26 juli 2016

Så mycket att berätta

Först var vi ett gäng på sju tjejer/tanter två kvällar på dansveckan i Malung. Något som blev ännu roligare än jag kunnat föreställa mig. Har inga bilder därifrån, men massor att berätta. Ska skriva ner allt (hoppas jag) - snart!

I fredags var vi på sambons kusins bröllop i Vallbo. Samma kyrka, samma fotoplats, precis som på förra årets bröllop. Tog en massa bilder, varav några blev riktigt, riktigt bra. Kommer ett rejält bildinlägg och några tankar till det - vilken dag som helst.

Jobbar, jobbar och jobbar igen. Alldeles för lite folk, så det sjunker sakta in att det bara finns en väg att gå - stänga "skiten". Men det känns som att de som väl kommer in är ännu nöjdare än förr om åren. Kanske lägger vi alla lite extra manken till, nu när vi känner vart vindarna blåser.  (Kollegan fick t o m stort beröm av självaste nye kommunchefen som kom in inkognito idag!!)

Laddar för 50-årskalas i Dalarna - blir tre resor ner dit i sommar - nästan som på den "gamla goda tiden". Sambon ska med - och vi jobbar på utstyrseln. Lite i alla fall...

Dessutom har jag av bara farten gått ner 4 kilo utan att anstränga mig egentligen. Har benhårt hållit fast vid föresatsen att motionera 3 ggr i veckan och äta lite mindre sent på kvällar och nätter. Motionen har ibland "bara" blivit en hundpromenad, men ändå. Började springa, men fick ont i ett knä lagom tills kilometertiden började likna något snabbare än att gå. Så efter det har det blivit cykling, mest till buan. Igår kväll lyckades jag t o m med något så ovanligt som att värma upp med en hundpromenad, jogga några kilometer så att jag blev tillräckligt varm för avsluta med ett dopp i Landösjön. Årets första - och det var riktigt, riktigt skönt, fastän klockan var 22.00 på kvällen.

Framförallt är det roligt att röra på sig, jag har varit piggare och gladare än på länge och känslan är att jag inte längre är den där mulliga, äppelkindade bondmoran, som jag blev så förvånad över att se på bilderna från Kroatien i höstas. Ända tills jag verkligen ser mig själv på bild igen. Bondmoremodellen sitter kvar som den ska - fastgjuten!  Så sambon har nog helt rätt i sin analys:

 - "Jorå, litte mindre arsel och mycket mindre tuttar har det nog blivit"

Var väl inte riktigt så jag hade hoppats på att min eventuella omfångsminskning skulle yttra sig, så tjejen utan karaktär och tålamod lessnar och tänker att "då var det väl ändå detsamma, för känslan och humöret är ändå det viktigaste" - och köper sig ännu en glass till kaffet ur sortimentet i glassboxen vi har på jobbet.............

16 juli 2016

Världen och vi

Dessa vidriga terrorattentat som fortsätter att förekomma världen runt, blir så mycket påtagligare och tydligare när de sker i Europa, i städer där mina vänner nyss turistat och levt rivieraliv. Och när vi sätter oss i soffan igår kväll, pågår en militär statskupp i nästa stora turistland. Jag som tänkte att världen, människorna någon gång skulle bli klokare än vi varit, men icke.

Det gör ont, förskräcker och till viss del förlamar.

Vad är meningen med allt vi håller på med när ondskan ändå envisas med att visa sitt fula tryne i alla möjliga och omöjliga situationer? Som en god vän och fikakompis skrev (kunde inte sagt det bättre själv):

"Kan vi inte sluta bråka och ha ihjäl varandra! Bara sitta ner, fika ihop och försöka umgås och uppföra oss. Vaknar ännu en morgon till fasansfull rapportering. Trött och ledsen"

Stor tröst då när min kusin jag inte träffat på 10-12 år tagit sig med man och son ända från Linköping bara för att hälsa på hos oss en kväll och natt. Det är ju familjen, släkten, vännerna som betyder mest alla gånger. Ungefär i den rangordningen. För ibland, och faktiskt precis i detta nu, tvingas vi (jag åtminstone) prioritera även bland den kategori som skänker glädje, energi och framtidstro. Ibland svåra, men alltid självklara val.

Åter till kusinen. Vi ser ju ofta saker hos andra som personen i fråga själv inte ser. Jag har ju alltid varit "lik på mammas sida" - samma näsa, ansiktsform etc som mamma, någon moster och en hoper kusiner. Men att som nu få höra att -"Du är så lik Ida, när du står där vid bänken - din kroppshållning, gester - allt! Och middagen - det är också som hos Ida!" Detta kan mycket väl vara den finaste komplimang jag fått i hela mitt liv. Visserligen var jag alltid "Pappas flicka", men mamma var den snällaste, mest omtänksamma, goda människa som någonsin gått på denna jord - om du frågar mig. Att likna henne, om så bara i gester och middagsfixning, det är stort!!

