Ibland är det inte så kul

Jag har just nu två vänner som båda drabbats av allvarlig sjukdom på var sitt vis. Båda är riktiga kämpar med strålande humör och en god portion humor, så jag är lika övertygad som de att de kommer snart vara friska igen. Men vägen dit kan vara både lång och krokig. Jag funderar lite på vad jag kan göra för dem, vad jag skulle önskat att andra gjort för mig om jag varit i samma situation? Jag har inte kommit fram till något svar ännu. Men jag vet att dessa båda vänners sjukdom ändå berör mig mer än svärfars, som vid 91 års ålder fortfarande tror att just han är odödlig.

Just det senare har varit anledning till ett något frostigt förhållningssätt mellan de två s k vuxna härhemma. Jag ser det inte som självklart att det alltid i första hand är jag som ska följa med till sjukhus o dyl. Senast det begav sig, sa jag i god tid till att jag inte kunde förrän en viss tid. Och ändå förväntas jag släppa allt när det är dags, utan att överenskommelsen varit sådan tidigare. Vi kan väl säga att det rått vapenvila med citronvarning efter den händelsen, till för några dagar sedan då isen återigen smält och fredsavtalet undertecknats.

Så nu sitter jag här igen. På akuten. Med svärfar. Hela dagen. Peggen hade åkt ur i natt, men är nu åter isatt. Tur tekniken finns, så liiiite av mitt egna akutjobb kunnat lösas på plats. Det går ju. Det mesta.

Men mest av allt känner jag bara en stor övertygelse om att vården verkligen inte vore ett yrke för mig. Klarar inte ens lukten. Typ. All heder åt denna fantastiska personal!