29 november 2009

Advent = väntan, kryddat med en nypa längtan

Jag har liksom lite tappat stinget. Förr i tiden fanns alla tomtar på plats, ljus i fönstren, julgardiner i alla rum, kransen på dörren - ja egentligen var allt julklart redan till första advent.

Nu ligger julgardinerna strukna men inte upphängda, fönstrena oputsade, odammat i vardagsrummet så tomtarna får vänta, enriset till kransen har jag inte ens plockat. Men med killarnas hjälp står i alla fall granen på gården och de elektriska stakarna i fönstren, trots min apatiska trötthet.

Igår julpysslade vi på Turistbyrån med cafét, det blev en hel armé med små marsipantomtar till sist. En stadssväng med killarnas egna julklappsinköp hann vi också med. På kvällen såg vi en film som var inspelad i Tatrasbergen. Visade sig efter lite funderande och googlande att LG varit där, så nu har jag ännu ett möjligt resmål på önskelistan.


27 november 2009

Solsken

Ledig dag, men ändå fullt upp. Började med att följa med till kyrkan när skolbarnen firade in advent. Den finurlige prästen hade byggt en alldeles riktigt snölykta under predikstolen. Tack ÖSK-spåren för det!

Efter en sväng hemma med tvätt, gardinstrykning och lite soft lunch med tidningsläsning och solfascination, hämtade jag killarna på skolan. Så till Duved för byte av slalomskidor. Killarna på Lang Racing är, som vanligt, helt fantastiska att handla hos. Därefter blev det Årebageriet för bullfika, Chokladfabriken för inköp och lite lätt touch av julstämning. Matinköpen gjordes på ICA i Järpen - och i kassan satt en bekant som jag inte sett på länge. Trevligt.

Nu hade klockan redan hunnit bli mycket och alla var så hungriga att det fick bli nödlösning med hämtpizza från Krokom. Satt som en smäck!

Väl hemma har grabbsen ockuperat TV:n och spelar Wii Sports Island. Verkar rätt kul, men jag tror jag fortsätter beta av den där gigantiska tvätthögen, så kanske vi kan fixa lite adventsfint här med, så småningom.



25 november 2009

Vinter på villovägar

Slask och plask.
Snön töar bort, igen.
Humöret rinner av i takt med rännilarna av tövatten.
Grått - dimma. Mörkt - vått.

Trodde att bo i Jämtland innebar snögaranti,
men det var innan alla mina mil i bil.

Snälla klimatet, förlåt mig!
Ge oss lite snö och kyla....

NU!

24 november 2009

Den som har nå't ansvar

Skolforum. Möten där vi klassresresentanter förväntas insupa information ur skolans värld och ta ansvar och komma med kloka inlägg till gagn för lärare och skolledning.

Jag har varit ifrån den där tillställningen ett tag. Kunde inte förstå varför vi skullle sitta på ledig tid i timmar och gå igenom samma information som vi sedan fick höra på alla föräldramöten (var på den tiden då jag varje termin gick på tre st).

Ikväll var det (åtminstone för mig) ny information, men, som någon mycket riktigt påpekade - varför inte skicka ut allt i förväg och använda tiden till diskussioner?? Å andra sidan hade jag ju inte kunnat läsa det ändå, för kallelserna skickas av någon anledning med post och inte med mail. Det senare har jag rätt bra koll på, men posten - allt som inte är räkningar har en förmåga att hamna någon helt annanstans.

Sedan satt vi där - den misstrogne, den kritiske, den som vill berätta och veta allt, den som inte säger ett knyst och så jag, som liksom är en blandning av alltihopa - både för mycket, för litet och kanske inte alltid 100% relevant.

Dagens tema var mobbing och den nya Olveusrapporten. Det höjdes upprörda röster över den stora andelen elever, som upplever sig mobbade eller kränkta. Men jag tror nog tyvärr inte att 5 respektive 7% på något vis är missvisande, om än alltför högt. Ser mig bara omkring bland mina vuxna vänner - hur många upplevde inte detsamma som barn??? Klimatet i dagens skola och samhälle har ju dessvärre inte heller mjuknat de senaste åren.

Vi pratade om hur vi får barnen att vilja och våga tala med en vuxen och om pojkars brist på empati. Sedan satt vi där och var rätt nöjda med oss själva, på gränsen till självgoda; vi som engagerar oss, vi som har barn som inte har "några" problem, vi som har goda föresatser och idéer om hur allt bör och skulle kunna vara.

Naturligtvis är jag både stolt och glad över att ha en son som är världsmästare i empati och en som alltid berättar hela sanningen till sist. Men det ger mig ingen garanti för att inte just mina söner skall bli mobbade eller, för den delen; mobbare.

Tillsammans tror jag ändå att vi kan stötta och stärka dagens barn och ungdomar att bli morgondagens kloka och empatiska vuxna. Men, det kräver både tid och kontinuerligt arbete.

Kontraster

Jag skriver om glädje och lycka. Inte långt från mig vänds i samma ögonblick någons glada småprat på väg, i en bil, till ond, bråd död i blixthalkan.

Så små marginaler, så oföutsägbart.

Desto större anledning att ta vara på lyckan, den korta tid vi har. Inget att ta för givet. Endast ett betyder ändå något:
- att vi tar väl vara på varandra.

22 november 2009

Glädje

R sa, när hon var här, att vi skrattar mycket, att vi har "högt i tak". Hon sa att det är hon inte van. Jämfört med hennes vänner i Schweiz verkar vi mycket mer harmoniska och har närmre till skratt och lycka.

Kanske är det så?
Kanske är det bara som det verkar?

Sak samma. Jag är medveten om att jag är en mycket lyckligt lottad människa som har förmånen att omge mig med fantastiska familjemedlemmar, släktingar, grannar, arbetskollegor, vänner och bekanta.

Vem kan låta bli att skratta och vara glad då?

Granletning

Lite sagolik är nog vår tillvaro ändå ibland.

Idag var det dags igen. I år fick vi ta fyrhjulingen eftersom snön som kommit hittills haft en förmåga att försvinna igen. Men nu snöade det sådan där fridfull julesnö och allt kändes helt perfekt. Grabbarnas kompis ringde hem och deklarerade att han inte ville bli hämtad - han ville följa med och ta julgran!

Personligen tycker jag ju att just granletningen egentligen är den enda julförberedelse som behövs. Bakning, matlagning och städning kan jag gärna fuska med, men inte äkta gran, röda kulor och lite tomtepynt.

Nu är granen hämtad; julen är välkommen!

21 november 2009

Filmtajm

Lördag - igen. Fotoväder, men plikterna inomhus drog ut på tiden, eller sov jag för länge? Strunt samma - inga foton till bloggen idag heller, alltså.

Killarna har kompis som ska sova över, den här lördagen också. Passar mig. Jag som alltid önskat mig ett helt fotbollslag. Borde någon gång fråga kusinen som har 10 barn, hur det egentligen funkar i praktiken?

Killarna och jag var på sta'n igår, köpte några julklappar, gick på bio och handlade på Willys. Ibland gör vi det, även om jag föredrar att handla lokalt.

Vi såg "Upp". Jag grät. Trodde väl aldrig jag skulle böla så mycket till en Disneyfilm, men tydligen har inte mycket förändrats sedan jag som barn såg Bambi.

Tänkte på alla som skulle bli världens bästa föräldrar, men inte får några barn, på pappa när mamma inte längre fanns och på alla barn som inte har/får den kontakt de borde med sina föräldrar. Checkade lite med sönerna sedan och det visade sig att de mycket väl fångat budskapet i filmen. Liksom jag hade även de tänkt på morfar. Den yngre sammanfattde biobesöket rätt fint, tycker jag:

-"Det var en bra film, både sorglig, spännande och lite lycklig"

18 november 2009

I sitt rätta element

Det var skidtävling på ÖSK ikväll, så själva skytteträningen blev inställd. Men vad gjorde väl det? Vi fick ju provåka en slinga på den utlagda snön.

Nu får det ta mig tusan bli vinter!!

Längtan

Är på styrelsemöte i Rörvattnet. Har ätit gott, druckit gott och arbetat flitigt och (om jag får säga det själv) framgångsrikt. Snackat barn och resor och trivs liksom fisken i vattnet med alla. I morgon ska vi snickra ihop verksamhetsplanen för 2010. Kan bli tufft, men lär nog gå det med.

Genom väggarna, som egentligen inte är särskilt lyhörda, hör jag hur någon snarkar. Jag borde också verkligen sova. Men det går bara inte. Inte just nu. Saknar och längtar efter killarna därhemma. Till viss förvåning även den store.

Banne mig, efter snart 17 år jag fortfarande lika förälskad i denne man som jag aldrig helt kommer att riktigt förstå mig på.

16 november 2009

Skriv en rad

Jag läser Bodil Malmsten. Lockad av hennes jämtländska ursprung, fångad av hennes ord, nyfiken på hennes betraktelser och tankar.

Hon har en blogg också. Fast i hennes bok ; "Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig", som jag läste ut i kassan på badet ikväll, önskar hon att det fanns ett annat ord, ett annat namn för just "blogg". Jag kan tycka att det då nog borde finnas flera olika benämningar - för en blogg kan ju verkligen vara så mycket olika. Fast å andra sidan, måste man artbestämma allt, vara sin genre trogen?

Jag har sedan barnsben närt en dröm om att skriva, helst en bok eller så. Efter att ha invigts i bloggvärlden och insett hur oerhört många det finns därute som skriver vackert, intressant, fascinerande, poetiskt och läsvärt, är jag än mer övertygad om att låta det förbli en dröm. Åtminstone om jag förväntar mig att någon skulle vilja och dessutom ha utbyte av att läsa boken sedan.

Även om jag nog en dag går både en skriv- och fotokurs, får mitt skrivande och fotande förbli i dagbokssyfte, för mitt eget nöjes skull, samt till broschyrer och hemsidor för jobbets räkning.

Men ett har jag i alla fall gemensamt med Bodil; "alla dessa kärlekshistorier med små barn i barnvagnar".....

15 november 2009

En helt vanlig söndag

I går gjorde jag det igen. Men, den här gången med sällskap! Jodå, hela dagen gick utan att något vettigt blev gjort och LG höll mig sällskap. Det snöade så vackert från tidig morgon till sen kväll, men det enda jag kom mig för med var att gå ut med tvätten, hämta potatis, röja lite i torkrummet, leta reda på killarnas skidor och konstatera att vi får nog byta allt i år, laga middag och hänga ( läs: sova) i soffan framför TV:n. Jo, vi plockade ur frysen för att frosta av den också, men det blev inte klart, tror inlandsisen hade byggt bo där.

Även idag sov jag länge, men smittad av LG:s ångest över gårdagens tilkortakommanden har här i rask takt flitts frys och kylskåp, hängts tvätt och lagts ny i maskinen, röjts ovanför trappen och slängts, slängts, slängts! Känns fantastiskt skönt.....

Nu övertalade LG killarna att stanna hemma och hjälpa honom med diverse maskintvättar i stället för att åka till sta'n och gå på bio. Lika bra att jag också fortsätter då alltså, innan arbetsivern rinner av mig i takt med kaffeklunkarna. För golven behöver visst torkas, kläder vikas och strykas och kanske hittar jag något mer som kan slängas. Den där promenaden jag sett fram emot hela veckan som inte blev av igår, hägrar inte heller lika mycket nu när det återigen slaskar, regnar och är grått ute.


Hann gå ut en sväng också, men framförallt - att gå barfota på nyskurade golv är alltför underskattat!

13 november 2009

Valfrihet

Veckorna bara rasslar iväg. Vi hade fredagsmys på jobbet idag - tända ljus, smakprover från Alsens Chokladverkstad till kaffet, nästan inge' folk och jag fick undan en massa surdegar. Hann dessutom klart förberedelserna inför nästa veckas styrelsemöte och t o m påbörja arbetet med ett av mina större dåliga samveten. En bra dag på jobbet m a o.


Har precis sett "Broarna i Madison County" igen. Såg den första gången relativt nykär, tillsammans med J (han som sedan blev polis), när den var ny för snart 20 år sedan. Jag har alltid varit en stor beundrare av Meryl Streep och tyckte nog redan då att att filmen som sådan var "bra", men själva storyn hade jag svårt att acceptera, än mindre förstå.

Nu, ett halvt liv, 13 år som sambo och två barn senare ser jag på den med helt andra ögon, ur ett helt annat perspektiv. Livet har överraskningar i beredskap för oss, men endast vi själva avgör hur vi handskas med dem, vilka val vi gör i livet.

Då - kunde jag bara förlika mig med det faktum att Francesca ändå stannade hos familjen. Nu - med en insikt om att allt inte är enbart svart eller vitt, beundrar jag hennes mod, styrka och visdom för varje enskilt val genom hela berättelsen. Det vackert, vemodigt och tårar trillar tätt på min kind.

11 november 2009

I år och ifjol


Så sitter jag här igen, på kvällen, efter Guldstjärnemiddagen. Fascinerad över vilka fantastiska människor det finns. Hur härligt livet kan vara med rätt folk omkring sig.

Mailar återigen bilder på ödmjuka, tacksamma pristagare till lokalpressen. Men i år har jag ny dator, så det går fortare.

Precis som ifjol har jag sovit alldeles för lite den senaste tiden, verkar ändock som att jag inte har fullt lika många åtaganden som då. Men, i stället för endorfiner har jag bara skräck för att drabbas av svininfluensan. Har liksom bara inte tid med det.

Och inte vet jag om jag törs vaccinera mig heller - är nu uppe i fem personer som vittnat om att de blivit tvärdåliga e f t e r att ha tagit sprutan. Killarna har själva propsat på att få gå och ta den med klassen på skolan nästa vecka. LG är väl, i sin tur, minst lika velig som jag.

9 november 2009

Formsvacka

Ingen gympa ikväll heller. Styrelsemötet med Alpina klubben drog ut på tiden och själv var jag så kopiöst trött att jag inte orkade stressa för att hinna.

Har softat i soffan och smygnjutit lite av ensamheten - R åkte hem till Schweiz i dag och LG kör buss. Barnen sover, minst lika trötta som jag, så det blir till att göra dem sällskap och hoppas på att vi alla är piggare i morgon.

8 november 2009

Grå novemberdagar

Det är så grått, så grått. Som att leva i ett dassigt mjölkpaket. Jag har varit helt slut hela helgen. Stackars R har endast fått sig en promenad till kohagen och en biltur till affären att lägga till sina upplevelser i Sverige. Men igår kväll tittade vi på bilder från anno dazumal, när det begav sig, i Wartensee. Som vi skrattade, det var en fin tid.

Erik har varit sjuk och hemma från skolan två dagar, jag tror jag har hans virus på ingång i min kropp nu. Hur blev jag annars bara så slut?

I torsdags tappade jag minnet när jag for från jobbet, eller åtminstone var jag alltför disträ för att ha tankarna med mig. Blir ju mörkrädd, kan man vara fullt frisk och lyckas med något dylikt?

Och så har jag pratat med en pappa som har en dotter med samma diagnos som sonen. Bara sådär. Kändes som att vi känt varandra hur länge som helst, fastän det var första gången vi pratades vid. Återigen, allt är lätt, går lätt för oss ,insåg jag när han beröättade hur de haft det med sin dotter. Vi är så lyckligt lottade. Hoppas verkligen vi får tillfälle att prata mera och kanske så småningom även träffas. De bor dessutom granne med min gamla skol- och vandringskompis A. Världen är ibland bra liten....

Lite blandad kompott de senaste dagarna, alltså. Firat lite fars dag idag med kladdkaka och älgköttsoppa. Nu måste jag sätta mig och jobba ikapp lite som jag inte hann i torsdags eller fredags och inte ville göra igår......

6 november 2009

Hon har så rätt

Häromdagen ringde specialpedagogen som läser med äldste sonen 1 gång/vecka. Hon tyckte han förjänade lite extra gott fika den kvällen. På skolan hade de gjort lästest som gått över förväntan, nämligen. Det visste jag ju nästan redan.

Sedan läste jag det här och kan ju bara hålla med!

Men något jag aldrig kommer att förstå är hur man kan välja bort? Hur klarar människor av att "leka Gud"? Själva tackade vi nej till allt vad test hette. Vi ville glädjas varje dag av graviditeten, tids nog kommer bekymmer och tunga dagar - oavsett.

5 november 2009

Man ska tänka på allt

Fick lite dåligt samvete då jag läste det här och det här.

Tanken har väl föresvävat mig även tidigare, men jag tycker ändå att jag försöker hålla mina berättelser på en nivå som inte borde uppfattas som särskilt utlämnande eller kränkande. Samtidigt som jag inser att det är ju liksom ingen stor svårighet att räkna ut vilka vi är, med tanke på var vi bor och vart jag jobbar.

Borde kanske ha haft en mer anomonym approach på vad och hur jag skriver, vilka bilder jag lägger ut osv. Trots att jag tycker att jag redan nu tänker mig för rätt så noga vilka detaljer jag "lämnar ut". Genom bloggen håller jag kontakt med släkt och vänner långt borta, det är liksom huvudsyftet. Att välja bort bilder känns därför inte aktuellt, men i övrigt kanske jag borde anstränga mig för att anonymisera den lite mera, bli ännu mer sparsam med namn osv.

Å andra sidan gör jag detta nog till ett större problem än det är. Så många är det ju faktiskt ändå inte som läser det här och de flesta är ju folk som jag känner, mer eller mindre och ändå skulle ha berätttat för, förr eller senare.

4 november 2009

De stora fem

Har jag en bit kvar till, men, en björn för snart 20 år sedan, ett lodjur på långt håll i fjol mellan Bydalen och Gräftåvallen. Och ikväll, på hägn bortom båthuset -

Ett lodjur på bara ca 20 meters håll!

Grabben i sängen bredvid

Skickade R till Trondheim över måndag-tisdag och idag har hon åkt till Umeå för att hälsa på S. Hade gärna följt med, pratat minnen från Au Pair-tiden och återknutit kontakten. Men det kan vi nog fixa själva också, så småningom.

Själv fick jag lite extrajobb genom sambon. Han hade gjort arbetsbyte (som vi båda glömt, men nu är oerhört tacksamma för) med en kille, som plötsligt dök upp här med en massa älgkött.

Skära rent och putsa är ju liksom inga problem, men jag har aldrig tagit reda på kött från "scratch" själv förut. Har alltid lyckats haft hjälp av slaktarn, mamma eller svärmor för att artbestämma de olika delarna.

Så där stod jag. Med tre kokböckers olika stycknings-scheman uppslagna, rynkor i pannan och -"Hmmm, fransyska, lägg eller...?? Jag kände plötsligt, för första gången, ett starkt systerskap med Desirée i "Grabben i graven bredvid", när Benny slängde åt henne ett paket köttfärs och en önskan om att hon skulle steka köttbullar....

Det gick väl ändå hyfsat till slut, men om vi säger så här:

Det blev en väldigt stor andel köttfärs och grytbitar innan det var klart.

1 november 2009

Stank och stinka

Efter fyrhjulskörning i grusgropen, ettårskalas hos en av två av världens bästa K:or och den gruvsamma vetskapen om att skolan börjar igen i morgon, orkade yngste sonen inte riktigt mera.

Han låg där i sitt rum, ville först inte ens släppa in någon, men så småningom lirkade jag mig in i rummet. Då gömde han sig i sängen, att bli tröstad var inget alternativ, i stället proklamerade han uppgivet med gråt i rösten:

-Mitt liv stinker!!

Varvid LG sticker in huvudet och konstaterar:

- Självklart. Jag har just släppt en brakare.

Då måste vi bara skratta allihopa - märkligt hur befriande skratt kan verka. Nu sover han nämligen sött, min lille kille.

Allhelgona och Halloween


De två går liksom inte riktigt ihop för mig.Och ändå.

Eric har haft kalas ikväll med pumpalyktor och halloweenballonger. 14 av 22 klasskompisar kom, kalasade och hade, som det verkade, roligt. Vi bjöd på hamburgare, gick en slags tipsrunda upp till skogen där vi stötte på ett snällt spöke och sedan hittade godis mitt på vägen innan vi fick åka bandvagn ner igen. Hemma blev det spelhåla, disco och Marängsviss. Fyra timmar kändes som inga alls, kalasföremålet själv stormtrivdes och satt sedan och räknade pengar som den värste Joakim von Anka.

När alla barn åkt hem hjälpte mig R (som f ö haft kökstjänst hela dagen och kvällen) att röja undan och dammsuga det värsta. Jag tände ljus både ute och inne, vi satte oss i soffan och tankarna gick till de nära och kära som inte längre är bland oss. En stilla stund för eftertanke och saknad - men mest av allt tacksamhet över att jag en gång fått ha dem i mitt liv.