30 juni 2019

Ett år senare

Studenten tog de, grabbsen. Med plakat och flakåkning. Mamman tappade bort minneskortet, hamnade på lokaltidningens film när hon sprang runt med kameran i högsta hugg iförd folkdräkt. Inga kalas, ingen uppståndelse. Vi åt middag på ett hotell på Frösön tillsammans med sambons kusin och med utsikt över fjällen. Sedan återgick storsonen till skidlägret. (Alla hans skidkompisar kom till utspringet och tog emot honom - vilket minne!!!) Lillebror stannade på sta'n med kompisar och kom hem frampå småtimmarna. Lugnt som alltid.

En vecka senare åkte vi till kusinerna och grattade dem till deras student och där blev det middag för alla fyra studenter och träff med närmaste släkten. Mysigt!

Lillebror fick jobb direkt och har fortsatt på samma ställe. Han bor hemma och hjälper flitigt pappan med allehanda ting. Storsonen gick arbetslös på papperet, men jobbade varje dag hemma på gården till december, när han fick jobb på ortens skidanläggning. Där stod han i liften och lärde sig successivt andra uppgifter fram till maj. Nu har AF hittat en väg så att han kan jobba hemma på gården med lön till skidsäsongen startar igen - för som det verkar är han välkommen tillbaka till anläggningen ett år till. Naturligtvis bor även han hemma, då det inte finns några alternativa LSS boenden som känns "rätt" för just honom i dagsläget. Även om han skulle kunna bo någon annanstans eftersom han till allas stora glädje och lättnad klarade körkortet i mars!!

Jag känner mig ibland som hemhjälpen och faktiskt emellanåt lite ensam. För de tre handlar allt om jobb, maskiner, byggen och gård. Jag önskar vi kunde umgås emellanåt, som familj....

Men, den stora överskuggande händelsen som gjort att inget är eller blivit som vi kanske tänkt är ändå:  Branden. Lördagen den 22 december kommer för alltid vara fast etsat i våra minnen.

Så här skrev jag i ett inlägg på Facebook en vecka senare:

"Här kommer ett inlägg för att begränsa frågor och eventuella rykten på "byn" samt en vädjan: 

En vecka har gått. En vecka sedan katastrofen var ett faktum. Du som inte redan vet - verkstadsbranden förra lördagen - det var Larsas verkstad, som hela familjen fick bevittna när den brann ner till grunden. Att se sitt livsverk - 35 år med slit och investeringar för att så småningom kunna "ha det lite bra" vara puts väck på 1, 5 timma - det sätter spår.

Verkstaden var inte bara Larsas livsverk och arbetsplats för honom och "drängen". Det var bussgarage, värmecentral för hela gården, samlingsplats för ungdomarna i byn vissa kvällar, förråd, hobbyrum, vallabod - listan kan göras mycket längre. Hjärtat på gården.

Men vi hade tur - rådiga brandmän från Offerdal, vindstilla och något jag närmast skulle vilja beskriva som änglavakt, begränsade skadorna - vi kunde ha mist allt - inklusive varandra.

Lägg därtill en osjälvisk rörmokare, grannar som ställer upp i ur och skur och vi kommer långsamt tillbaka till vardagen - om än en helt annan vardag än vad vi är vana - och att vi fortfarande är sjukt trötta.

Vi har träffat Försäkringsbolaget en första gång. Visst - allt kommer vi inte få ersättning för och det kommer ta lång tid och krävas mycket arbete innan vi är på ruta 0 igen. MEN! Vi HAR försäkring!!

Och till er som hört av er med omtanke, värme och kramar - tack! Det värmer. Mycket!

Flera av er har undrat "-Om ni kan hjälpa till med något". Och ja - det finns faktiskt ett som vi inte har en färdig lösning på:

- Vår afghanska grannfamiljs bil stod här på reparation. De har ännu inte fått besked om de blir tillbakaskickade eller får stanna. För att kunna bo i Landön hade de köpt en bil, som krånglade emellanåt och Larsa försökte hjälpa dem med. Den brann upp. De hade bara trafikförsäkring och vår försäkring visade sig inte gälla andras egendom. Bilen kostade 13 000 kr.

Har du någon idé om hur man på något sätt skulle kunna hjälpa dem? Hör av dig! Fonder att söka? Insamling? Vi är beredda att lägga pengar till dem som mist det enda de hade, men kanske finns det andra sätt??

Anneli & Larsa "


När det gäller jobbet med att återuppbygga verkstaden och våra kontakter med försäkringsbolaget kan jag väl bara säga så här: - Det tar längre tid och är betydligt mer arbetskrävande, frustrerande och omständigt än vi någonsin kunnat tänka oss. När det gäller vänners och bekantas vilja till att hjälpa är jag bara helt stum. Några timmar efter att jag skrivit inlägget fixade en bekant en insamling som på mindre än 5 timmar slog i taket och vi kunde dagen efter bära pengarna till de afghanska grannarna. Stor lättnad för både dem och oss.

Men i övrigt påverkas hela vårt liv av omställningen att inte ha en verkstad och bussgarage på gården.  Vi jobbar jämt och är konstant trötta. När går det över?

Och som att det inte vore nog - bussen är ju till åren och före branden fanns väl en liten tanke om att byta till en nyare, men då vi fortfarande inget vet om ersättningsgraden på verkstaden är det inte längre möjligt. Som grädde på moset går täkttillståndet på grusgropen ut vid årsskiftet. Vi har sökt nytt, länsstyrelsen var positiv, men en annan enhet hittade en nyupptäckt älggrop (det finns väl bara en sisådär 4-500 i området) och kräver en arkeologisk utgrävning à 70 000 kr innan de kan gå vidare med tillståndet. Dessutom var moränen på en av höjderna så speciell, så det var ändå tveksamt om vi skulle kunna få ett förnyat tillstånd.

Så här står vi. Med utgifter upp över öronen och snart kvarstår endast min sextioprocentiga anställning som tyskafröken som säker framtida intäkt (åtminstone ett år till). Vi leker struts, jobbar som tokar med det som finns idag och skjuter problemen på framtiden. "Det löser sig", "vi kommer nog på något", "man vet aldrig" upprepas som ett mantra medan tid och tankar är febrilt upptagna med just det - lösningar.

Och som påföljd uteblir motionen (inte minst sedan hunden gick och tvärdog i november) och så blir jag ännu tröttare. Sover och sover, väljer bort kuliga kvällsaktiviteter och slutar alltsomoftast i soffan med en bok. Har bara hållit fast vid skidträningen av yngsta gruppen och turerna till Ansätten.

Men. Det blir bättre, va? Vi bestämmer det, tycker jag!!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar