bild.

Kvällen hemma ägnades åt packning inför Erics lägerskola - "Att ta med nallen eller inte ta med nallen, det är frågan!" Och stor är den frågan också när man snart fyller 9 år. Att det sedan var svårt att somna och att han kände av en annalkande förkylning, tolkade jag som utslag av nervositet inför övernattningen på annan ort. Felix packade sin gympapåse själv för första gången - han hade råkoll på vad som skulle med och inte. Kul! Innan jag fick krypa till kojs själv hjälpte jag LG skriva 23 fakturor. Puh - det ska väl hålla näsan över ytan några veckor till igen då.

2 september 2008

Denna dagen intet liv

Efter promenaden i går kväll mådde jag tjyvtjockt och kräktes. Kröp till kojs, skakade som ett asplöv, fastän LG påstod att jag var het som en kamin. Sov. Klev upp och trodde nog att jag skulle kunna åka på jobbet, men efter halva morgonproceduren fick jag lov att väcka LG och be om hjälp - då var det dags igen... Har sedan legat precis hela dagen och mest sovit. Hade kontakt med styrelsen per telefon från sängen under mötet, men annars har jag varit pigg som en död sill ungefär. Lyckades dock med LGs hjälp laga och peta i mig lite mat ikväll, så målet är att vara på plats i morgon igen. Jenny erbjöd sig att byta mot min lediga fredag, men jag har ju lovat hämta Eric på lägerskolan och fixa fika till nå't besök LG har , så om det bara går jobbar jag hellre i morgon. Hoppas nu bara att inte barnen blir sjuka också - är ju någon regel nu om att de ska vara hemma i 48 timmar sedan de haft magsjuka. Men jag är ju inte helt säker på att det verkligen är magsjuka, är mer inne på att detta är upptakten på en tjurig förkylning, brukar ju kunna börja så för mig.

Nåja, är det inget värre, så är det ju ingen fara! Och på jobbet klarar de sig lika bra utan mig, även vid styrelsemöte. Skönt att veta!

Dagliga läggningsbråket gick ovanligt smärtfritt idag. Tror t o m Felix förstår att mamma inte är att leka med när hon är sjuk. Fick papperen från Dagbarnvården - de tar blodproven till kromosomtesten när han är sövd - skönt! Sedan har grabben fått en ny klasskompis, en liten ljus, kramig tjej som vill sitta bredvid honom i taxin och pussas hela tiden. Lite kul tycker han att det är, men är glad när kompisar och chaufförer hjälper till att sätta stopp, när det blir för mycket.

Har bönat och bett Eric om att åtminstone läsa en sida i sin bok innan han somnar. Han är ju inte lika trött på morgonen, så det vore ju bra om han orkar träna lite på läsningen. Men det är avårt att motivera honom. Det skulle väl ha varit om legobeskrivningar fanns med text i stället för bilder, som det hade fungerat i så fall.

1 september 2008

Först så går det upp, och sen så går det ner...

Det blev en tuff morgon. Felix var som vanligt stendöd. Jag var väl inte så väldans pigg själv heller. Hade ju beskrivit MC-turen i detalj för LG, lagt in ett dussin av hans räkningar, druckit te och gjort ett lobbying- inlägg i debatten om att bli stödfamilj, innan vi också kom i säng. T o m Eric var ovanligt seg. Det slutade med att de båda fick skippa tandborstningen för att hinna med taxin.

Jag hade väl lite bättre tempo på jobbet än i förra veckan i alla fall. Vet inte vad det är, men mycket känns trögt just nu. Kan bero på den stora besvikelse jag just nu känner för några personer i min omgivning. Folk som jag sett upp till och beundrat, i jobbet eller privat, människor som jag gett, stöttat och uppmuntrat - upptäcker jag att de inte alls kan, är eller beter sig som jag trott och förväntat mig. Den energi jag så frikostigt delat med mig av, har inte blivit till någon nytta alls. Kanske borde jag lagt den på någon eller något annat?? Peppad och coachad av Susanne har jag i vart fall bestämt mig för att prata med människan och säga som det är: -"Du gjorde mig besviken och ledsen, hur går vi vidare så att jag kan få tillbaka mitt förtroende för dig igen?" Och i morgon är det styrelsemöte och jag hann inte klart med alla förberedelser - får åka in lite tidigare ..... Ja, ja det är ju ändå bara ett jobb!

Men sedan hade Ann-Marie och Kerstin lämnat in mina rea-byxor från Lundhags - och de var mörka, inte ljusa, och satt som en smäck! Ser ju t o m smal ut i dem, och sköna är de som jag vet inte vad! Har redan bestämt att de blir vinterns jobb-byxor. Skönt att ha det klart!

Hemma igen har Felix fått kallelsen till Magnetkameraröntgen. Känns lite pirrigt och "agasamt", men kan bli bra till slut, hoppas vi. Vid lägggdags blev det bråk om tandborstningen och jag flippade ur. Har pratat med honom om det sedan, och jag tror han förstår varför mamma ibland blir urtypen för "Häxan surtant", skriker och gapar och beter sig. Skönt att vi kan kramas och bli vänner sedan igen.

Nu har mörkret lagt sig ute och det finns säkert något jag borde göra. Men jag tar pannlampan och går en promenad upp till skogen - nu är det ju i vart fall garanterat fritt från alla skjutglada premiärälgjägare.