9 juli 2016

Bo Kaspers Orkester



I 25 år har det här gänget kantat min väg. Det har varit perioder av mer och några perioder av mindre lyssnande. Kollade igenom alla skivorna på Spotify och insåg att jag har en relation till varje låt på varenda skiva - utom den där några väl valda låtar är översatta till engelska. En låt för varje skede, varje sinnesstämning, varje fas i livet. Lite "soundtrack of my life" över det. Mycket melankoli, vemod och framförallt - realism. I varje låttext, som formligen kryper in under skinnet och stannar där. Musiken i samklang med varje ord, ofta lågmäld, men lika ofta med piruetter av harmonier och blinkningar till andra musikstilar än förväntat. Och jag som någon gång sagt att jag inte alls gillar jazz - varför älskar jag då formligen BKO? Ja, det är inte lätt att veta, men jag tror det ligger i texterna, framförandet och att musikgenren som nyttjas just då får underordnad betydelse. Så kan det vara.

När vi var på bussresa i början av juni passerade vi Galtström för guidning och middag. Då upptäckte jag affishen som annonserade att Bo och gänget skulle komma till Galtströms musikfestival den 2 juli. Visserligen visste jag ju redan då att de även kommer på Yran, men som vanligt var jag ju tvungen att kommentera"hur mysigt skulle inte det vara", varpå en av våra resenärer, G, uttryckte samma kärlek till deras musik som jag. Skulle vi? Ja!! G är drygt 20 år äldre än jag och inte så intresserad av att stå att trängas på Yran, och jag, ja - jag insåg ju att det skulle bli två helt olika upplevelser med favoritbandet.

Så G ringde en kompis och så packade vi in oss, picnickorgen och rejält med regnkläder i bilen för de 27 milen till Galtström. Det regnade kraftigt när vi for och våra respektive män skakade på huvudet och idiotförklarade oss, men vi kände oss väl rustade och inget skulle kunna stoppa oss.

När vi kom fram regnade det fortfarande, om än mindre, vi fikade gott, kollade in Anna Stadling (var stolt över henne Sundsvallare!!) och Gabriel Kelly (jo, den där Nashvilleresan m å s t e bli av någon gång...) i lätt duggregn och väl inkapslade i våra regnkläder tillsammans med ca 2 000 andra - övervägande medelpadingar gissade vi. När sedan Bo Kaspers kom in på scenen gjorde även solen entré. Kan det bli bättre??

Vi njöt av varje sekund, kan jag lova!! När så den ordinarie speltimman tog slut, ropade G spontant och mycket indignerat - "Men - inte redan???" Och inte hade de spelat den där nya, som är så fin som hon tyckte så mycket om heller! Som visade sig vara samma som min tilltänkta bröllopslåt, om nu sambon någon gång ändrar sig beträffande det. Vi fick vänta till absolut sista låten innan den spelades -  Tack!

På vägen hem skiftade himlen i alla varianter av rött och vi tre i bilen kände oss verkligen som att vi satt i en "silverfärgad missil" genom natten, upplyfta av konserten, lyckliga, glada, euforiska och inte det minsta trötta. Och jag insåg att livet har verkligen mycket kvar att ge - om man bara har förmånen att få behålla hälsan.

Två bonusar, dessutom, i det hela var att jag:

1) Träffade mina Sundvallskusiner - vi har väl inte träffats alla tre samtidigt utan att det varit någon begravning på ett par decennier, minst.
2) Lyckades få en person som inte lyssnat så mycket på BKO förut, att falla pladask för en av låtarna på senaste skivan (som för övrigt nog kan vara den bästa - hittills - vilket anledningarna till kanske delvis kan förklaras genom denna artikel).

Och om exakt två veckor sitter jag förhoppningsvis här igen, med exakt samma magkänsla. Lycka!

8 juli 2016

Sönerna

Två kvällar nu har jag jobbat sent - först på jobbet och sedan med visumansökningar. Kommit hem så sent att cykelturen upp till buan för att titta till kvigorna inte varit att tänka på - hur kul den än är. I gengäld har jag fått lifta med de övningskörande sönerna - en var kväll.

Vilket privilegium det är! Att få spendera lite lagom lång tid med dem en och en på egen hand. Få ta del av deras funderingar, framtidsdrömmar och filosofier. Var ålder med dessa två finingar har verkligen haft - och har - sin charm.

Och ikväll lyckades vi få till sommarens första utomhusmiddag - med grillat, grönsaker, ciderprovning (jo - det blir roligare med de små flaskorna och flera olika sorter). Pratar, skrattar, njuter av varandras sällskap. Planerar inför semesterdagarna i Norge i augusti.

Som jag kommer att sakna dem, den dagen de reder sitt eget bo.

7 juli 2016

Några lediga sommardagar - och kvällar


 

Ingen semester i sikte, men väl några lediga dagar innan jag kör Turistbyrån ända in i kaklet! Vet ju inte om det blir några fler somrar, så jag njuter till fullo varje dag av att träffa turister, tipsa om det bästa vi har och prata lite tyska mellan varven.

De lediga dagarna har ägnats åt att flytta kossor, gå sena promenader med hunden, dricka kvällskaffe hos en granne och inspekterar hennes makalösa husvagnsmakeover och cykla ännu senare turer till buan för att kolla till djuren. Det är magisk! Inte särskilt varmt, snarare tvärtom, men ljust och grönt, vackert och fullt med blommor överallt.

Jo - jag skulle visst städa också. Kom bara halvvägs innan det var något annat som skulle fixas. Bara så där. Och just - har skräddarsytt ett gäng nya bussresor. Om alla blir av blir det inte många lediga dagar hemma i höst. Ser framför mig hur hemmet förfaller ännu mera. Uj uj uj.... Och som kronan på verket har vi pratat om att följa med till Ryssland - hela familjen. Det är nu eller aldrig. Spännande!

Det här med att flytta kor förresten. Till buan är det 8 km. Dit får bara de erfarna madamerna följa med. De som lunkar i så sakta mak att jag hinner lyssna på inte mindre än två sommarpratare på vägen upp. Men de känner igen sig när vi kommer fram, formligen forcerar sista backen upp mot sommarladugården och ställer sig sedan nöjt utanför och bryr sig inte ens när vi lite senare åker därifrån.

De yngre kvigorna däremot, ska bara gå 800 meter, men hinner göra omvägar, avkrokar och ruscher ut på varenda hägn innan vi når den rätta. Svettigt värre - men det gick det med! Förutom för en. Hon ville inte följa med. Försökte locka med extra gott kraftfoder och vet inte allt, men när det sedan kom en hagelskur modell värre, så var det alldeles kört. Hon fick vänta till dag två.

Hela familjen blev så småningom engagerad för att få med denna sista lilla tjurskalle. E gick med en hink med kraftfoder framför nosen på henne hela vägen. Det såg ut som att han var ute på promenad med en gigantisk hund. F höll i grinden där hon skulle gå in, jag gick efter. Men se, nej - det ville hon inte vara med på. Hon vek av nedåt sjön i stället - jag och E efter, tills vi upptäckte att där gick det då rakt inte alls att gå för det var ett stort dike emellan. Kon vänder, jag och E efter igen - han högljutt och ganska rejält irriterat svärande alla svordomar han kunde komma på över den fördömda kon. Så upp på vägen igen, mot hagen - mota hit, mota dit - och plötsligt går hon ner där ingen står och "tjong" får sig en smäll av eltråden på nosen. Neeej!!!

Då bestämmer hon sig naturligtvis för att gå hem igen. Nu svär E om möjligt ännu mera och ännu högljuddare, men på något vis lyckas vi mota, baxa, locka och med gemensamma krafter få in henne i rätt hage. Puh!  Bara kvar att stänga grind och dra igen eltråden. Pjong! Där gick den av. Funderar ett tag och konstaterar att man borde ju kunna haka fast den och dra lite i motsvarande tråd så ska det nog gå. Men elen då? Näh, säger E - nu är det ju ingen el i tråden. Och den godtrogna modern som mest troligt måste ha sovit sig genom fysiklektionerna någon gång på sent 70-tal - tar sonika i "fel" tråd och drar för att töja ut den så att det ska gå att haka fast igen. Jag lovar! I den tråden VAR det ström. Sönerna får sig veckans godaste skratt och glömd är irritationen över den dumma kon, när man har en mor som är om möjligt ännu dummare....

Ungefär här dyker även fadern upp på scenen - han har liksom börjat undra varför det tar oss lika lång tid att gå 800 m med EN ko som det tog mig dagen innan att gå 8 km med SEX kossor. Han har dessutom fått liv i min motorcykel och kommer förstås glidande på den. Det var en god tröst för mitt elvärkande finger att få klättra upp på bönpallen och åka med hem. Kändes nästan som att vara med i fortsättningen av filmen vi gästspelade i för några veckor sedan. Den här gången finns tyvärr (?) inga bildbevis.

Ja . det är så'nt här vi sysslar med på dagar och kvällar, när normalt folk putsar fönster, torkar golv och betalar räkningar. Det känns som att det i alla fall inte är av sysslolöshet jag fått mitt gråa hår.....