Första julaftonen utan några släktingar mer än oss själva att fira med. Lättsamt - javisst! Minimalt med stök, inga tider att passa, inga krav på att allt "måste vara klart". Men ändå.
Jag har dragit ner på kakorna, maten och julklappsinköpen - helt enkelt för att tiden och pengarna inte finns och med allt som händer i världen känns det ändå inte vettigt. Just när det gäller julklapparna köper jag ändå "bara" sådant som behövs, eller skulle blivit köpt i alla fall - nya kläder, telefonladdare som gått sönder o s v. Sambon har en annan syn på det där. Ungefär som i reklamen. Han köper många OCH dyra klappar...
Och så sitter jag där - igen - vemodig, lite ledsen över att julen inte blir som när jag var liten. En enda stor familjefest, när man umgås och gör något tillsammans. I stället blir fokus på klappöppning och en TV som står på. Ännu efter mer än 20 år kan jag inte förstå att våra två skilda julvärldar inte går att synka. Åtminstone liiite bättre?
Och vi har det ju ändå så otroligt bra - det är inte det! Nej, bara den där känslan. Att det viktigaste saknas. Juldepression? Möjligen.
Det håller i sig in på juldagen. Stormen Staffan rullar in med isblanka vägar i släptåg. Ställer in julottefärden, ställer in juldagsdansen som skulle bli premiär för sonen. Läser bok - heela dagen. Spelar Skip.Bo på kvällen med sönerna och då, där - äntligen - smyger den sig på. Julefriden i själen!
Och idag kommer sambons kusin med familj på besök. Det reder upp sig med julkänslorna. I elfte timman. Som vanligt. Tror jag ber om att få hoppa över självaste julafton nästa år......
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar