Världen och vi

Dessa vidriga terrorattentat som fortsätter att förekomma världen runt, blir så mycket påtagligare och tydligare när de sker i Europa, i städer där mina vänner nyss turistat och levt rivieraliv. Och när vi sätter oss i soffan igår kväll, pågår en militär statskupp i nästa stora turistland. Jag som tänkte att världen, människorna någon gång skulle bli klokare än vi varit, men icke.

Det gör ont, förskräcker och till viss del förlamar.

Vad är meningen med allt vi håller på med när ondskan ändå envisas med att visa sitt fula tryne i alla möjliga och omöjliga situationer? Som en god vän och fikakompis skrev (kunde inte sagt det bättre själv):

"Kan vi inte sluta bråka och ha ihjäl varandra! Bara sitta ner, fika ihop och försöka umgås och uppföra oss. Vaknar ännu en morgon till fasansfull rapportering. Trött och ledsen"

Stor tröst då när min kusin jag inte träffat på 10-12 år tagit sig med man och son ända från Linköping bara för att hälsa på hos oss en kväll och natt. Det är ju familjen, släkten, vännerna som betyder mest alla gånger. Ungefär i den rangordningen. För ibland, och faktiskt precis i detta nu, tvingas vi (jag åtminstone) prioritera även bland den kategori som skänker glädje, energi och framtidstro. Ibland svåra, men alltid självklara val.

Åter till kusinen. Vi ser ju ofta saker hos andra som personen i fråga själv inte ser. Jag har ju alltid varit "lik på mammas sida" - samma näsa, ansiktsform etc som mamma, någon moster och en hoper kusiner. Men att som nu få höra att -"Du är så lik Ida, när du står där vid bänken - din kroppshållning, gester - allt! Och middagen - det är också som hos Ida!" Detta kan mycket väl vara den finaste komplimang jag fått i hela mitt liv. Visserligen var jag alltid "Pappas flicka", men mamma var den snällaste, mest omtänksamma, goda människa som någonsin gått på denna jord - om du frågar mig. Att likna henne, om så bara i gester och middagsfixning, det är stort!!