1 juni 2018

Vankelmod och lyckotårar

Jag borde väl vara glad? Två fina killar som tar studenten. Två killar som i 12 respektive 14 år alltid gått till skolan och presterat och levererat sitt bästa utifrån sin förmåga. Två bröder som bryr sig om varandra och sina vänner, även om det inte alltid ser ut så. De har klarat en milstolpe i livet. Resten ligger framför dem som en öppen bok.

Och där någonstans fastnar min glädje och festyra. Jag försöker träget svälja bort oroskänslorna som stiger från magen: -Vad händer nu? -Hur ska det gå? - Kommer de att få jobb? - Kommer de att bo kvar eller flytta? Så många frågor och så få svar. Jag vill ju att de ska stå på egna ben och flyga, flyga högt, men har vi gett dem grunden till det? Har vi curlat för mycket? Bundit dem till oss och gården för ofta?

Framtiden lär ge oss svar, så jag borde bara släppa dessa funderingar nu och koncentrera mig på att fixa studentplakat, förbereda tårtor, stryka skjortor och ordna med allt annat som hör studentfirningar till. Men det är svårt.

Tills jag får ett sms från en bekant, hos vilken yngste sonen nyss haft ett ärende. Spontant skickar hon ett meddelande där hon beskriver hur hon upplevde mötet med honom. Ord som träffar rätt i mammahjärtat, ord som får mig att inse att någonstans på vägen har vi ändå gjort ett och annat precis som man ska. Och även om båda killarna kanske kommer få gå på krokiga stigar innan de hittar rätt i jobb- och boendedjungeln, så är de trygga, ärliga människor, som uppskattas även av andra än deras föräldrar. Precis likt Emil Lönnebergas mamma kommer jag för alltid att spara de vackra orden i mitt hjärta.

De bråkiga fjärilarna i magen tar tårarna med sig, och på vägen ut ur min kropp förvandlas de till lyckotårar. Mammas finaste grabbar - det kommer att bli så bra! Även detta.....

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar