Visst gnäller jag på dig. Emellanåt ganska ofta. Visst önskar jag ibland att jämlikheten inte tog slut vid Långanbron. Visst vore det roligt om du hade lika mycket fritid och intressen som jag. Visst blir jag från gång till annan jättetrött på dig (och du på mig?) och önskar att vi bara kom ifrån varandra ett tag. Och se'n, efter några dagar, kunde prata i telefon om kvällarna och längta lite lagom, så där som då.
Men mest av allt är jag så oändligt glad och tacksam för att du finns och alltid, alltid ställer upp för mig. Oavsett. Jag kan lita på din undsättning, även i de mest bisarra situationer. Och du, du kan allt det där som jag inte kan.
Så, vad gör jag?
När kylarvätskan forsar ur bilen i parkeringsgaraget i sta'n.
- Jo, ringer dig, som kör de 11 milen och lagar allt under usla förhållanden, bara för att hjälpa mig att ta mig hem.
Utan klagan, utan knot.
Det börjar verka kärlek, banne mig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar